Skip to content

Quickfixfixeringen

steews4 / Foter / CC BY-NC-ND

I en spydig krönika frågar sig Johan Norberg om hunden åt upp den Pisaundersökning man annars är så besatta av. Det är fullt möjligt. Det stryker nämligen omkring en medelstor hund med en stor hunds attityd i maktens korridorer. Anledningen till frågan är att efter presenterandet av Pisaundersökningen har såväl regering som opposition gått på quickfix-jakt för att visa handlingskraft och andra värdeord. Båda sidor har kommit fram till samma lösning: Mer pengar för att minska klassernas storlek. De ena vill finansiera det med sexig skatt, de andra med häftig skatt. Problemet med denna quickfix är dock att just den Pisarapport som ligger till grund för behovet att göra något inte påvisar ett samband mellan resultat och antalet elever per lärare.

Men problemet är också att problemet är komplext. Politiker gillar inte komplexa problem därför att de tror, sannolikt med rätta, att folk ute i stugorna inte tar till sig komplexa förklaringar. Får det inte plats på ett plakat eller, i värsta fall, i en tweet, så tappar många intresset. Det är den verklighet man arbetar utifrån och så länge alla över arton år får rösta är det nog tyvärr framgångsreceptet om man vill få röster i ett val. Jag har själv suttit med i möten där ledningen tillsammans med fotfolket försöker lösa ett problem och fotfolket genast vet vad det beror på. Hög sjukfrånvaro? Det är klart att det blir högre sjukfrånvaro när vi går femskift! När ledningen så förklarar att det var det första man tittade på och att man inte kan se ett samband i statistiken besvaras det med ”jamen det säger väl sig självt!”. Det finns massor av sådana människor därute, de får rösta och således är det dem man försöker fånga in. Genom att visa att man gör nägot. För det säger ju sig självt att färre elever per lärare är bättre.

Förutom den lilla statistiska egenheten att de länder vars resultat är bättre än Sveriges i Pisaundersökningen har fler elever per lärare då…

Det betyder inte att det är bättre med fler elever per lärare, bara att förklaringen står att finna någon annanstans. Kanske i pedagogiken, i själva synen på lärandet, i motivationen? Man kan tänka sig att elever i överbefolkade länder där skola inte är självklart för alla också är jävligt motiverade. Det kanske finns en anledning till att Indien spottar ur sig ingenjörer, läkare och programmerare. Det betyder inte att det är en modell att sträva efter, eftersom den bygger på att många också hamnar utanför. Med ”swim or sink”-metoden kan man få fram flera fantastiska simmare, men desto fler drunknar.

Men trots bristen på samband mellan resultat och klasstorlek kan man väl ändå inte bortse från att klassrummen är stökiga och bullriga och att såväl lärare som elever vittnar om utmattning och huvudvärk? Nej. Men det kanske inte betyder att det finns en gräns för hur stora klasser man kan ha och fortfarande ha en god undervisning. Det kanske betyder att det finns en gräns för hur stora klasser man kan ha och fortfarande ha en god undervisning under rådande förhållanden.

I den charmiga lilla boken om ljud, Koltrasten som trodde att den var en ambulans, av Anders Mildner presenteras en tänkbar förklaring till varför det låter så illa i klassrummen. Det beror på klassrummen. De är inte byggda för dagens förutsättningar. De är byggda i en tid då klasserna var mindre och pedagogiken gick ut på att eleven skulle sitta still och hålla käft. Nu har vi en pedagogik som bygger på att eleverna ska prata. Därtill har de blivit några fler i varje klassrum, och samhället utanför har förändrats sedan många av våra skolor byggdes, vilket gör att även bakgrundsljuden blivit fler och högre.

Så. Om regeringen och oppositionen vill göra något för lärarna och eleverna – bygg bättre skolor. Bygg något som är bättre anpassat för idag. Och då helst inte bara några fuskbyggen med runt-hörnet-garanti som står sig till valet och vittrar sönder om det börjar regna.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Published inPiratPolitikSamhälle

3 Comments

  1. I ”David and Goliath: Underdogs, Misfits, and the Art of Battling Giants” dedikerar Malcolm Gladwell åtminstone ett halvt kapitel om bland annat klass-storlek i skolan. En läsvärd bok även för övrigt, imho.

  2. […] som inte fungerar, men ingen verkar veta riktigt var man ska börja, så då ägnar man sig åt symbolhandlingar som att ändra i betygssystemet så att det syns att man har gjort något. Men kanske är inte […]

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: