Och den ljusnande framtid är vår

marsmet473a / Foter / CC BY-NC-SA

I Magasinet Neo finns en artikel av historieprofessorn och rövhatten Dick Harrison om att människor kommit att bli så lättkränkta att även fakta är kränkande. Det är en alarmerande observation och behöver diskuteras. Men det som kunde ha blivit en intressant artikel mynnar istället ut i ett två kilometer långt orerande där Dick Harrison lägger ut texten om sin egen förträfflighet. Dick Harrison berättar otaliga exempel från verkligheten om infantila elever som han, Dick Harrison, måste stå ut med och om hur hela Finland reste sig som en ilsken man då han, Dick Harrison, förklarat hur saker ligger till. Och sådär fortsätter det. Dick Harrison struttar runt på en springare av självgodhet och svingar sanningens svärd vart än han drar fram.

Som ni kanske redan har listat ut är jag inget fan av Dick Harrison. När jag läser artikeln ser jag hans självgoda nuna och viktiga min framför mig, hör hans högfärdiga ton. Jag klarar helt enkelt inte av att läsa texten opartiskt. Till skillnad från till exempel Sveriges Radio låtsas jag emellertid inte om att jag är opartisk heller.

Men om nu Dick Harrison kan ägna spaltkilometer åt att skryta så tänker jag inte vara bättre. Ty det Harrison observerat, att det finns studenter på universitetsnivå med bristfälliga kunskaper och därtill oförmåga att förstå att de har fel, att de blir kränkta av fakta, förutspådde jag för sisådär 20 år sedan. När jag gick på gymnasiet. Sug på den du, Dick!

Saken är den att när jag började på gymnasiet 1993 höll man som bäst på att reformera skolan. Igen. Det var då linjerna försvann och ersattes av program. Därmed försvann också uppdelningen av yrkesinriktade och studieförberedande linjer och ersattes av program som skulle vara både och men blev varken eller. I samma veva gick man från medelbaserade sifferbetyg till målbaserade godkändskala. Just min årskull hamnade precis i övergången. Vi var de första som gick treåriga program där det tidigare varit tvååriga linjer vilket, att döma av tempot, betydde att vi gjorde på tre år vad tidigare studenter gjort på två. Vi skulle ha målbaserade betyg, men använde fortfarande siffersystemet. Både vi och lärarna var tämligen förvirrade.

När jag närmade mig studenten började jag observera att elever ett par år yngre än mig hade mycket bättre kläm på hur systemet fungerade. De visste att de hade rättigheter och visste att utnyttja dem. En av dessa rättigheter var rätten att gå ut med godkänt betyg, vilket innebar att man kunde kräva omtenta och liknande om man blivit underkänd. Detta i sin tur ledde till extraarbete för lärare som därmed måste ägna tid och energi åt att skriva och rätta nya prov för elever som minsann hade rätt att bli godkända. Elever som kanske inte borde ha kommit in på gymnasiet till att börja med, men det var en annan del av reformen. Alla som ville skulle få plats på gymnasiet. Därmed utökades antalet platser, intagningströsklarna sänktes och undervisningsnivån därefter. Man behöver inte vara ett geni som Dick Harrison för att lista ut att detta så småningom också skulle leda till att lärare ger upp och börjar dela ut godkända betyg till kreti och pleti. Varför underkänna elever om det bara skapar extrajobb för en själv och såväl politiker som deras förlängda armar i skolledningen redan bestämt att eleverna har rätt att bli godkända? Det ser ju dessutom illa ut för skolan om alltför många elever blir underkända. När godkänt betyg är en rättighet delar man ut det och går vidare så att man kan spara sin energi till de elever man faktiskt kan göra något för.

Efter gymnasiet skaffade jag mig en form av arbetsmarknadsåtgärd som jag inte längre minns förkortningen på där jag arbetade ett år som vad vi betecknade som ”musiklärarassistent” på samma gymnasieskola jag just gått ut från. Inte för att jag var så kär i själva gymnasieskolan i stort, men väl i musik, och kanske lite hemligt i musikläraren också. Jag fortsatte att göra observationer inifrån lärarrummet som bekräftade min uppfattning.

Några år senare jobbade jag som IT-pedagog på en högstadieskola. Min uppgift var att utbilda lärare mot datorkörkort (ECDL) men även om jag inte var anställd av själva skolan så var det oundvikligt att bli en del av skolans verksamhet. På något sätt bör samtliga vuxna på en skola ha ett ansvar för eleverna, så det är inte konstigt. Även där gjorde jag liknande observationer. Lärare som kapitulerat. Elever som hade rättigheter, men uppenbarligen inga skyldigheter. Elever som i nionde klass helt uppenbart inte kunde läsa och skriva. Hur kan det få vara så?

En bekant till mig som arbetar som lärare berättade hur hans rektor meddelat honom och övriga lärare att de inte fick testa elevers läsförståelse i syfte att upptäcka dyslexi. Varför? Jo, om skolan upptäcker dyslexi är den också skyldig att skaffa fram hjälp i form av specialpedagoger för den eleven. Sådant kostar pengar. Därför.

Nu tror jag inte att skolor generellt är så cyniska, men jag upptäckte själv en elev som enligt min uppfattning uppenbarligen hade brister i läsförståelsen. Hon kunde sätta ihop bokstäverna till ord men förstod liksom inte innebörden. Och hon var på intet sätt dum i huvudet, för om jag läste texten för henne och sedan ställde frågor så var det uppenbart att hon förstod. Jag fick en känsla av, och det kan mycket väl bara var min tolkning av situationen, att hon för ett ögonblick gläntade på dörren till en värld där det var kul att lära sig saker. Där hon plötsligt förstod och inte kände sig dum. Den dörren smälldes i så fall omedelbart igen av ett skolsystem som redan hade stämplat henne som ett hopplöst fall då hon låg så långt efter att det ansågs meningslöst att försöka. Men gymnasiet skulle hon gå. Förmodligen Individuella Programmet, även om hon hoppades på Fordon.

Hur är det möjligt att hamna så långt efter att man är hopplös, utan att få hjälp? Och hur är det möjligt att dessa ”hopplösa” ändå kommer in på gymnasiet? Förklaringen ligger i att ribban sänks till en nivå där man kan snubbla över den, och därmed skyfflas problemet vidare till nästa instans. Grundskolan skickar ut elever som inte har med sig grundläggande kunskap med godkända betyg. Dessa tar sedan plats på gymnasiet med resultatet att gymnasieskolan får ägna sig åt att repetera saker som grundskolan borde ha lärt ut, och därefter från eleverna godkänt därifrån också. Fortfarande utan basala kunskaper. Och därmed ligger vägen öppen för att söka sig vidare till högskola och universitet där de kan göra livet surt för Dick Harrison.

Som jag ser det är hela den här betygsfixeringen en stor del av problemet. Alla vet att det är något som inte fungerar, men ingen verkar veta riktigt var man ska börja, så då ägnar man sig åt symbolhandlingar som att ändra i betygssystemet så att det syns att man har gjort något. Men kanske är inte problemet hur man sätter betyg, utan att man alls gör det. Skolgången blir en jakt på betyg snarare än på kunskap. Man går i skolan för betygens skull, inte för kunskapens. Betygen blir en rättigheten man kräver, inte kunskapen. Så det man lär sig blir således också hur man skaffar sig betyg, inte hur man skaffar sig kunskap.

Ingenting i detta görs förstås av illvilja, men kombinationen av en alarmerande brist på trösklar och grindvakter, elever som lär sig att de har rätt att ha fel, lärare som lär sig att det är meningslöst att streta emot och allmän brist på respekt och förståelse för kunskap och de processer som ligger bakom den, gör att vi får en våg av lättkränkta särskrivare med universitetsexamen som så småningom också tar plats på maktpositioner. Och allt detta för våra skattepengar, icke att förglömma. Det här systemet är vår investering i framtiden.

Dick Harrison och jag kommer aldrig att bli bästa vänner. Han vet inte vem jag är, och visste han det skulle han antagligen uppskatta mig lika mycket som jag honom, men jag tror ändå att vi skulle komma hyfsat överens om själva sakfrågan. Vi har ett problem här.


Andra bloggar om: , , , intressant?

14 reaktioner på ”Och den ljusnande framtid är vår

  1. Som en mycket klok gammal kursare till mig sade (snott av Sokrates, men han var ju också en ganska smart snubbe);

    Utbildning handlar inte om att fylla ett kärl, utan tända en låga.

  2. Varför dra slutsatsen att betyg I SIG är problemet, och inte fixeringen? Vad finns det egentligen för belägg för det? Finns det inte risk att man slänger ut barnet med badvattnet om man avskaffar dem?

    Låt oss backa några decennier. Var betygssystemet ett problem då också? Jag är några år äldre än dig och gick ut gymnasiet 1991, och jag upplever inte alls att det var problem med betyg. Visst jämförde man betyg, och i vissa ämnen/vissa lärare såg man antydningar till de problem du beskriver. I stort sett tycker jag däremot att det fungerade bra.

    Sedan blev det, som du beskriver, politik av det hela. Jag vet inte riktigt varför, men NÅGOT måste göras – och som vanligt när politiker ska visa handlingskraft så blev det pannkaka av det hela.

    Jag minns också några experiment när jag gick i skolan som gick ut på att anpassa undervisningen till eleverna – som elev fick jag välja att läsa långsamt, normalt eller snabbt tempo i vissa ämnen. Lite som att vi fick välja mellan ”allmän” eller ”särskild” engelska och matematik. Det var f.ö. på den tiden när ”särskild” inte hade blivit ett kodord för ”lite bakom”, så särskild matematik eller engelska var det alternativ som var mer krävande. Fan, nu känner man sig gammal…

    Hursomhelst var det ett system som alla borde ha tjänat på och det fanns redan ett liknande system i andra ämnen. Hur det skulle ha fungerat vet vi inte, för det blev rätt så omgående ramaskri om att det var ”diskriminering” av de som valde att läsa ämnen i en långsammare takt. Det var ju orättvist att vissa barn inte hade samma kapacitet/fallenhet/intresse/whatever – och lösningen är att alla ska ha det lika illa. Jantelagen i praktiken – samma tempo åt alla så att problemen maximeras, bara alla lider lika mycket.

    Vad vill jag säga med det? Jo, att det här är ett problem som jag tror har med helt andra saker än betyg att göra. Vårt val av tempo i undervisningen hade ingen direkt koppling till betyg, utan handlar om att anpassa undervisningen till individen och få en lugnare och bättre miljö i skolan. Trots det var problemen i stort sett samma – protester om att det kränkte och diskriminerade vissa individer.

    Jag tror inte heller på andra försök till förklaringar som läggs fram av Harrison – att det skulle ha att göra med massmedia och internet. Mina erfarenheter var före internets tid, å ena sidan, och långt, långt efter massmedias intåg, å andra sidan. Ett annat sätt att pröva om de förklaringarna känns rimliga är att titta på andra länder som förvisso har tillgång till samma teknik som vi, men som inte utvecklas på samma sätt för det.

    Så vad ÄR då orsaken till problemet? Jättesvårt att veta. Man skulle kunna kalla det ”folksjäl”, att jantelagen är djupt rotad i oss svenskar som folk. Jag tror att det är närmare sanningen, men ändå inte. Man skulle också kunna kalla det för tidsanda, och det tror jag också är en pusselbit.

    Jag frestas att säga att människors förhållande till kunskap och rätt och fel suger, men ärligt talat så tror jag inte att det har varit annorlunda historiskt. Så, varför har det egentligen blivit OK under de senaste decennierna (säg, sedan 1990) att låta saker och ting gå käpprätt åt helvete, bara för att undvika att någon känner sig förfördelad och stött?

    Jag tror att en del av förklaringen är att muren föll vid den här tiden. Kalla kriget var slut, så det fanns inga hot längre. Inget att anstränga sig för, inget att skydda sig mot, inget att vara rädd för. Jag tror att människor – och demokrati – inte är bra på att hantera den situationen. Om vi inte har en extern fiende att fokusera mot, då hittar vi fiender på närmare håll och bråkar inbördes. Att förhålla oss till ett externt hot är lätt, att bygga en utopi är något helt annat. Vi är helt enkelt kassa på att hantera trygghet. Om man tänker efter så förklarar det väldigt, väldigt mycket.

    Kolla också upp ”prisoner’s dilemma”. Tänkvärt kring effekterna av att människor agerar själviskt.

    Det är svårt att veta hur problemen uppstår, men det är troligen långt svårare att veta vad som ska göras åt dem…

  3. Rhoddyn: Din gamla kursare var, liksom Sokrates, en mycket klok individ. Jag ska lägga citatet på minnet.

    Patrik: Tack för en lång och intressant kommentar. Och givetvis har du rätt i att betygen i sig inte är problemet, utan jakten på desamma. Bortplockandet av ”allmän” och ”särskild” är också en del i problemet. Vi har fått en skola som är dålig både för de som är ”sämst” och de som är ”bäst”. Ett system som spottar ut medelmåttor helt enkelt. Om detta skrev Peter Santesson bra för ett tag sedan. http://inslag.se/journal/2013/6/14/nu-ar-sprak-betygsgrundande-pa-slojden-flumskolans-markliga.html

  4. Medelbetygen innebar såvitt jag förstått det att du kunde få ett högt betyg om du gick i en klass där merparten var sämre än va du var, oavsett vad det innebar i absoluta resultat. Det tycker inte jag är rättvisande. Nu är jag också tveksam till om betyg alls har något värde när det kommer till att öka kunskaperna men om vi ska ha betyg så ska de vara baserade på elevens egna måluppfyllelse, inte genomsnittet av de övrigas.

    En annan sak som jag funderat på rörande skolan är att i Sverige så erbjuds alla möjligheten att studera på gymnasiet och högskola/universitet, även de som (liksom jag) kommer från studieovana miljöer. Till skillnad från andra länder så erbjuds alla möjligheten att gå i skola, inte bara de som har rika föräldrar som kan betala för deras studier. Detta sänker såklart det genomsnittliga resultatet, men vinsten är att en högre andel av befolkningen kan studera vilket jag ser som ett mål värt att eftersträva. Att stänga dörren till högre utbildning för de som inte från början har de bästa förutsättningarna att studera tror jag är fel väg att gång.

  5. Gustav: Ett par intressanta synpunkter där. Ja, ett medelbaserat betyg innebar att tjänade på att gå i en ”dålig” klass. Å andra sidan kanske klassen var dålig för att läraren var det och då är det ju ändå en bedrift att ligga över medel. Men visst är mål en mycket bättre styrning. Problemet är väl lite grann hur man mäter det. Det har man garanterat hunnit bli bättre på. När vi började med det ”på min tid” var det fortfarande väldigt oklart.

    Och ja, jag tycker att det är bra att alla erbjuds möjligheten att studera på högre nivå. Absolut! Men det bör fortfarande finnas rimliga kunskapskrav för att få access till de studierna. Vad som behövs i så fall är bättre stöd i grundskolan till den från studieovan miljö så att den individen får upp sin kunskapsnivå tillräckligt för att komma över kravhindret, inte att kravhindret sänks för det gynnar inte någon.

  6. Kanske bör vi ha ett betygsystem som på kontinenten? Där är det oftast lärarens prestation som betygsätts när det gäller prov, läxor med mera.

    Kanske bör nämnas att även min generation(född åttiofyra) inte såg betygen i sig som särskilt strävansvärda utan att de ledde till ett bra gymnasium, som (kanske)ledde vidare antingen till jobb eller till högre studier.

  7. @Gustav Wetter: Som på beställning levererar XKCD – http://www.xkcd.org/1347/

    Visst finns det ”bra” och ”dåliga” klasser, men vilket tror du har störst varians: klassen som grupp eller läraren som individ?

    Att betygsätta med relativa betyg eller efter givna gränser betygsätter egentligen olika saker. Relativa betyg tar i princip bort lärarens påverkan, vilket gör att elevens egen förmåga har större betydelse för resultatet än de förutsättningar eleven får genom bra/dåligt stöd från läraren. Om vi tar ditt exempel med ”studieovana miljöer” så betyder det att även i klasser från sådana områden så vaskar man fram de människor som lyckas ta till sig den undervisning de får på bästa sätt. Även i ”studieovana miljöer” är det möjligt att få bra betyg. Elever i elitklasser får å andra sidan inte allt serverat på en räkmacka – även de måste faktiskt anstränga sig för att få bra betyg.

    Det här är faktiskt rätt så vettigt, för det man behöver i sitt framtida liv är inte konkreta kunskaper om det var Sokrates eller Platon som drack gift (och vilket gift)! Det man kommer att behöva i framtiden är förmågan att lära sig saker, att snabbt ta till sig kunskap och förstå att applicera den kunskapen – och det betygsätts bättre om man tar bort lärarens påverkan.

    Om man å andra sidan försöker mäta måluppfyllelse, då öppnas en hel godispåse av möjligheter till missvisande och manipulerande betyg. Till att börja med så blir det ju möjligt att sätta målen så lågt att alla får högsta betyg, vilket är vad som görs i dagens skola. Det fungerar, som vi inledde med, helkasst. Även om man inte gör det så innebär det att elever i privatskolor alltid kommer att ha högre betyg än elever i problemområden, helt enkelt därför att de har fått bättre förutsättningar. Det innebär också att elever med en bra lärare får bättre betyg än elever med en dålig lärare. Inget av det är speciellt bra effekter i mina ögon.

    Självklart är inte relativa betyg ett perfekt system. Inget system är perfekt. Att det däremot skulle vara djupt orättvist på grund av att det finns ”bra” och ”dåliga” klasser tror jag däremot är en missuppfattning som mest beror på bristande kunskaper om statistik. Det är helt enkelt fullständigt orimligt att tro att skillnaderna är större mellan klassers genomsnitt (slumpmässigt urval) än det är mellan enstaka individer (lärare) eller olika miljöer (en påverkan som är allt annat än slumpmässig).

    Tänk på betyg så här:

    Ta tre vanliga tärningar. Slå dem och räkna samman resultatet. Slå tärningarna 30 gånger och skriv ned alla resultat. Räkna ut genomsnittet för alla resultat.

    Om du använde vanliga tärningar som inte är manipulerade på något sätt kommer du att få ett genomsnitt som ligger i närheten av 11,5. Tror du att det är en slump, gör om experimentet! Du kommer att få ett genomsnitt som ligger i närheten av 11,5 nästan varje gång.

    Det genomsnittliga resultatet representerar eleverna. Ta sedan och slå tärningen en gång till, men i stället för att räkna in det slaget i genomsnittet så adderar du (result-11,5) till genomsnittet. Tror du fortfarande att det resultat du får kommer att ligga nära 11,5 lika stabilt som tidigare? Jag är rätt så säker på att det inte kommer att göra det.

    Det tärningsslag som lades till representerar naturligtvis lärarens insats. Som en sista del i experimentet, slå EN tärning och lägg till (resultat-3,5) till genomsnittet. Vid det här laget så borde det vara ganska uppenbart vad som händer, eller hur? Det sista slaget representerar socioekonomiska faktorer.

    Man kan diskutera viktningen av de olika faktorerna, naturligvis, men i grund och botten handlar det om frågan: ska elever betygsättas efter sin egen insats, eller ska de betygsättas efter lärarens insats och efter de socioekonomiska förhållanden de lever i? Vill du att genomsnittet efter den första delen av experimentet ska vara normen för betygssättning, eller det sista resultatet?

  8. @Joshua Tree: Tack. Märks det väldigt mycket att jag är forskarutbildad matematiker och inte lärare? :)

  9. Jo kanske. Att du är något slags nörd är ju uppenbart iaf. ;) När folk skriver långa insiktsfulla kommentarer brukar jag erbjuda möjlighet att gästblogga. Hojta till om du vill.

Kommentarer inaktiverade.