Skip to content

Månad: april 2014

Om det är döden att spridas på nätet, hur kan då South Park finnas?

Sedan mars 2008 finns South Park tillgängligt fritt på nätet via South Park Studios. Det borde, enligt upphovsrättsindustriell logik, ha betytt slutet för den populära satirserien. Det gjorde det inte. Det är nu april 2014 och South Park lever fortfarande i allra högsta grad.

När South Park Studios lanserades svarade skaparna Matt Stone och Trey Parker så här på frågan varför de valt att tillgängliggöra serien fritt:

We got really sick of having to download our own show illegally all the time, so we gave ourselves a legal alternative.

Det är faktiskt en ganska spännande vinkel. För väldigt många kan vittna om att man laddar ner (illegalt) film eller musik som man lagligen äger en kopia av, för att man vill ha den på datorn och saknar nödvändig kunskap att rippa den. Så om man då tar den tanken ett steg till: Hur många upphovsmän därute bryter mot lagen när de laddar ner sina egna verk?

Hur som helst. South Park lever. Tolv säsonger hade man gjort fram till lanseringen av South Park Studios. Nu är det sjutton, och som samtidskommenterande satir är det fortfarande precis lika bra som 2008. Matt Stone och Trey Parker sparkar åt alla håll, som vanligt. Ett citat till, en kommentar till ett treårskontrakt man skrev med Comedy Central inför lanseringen av South Park Studios:

Three more years of South Park will give us the opportunity to offend that many more people … And since Trey and I are in charge of the digital side of South Park, we can offend people on their cellphones, game consoles, and computers too. It’s all very exciting for us.

Just det där att kunna driva med alla sidor i en fråga är South Parks styrka. Som i första avsnittet säsong 17 (Let Go, Let Gov) där Eric Cartman bestämmer sig för att bli en whistleblower och infiltrera NSA. Kanske är det också därför man kommer undan med det, för att man är rättvis – man pissar helt enkelt på alla.


Andra bloggar om: ,

Om du inte tänker göra ett upplyst val behöver du inte välja alls

Vote HereSofia Mirjamsdotter skriver kloka saker i Sundsvalls Tidning om förestående val och ansvar. Liksom så många andra påtalar hon det uppenbara ointresset inför EU-valet och som så många andra landar hon i att var och en har ett ansvar att gå och rösta. Det finns egentligen inte mycket att invända mot. Ändå är det något som skaver i mig. Mirjamsdotter och jag ser samma problem, men landar i olika slutsatser.

Faktum är att så länge intresset är så lågt som det är så ser jag helst att folk inte röstar. Det bär emot att skriva det. Det går emot allt jag fått inpräntat i mig, men när jag tänker efter så är det ändå den slutsatsen jag landar i. Hellre att folk låter bli att rösta än att de gör ett oupplyst val.

Jag tycker att mången debattör, även jag själv, gör det lätt för sig genom att peka med hela handen och uppmana medborgare att nyttja sin rösträtt, gärna förstärkt med lite dramatiska brösttoner om att människor i andra länder och/eller forna tider kämpat och dött för den rätten. Detta är förvisso sant, men demokrati är mer än bara rösträtt. Demokrati är mer än att stoppa en lapp i en urna en dag vart fjärde år och därefter hålla käften. Rösträtten är ingenting utan de fri- och rättigheter som gör det möjligt att göra ett upplyst val. Fri- och rättigheter som yttrandefrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, etcetera. Utan dessa, utan möjligheten att opinionsbilda, diskutera och skaffa information är rösträtten inget värd. Röstar gör man ibland i Nordkorea och andra mindre trevliga regimer också, ofta med ett mycket högt valdeltagande och ett statistiskt häpnadsväckande utfall.

Sedan är det, som en parentes, överlag lite märkligt att hela tiden hänvisa till tidigare generationers kamp för demokrati för att legitimera engagemang. Är det verkligen det bästa vi kan komma på? Vad sägs om inflytande och egenintresse? Att ta ansvar för vilket samhälle man vill leva i? Vad sägs om att engagera sig för kommande generationers skull istället för av skuldkänslor gentemot tidigare?

Det är lätt att glömma bort att möjligheten att rösta inte är särskilt mycket värd i sig. Våra förfäder kämpade inte för rätten att stoppa en lapp i en urna en gång vart fjärde år. De kämpade för hela paketet. Att göra ett oupplyst val hedrar inte deras uppoffringar ett dugg mer än att låta bli att rösta. Snarare tvärtom. Att rösta i blindo är ett hån mot alla människor som kämpat och riskerat livet för att vi ska ha demokrati. Då är det ärligare och mer ansvarsfullt att utnyttja rätten att låta bli att rösta.

Ett högt valdeltagande har inget eget värde annat än att legitimera makthavarna. Ett stort engagemang och hög medvetenhet gör däremot skillnad. Det är makthavare mindre intresserade av. Därför vill de gärna att du röstar, men de vill helst inte att du ska bry ditt söta lilla huvud om vad du röstar på, eller vad du röstar om, eller varför du röstar som du gör.

Uppdatering: Även Maria Wetterstrand skriver bra om det hela, men hon glömmer liksom bort att det i det ansvar hon pratar om ingår att faktiskt ta reda på vad man röstar om och på.

Photo credit: Andrew Dupont / Foter / Creative Commons Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)


Andra bloggar om: , , , ,

Älgen Ekorre

Det blev en tripp till IKEA idag. Det fanns lite smått och gott som behövde inhandlas till hushållet, bland annat en rullgardin så somliga nattarbetare kan sova på dagen. Inte jag alltså, jag har inga som helst problem att sova när det är ljust. Som vanligt kommer man dock hem med ytterligare ett par saker utöver det planerade. Den här gången bland annat en gungälg till barnen. Jo, den är faktiskt jättesöt.

Men vad tror ni att gungälgen heter då? Älg, hade man kunna tro. Eller Hälge. Icke. Ekorre. Gungälgen heter Ekorre. Alltså hur fan namnger IKEA sina prylar? Sätter de upp ett antal namn på en vägg, dricker träsprit tills de blir blinda och kastar sedan en pil?

Jag hittade även en lampa som hade slippat in i någonting komfortablare, så att säga. Den borde heta Slampa men det gör den så klart inte. Den heter PS 2012. För att Ekorre redan var taget. Den köpte jag inte. En PS4 däremot vore inte helt fel.

IMAG0201


Andra bloggar om: ,

Skuld, ansvar och identitet

5195847_b6c37cbd39_bIdag tycker jag att ni ska läsa Sophia Broberg Blomqvist. Texten har några dagar på nacken men jag läste den först nu och tycker att den är mycket tänk- och läsvärd. En variant på ”det som inte dödar härdar”, kanske. Framför allt är det en uppmaning att inte kväva människor i offerkoftan.

Sophia är en av de klokaste och starkaste människor jag känner och en människa jag är glad och stolt över att kalla min vän. Det hon berättar om hade jag ingen aning om. Kanske för att det inte angår mig. Kanske för att hon aldrig har tyckt att det är relevant för vår relation. Kanske för att hon inte vill låta gamla händelser definiera vem hon är.

Det är också en berättelse som ställer frågan om inte vi måste lära oss att skilja på skuld och ansvar. Det måste vara möjligt att lära ut säkerhetstänkande utan att det tolkas som ett skuldbeläggande av den som ändå råkar illa ut. Jag minns när jag kom upp i tonåren och ansåg mig sådär odödlig som man gör. Jag kunde kliva rakt ut i gatan på ett övergångsställe, för det är ju faktiskt bilisterna som har väjningsplikt. De ska stanna. Jag minns också när min pappa pratade med mig om det där. Att det inte spelar någon roll vem som har väjningsplikt – för konsekvensen av att bilen inte hinner stanna är att jag dör. Han lovade att det skulle stå ”Här vilar Johnny Olsson. Han hade rätt” på min gravsten. Det tog lång tid innan det sjönk in, men någonstans gjorde det ändå det. Skulden för om jag blir överkörd är bilistens, men jag har ett ansvar gentemot mig själv att försäkra mig om att jag kan ta mig över gatan på ett säkert sätt. Observera att den lilla anekdoten inte på något sätt är en metafor som är direkt överförbar till andra situationer där man pratar om skuldbeläggande och ansvar. Den är avsedd att illustrera skillnaden mellan skuld och ansvar, inget annat.

Sophia resonerar också kring identitet, kring rätten att definiera sig själv. Det är också en viktig fråga. Varje gång man sätter en etikett på sig själv eller på andra häftar man också på en massa förutfattade meningar. Dessa förutfattade meningar kan man göra väldigt lite åt. Jag rår inte över vilka värderingar människor jag inte känner associerar med vilka etiketter. Därför försöker jag så långt det går att inte gömma mig bakom etiketter. Detsamma gäller kön, sexuell läggning, yrke, klasstillhörighet, etcetera. Med alla dessa definitioner följer associationer som vi inte rår över. Vissa definitioner är svårare att göra något åt än andra. Bortsett från att jag är långhårig bär jag alla yttre tycken på att vara man, och med mindre än att göra våld på mig själv genom att försöka se androgyn ut kan jag inte göra så mycket åt det.

Välj etiketter med omsorg och låt inte andra välja åt er, det är väl det jag vill säga. Men framför allt vill jag att ni läser Sophia.

Photo credit: Trois Têtes (TT) / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)


Andra bloggar om: , , , ,

En debatt i tre akter

Nyligen har en debatt i tre akter utspelat sig på SvD. Det började med att Johan Denckert, analytiker vid Ekobrottsmyndigheten, förklarade varför datalagring är det bästa sedan skivat bröd. Därefter replikerade fyra representanter för Piratpartiet och förklarade varför Denckert har fel. I akt tre trädde så advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg in och plattade till Denckerts argument ytterligare. Därtill förklarade hon det grundläggande i varför rätten till privatliv måste skyddas, varför det är viktigt och inte bör kompromissas med. Jag tar mig friheten att citera ett helt stycke ur hennes text:

Skälet till att personlig integritet och rätten till privatliv är skyddsvärda rättigheter är att övervakning inte bara utgör ett integritetsintrång för den enskilde. Det innebär ett intrång i de rättsstatliga och demokratiska grundvalar som den personliga integriteten ska skydda. Personlig integritet utgör en nödvändig förutsättning för att människor ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter. Detta förutsätter att människor inte heller upplever sig övervakade. Skyddet är således ett viktigt demokratiskt samhällsintresse och inte bara en angelägenhet för den enskilda individen. Det slitna ”rent mjöl i påsen-argumentet” utgör följaktligen en grov missuppfattning.

Läs för all del alla tre artiklarna. Bilda er egen uppfattning.


Andra bloggar om: , , , , , ,

Du kan glömma dina ensamma stunder

I Dagens Juridik kan man läsa att Säpo och Åklagarkammaren för säkerhetsmål vill ha rätt att stoppa trojaner i folks datorer. Det är, enligt dem, ett nödvändigt verktyg som de redan borde ha haft. Because terrorism, ni vet.

Att ge staten den möjligheten till access in i folks datorer är lite som att kräva att polisen ska ha en huvudnyckel till alla hem. Nej värre, för med den tekniken skulle man ha möjlighet att avläsa vad folk har för sig i realtid. Inte bara vad de använder datorn till, utan även vad människor i ett rum där datorn finns har för sig, eftersom det skulle kunna tas upp av datorns mikrofon och kamera. Kombinera det med teledatalagringen som ger möjlighet att veta var en person (eller åtminstone vederbörandes mobiltelefon) befinner sig och vi är ungefär ett steg från chip i nacken. Och det är ju något vi borde ha redan, eller hur? Hur ska staten annars veta vad vi tänker?

Wilmer X spelade 1988 in en låt som med ett par rader träffar kusligt rätt vad gäller dagens utveckling och teknologins påverkan av våra privata liv. Det var nog inte så de menade, men ändå:

Du kan glömma dina ensamma stunder. Du kan lita på teknikens under.

Wilmer X förresten. Låter inte det suspekt anonymt? Skriv ut efternamnet era nedrans pedofildelande näthatare! Och sjunga på skånska borde betraktas som kryptering. Vad har Wilmer att döja egentligen? Om det nu är hans riktiga namn.

Teknikens Under by Wilmer X on Grooveshark


Andra bloggar om: , , , , ,

Var är statistiken som visar hur värdefullt #dld är?

banksy-lies-politics-550x675Sedan EU-domstolen fällt sin dom över datalagringsdirektivet och utom rimligt tvivel dömt ut det har svenska politiker och tjänstemän radat upp sig för att försvara den svenska lag som tillkommit på grund av nämnda direktiv. Ni vet, den där lagen era folkvalda var tvungna att genomföra fastän de inte ville för att EU-direktivet var tvingande. Det vanliga försvaret är att vi behöver det för att bekämpa brott.

Justitieministern har sagt det. Socialdemokraternas rättspolitiska talesman har sagt det. Ledande poliser har sagt det. Och nu senast en tjomme på ekobrottsmyndigheten. Alla sjunger de samma visa: Personlig integritet är viktigt och det är ju gulligt att bry sig om mänskliga rättigheter och så men nu är det ju faktiskt så att det begås brott och då kan vi inte unna oss lyxen att bry oss om sådant!

Nå. Om nu datalagringen är så viktig för brottsbekämpningen som man påstår, var är statistiken som bevisar det? Hur många fler brott löser man nu jämfört med före datalagringen? Hur många fall har klarats upp tack vare datalagringen som inte hade kunnat klaras upp utan? Förutom att innebära ytterligare en inskränkning i privatlivet beräknas bara införandet av datalagringslagen till en kostnad av sisådär en kvarts miljard kronor, och därtill en årlig kostnad på ytterligare hundra miljoner eller så. För den kostnaden bör man kunna kräva en avsevärd effektivitet. En effektivitet som ger tydligt utslag i statistiken.

Så var är den statistiken? Om man är så säker på att det är värt det så har man väl utvärderat det grundligt och borde kunna visa upp ett resultat som tydligt visar hur bra det är? Det måste ju åtminstone vara bättre än att investera i mer personal inom till exempel poliskåren för att vara värt det.

Så var är siffrorna? Har ni sett några? Inte jag heller. Nu är det förvisso så att frånvaron av presenterade siffror inte automatiskt betyder att de inte finns, men låt oss göra ett antagande: När en minister och hennes motpart hos oppositionen plus tjänstemän försvarar en lagstiftning som kritiserats hårt och som självaste EU-domstolen anser bryter mot mänskliga rättigheter, tror ni inte att de hade dragit fram varenda siffra til stöd för sin sak? Om inte för att triumferande köra upp i ansiktet på sina kritiker så åtminstone för att gömma sig bakom. Det tror i alla fall jag.

Därför tror jag också att det inte har gjorts någon utvärdering. I alla fall ingen som visar det man vill att den ska visa. Det finns inga siffror som backar upp dem, och mantrat ”vi behöver datalagringen för att bekämpa brott” är inget annat än tomt prat. Ett försök att rationalisera den politiska klassens instinktiva känsla: Att pöbeln är opålitlig och måste bevakas. Ju mer, desto bättre.


Andra bloggar om: , , ,

Glorifieringen av arbete

phodopus-sungorus-hamsterkraftwerkNu och då ställs frågan vad man skulle göra om man på ett eller annat sätt kom över så mycket pengar att man kunde se sig själv som ekonomiskt oberoende. Vad skulle man göra då? Och skulle man sluta jobba? Förvånande många svarar ”nej” på det senare. En del dristar sig till att lite försiktigt antyda att de kanske skulle gå ner i tid, men min erfarenhet är ändå att de flesta säger att de skulle fortsätta jobba. Resonemangen bakom varierar, men vanligen är det något vagt om att det skulle vara tråkigt att inte ha ett jobb att gå till, eller att man behöver jobbet för den sociala biten.

Varifrån kommer det här, detta glorifierande av arbetet? För det är väl en sak när frågan ställs på Facebook av någon som jobbar med media och följaktligen besvaras av andra som jobbar med media som antingen känner att deras arbete är roligt, meningsfullt och utvecklande, eller åtminstone känner ett behov av att upprätthålla bilden av att deras arbete är roligt, meningsfullt och utvecklande. Men jag hör det även på andra håll och det förbryllar mig. Särskilt när det kommer från samma människor som inte missar en chans att klaga på arbetsplatsen, arbetsuppgifterna, arbetsledningen och arbetskamraterna. Fatta hur eländigt liv man måste ha utanför arbetet då, om livet blir fattigare utan att behöva gå till arbetet…

Jag tror att det är en kombination av saker som ligger bakom den här bilden av arbetet som viktigt. Dels är ett gammalt lutherskt kulturarv. Man ska arbeta och göra rätt för sig. Det är liksom invävt i vår kultur och när vi säger sådana saker som ovan så för vi det kulturarvet vidare. Motiveringarna handlar där mer om att rationalisera det instinktiva svaret.

Dels tror jag också att det är ett sätt att intala sig själv att man inte slösar bort sitt liv på att arbeta. Att ägna åtta timmar plus resa varje dag, fem dagar i veckan, år ut och år in åt att vistas på en plats där man innerst inne inte vill vara, med människor man inte vill umgås med, utförandes sysslor man finner tråkiga… Det kräver en del självbedrägeri utöver behovet av pengarna det ger att härda ut. Kanske är svaret att man visst skulle fortsätta jobba en del i ett större självbedrägeri.

Lägg därtill alla intervjuer man kan läsa om framgångsrika människor som arbetar med saker de verkligen tycker om och som de finner utvecklande. Att de säger att de tycker om att jobba och vill fortsätta med det är inte konstigt, men det sprider också en uppfattning om att det är så det ska vara, det är så man ska svara. Det är det ”politiskt korrekta” svaret.

Jag skulle inte tveka en sekund att säga upp mig om jag genom ett trollslag blev ekonomiskt oberoende. Att säga upp mig är det första jag skulle göra efter att ha försäkrat mig om att det var sant. Därför att för mig är arbetet inget mer än ett sätt att försörja mig. Utveckla mig själv, ha ett socialt liv, göra saker som är roligt, sådant gör jag på min egen tid. Det enda arbetet tillför är pengarna att finansiera det med. Det betyder inte på något sätt att jag vantrivs något alldeles hiskeligt, eller att jag inte har roligt på jobbet, eller att jag inte trivs med mina arbetskamrater. För jag trivs skapligt, det blir många skratt under en dag och jag trivs ypperligt med folket jag jobbar med. Men jag skulle ändå inte tveka att säga upp mig.

Det finns något fantasilöst över det hela, kan jag tycka. Oavsett om man säger sig vilja fortsätta jobba för att man tycker om jobbet, eller för det sociala eller vad det nu må vara. De flesta av oss har varit arbetslösa någon gång och kan vittna om tristessen, men tristessen kommer ju sig inte av att inte ha ett arbete, utan av att inte ha något ekonomiskt svängrum som gör att man kan göra något eller ta sig någonstans. Men hallå, liksom. Du är ekonomiskt oberoende – kan du verkligen inte komma på något bättre att göra av din tid? Plocka russinen ur kakan! Umgås med samma människor på obetald tid. Gör de där sakerna som är roliga på jobbet ändå, på egen hand.

Men det är väl Luther som gör sig påmind igen. Jag tror att vi lite till mans har en bild av oss själva som säger att vi inte gör mer än vi behöver. Utan ett tvång blir ingenting gjort. Och kanske ligger det något i det. Men då måste man ju återigen fråga sig: Vad är meningen då? Om det ligger i vår natur att inte göra mer än vi behöver, varför göra mer än vi behöver om vi inte behöver? Bygger inte i stort sett all utveckling och innovation på just den ”karaktärssvagheten”? ”Det borde finnas en maskin som kan göra det här så att vi slipper!”

Sanningen är ändå att de allra flesta av oss har ett arbete för vi behöver lönen, inte för att vi behöver sysselsättas. Att ha ett yrke som också råkar vara något som man tycker om att göra, att få betalt för sin ”hobby” om man får uttrycka sig så (i mitt fall skulle det vara att vara avlönad skribent), är en lyx som är förhållandevis få förunnat. Om vi slutade låtsas att arbetet fyller ett högre syfte än så, och att det bara är en uppgörelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om betalning för arbetskraft, då skulle vi kanske också bli bättre på att förhandla om villkoren.

Det finns också ett mått av det här i politisk retorik. Man pratar inte längre så mycket om arbete, men pratar om sysselsättning. ”Målet är full sysselsättning”, låter det bekant? Fuck off! Folk behöver tak över huvudet, mat och en mobiltelefon att fotografera den med, inte sysselsättning. För det behövs pengar, och för att få ihop pengar behöver vi arbete. Sysselsätta oss kan vi göra ändå, tack så mycket.

Jag springer i hamsterhjulet för att jag får betalt för det. Det gäller de flesta av oss, och det är inte att förakta. Jag ser inget förödmjukande i den insikten, det är bara så det fungerar. Men att låtsas att jag skulle göra det ändå, att mitt liv skulle vara sämre om jag inte hade ett hjul att springa i, det är förödmjukande! Det ställer jag inte upp på. Man kan få hyra min kropp och min hjärna, men min själ är fri.

Photo credit: Foter / Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)


Andra bloggar om: ,

Fokus på kärnverksamheten

Dagens lästips handlar om utvärderingshysterin. Tre forskare skriver i DN (klicka här för att bidra till DN:s besöksstatistik och därefter här för en fungerande version om du använder adblocker) om denna och varnar för att den smått maniska fixeringen vid att dokumentera och utvärdera verksamheten leder till att den blir sämre. Resonemanget är att man lägger allt mer resurser på själva mätandet och därtill att proffsen (läkare, lärare, etcetera) får ägna allt mer av sin tid åt själva dokumenterandet och utvärderandet av sitt arbete istället för åt själva arbetet i sig.

Det finns flera bra poänger i det här tycker jag, och jag har både läst och hört om det förr. Läkaren som vittnade om hur mycket tid han måste ägna åt administrativa uppgifter. Undersköterskor som ägnar allt mer tid åt att dokumentera och därmed allt mindre åt att ta hand om människorna de är satta att ta hand om. Vittnesmål från polisen som menar att vi har alldeles tillräckligt med poliser – vad vi saknar är polissekreterare, vilket innebär att poliser sitter på stationen och skriver rapporter med pekfingerfalsen istället för att vara ute på gatorna och möta människor. Det senare har, förutom en känsla av polisunderskott, också till följd att de flesta människor aldrig träffar på en polis annat än i vid någon form av insats, vilket i sin tur leder till att kåren får ett kanske oförtjänt dåligt rykte.

Själv jobbar jag i privat verksamhet, men nog kan jag känna igen mig i mycket av mäthysterin. Allt ska dokumenteras och utvärderas. I många fall är det säkert bra. I andra fall är det helt uppenbart trams eftersom mätresultatet höftas ihop lite på känn efter att det har slutat vara relevant, eftersom det ”inte ser bra ut” annars. Men privata företag slösar förstås med sina resurser bäst de vill. Kunden vill dock inte betala för mer än det nödvändiga för att få fram produkten. Detta borde också i allra högsta grad gälla även i den offentliga sektorn.

Kanske är det vi ser ett enormt slöseri med resurser. Inte bara pengar, utan människoresurser. En sekreterare som är utbildad på dokumentation kan göra det arbetet betydligt effektivare än till exempel en polis som är utbildad i hur man hanterar bus och fångar rånare. Och tänk om det är så att sekreteraren har utbildat sig till sekreterare för att vederbörande tycker om att pyssla med dokumentation, medan polisen har utbildat sig till polis för att han tycker om munkar? Att få ägna sig åt det men trivs med och har kompetens till borgar för ett gott utfört arbete. Det krävs ingen hjärnkirurg för att förstå det. Eller så är det precis det det gör – vem vet vad en hjärnkirurg gör idag? Det enda vi kan vara säkra på är väl vad hjärnkirurgen inte gör.

Poängen är att man må tro att man har fokus på kärnverksamheten (som det heter) genom att mäta och utvärdera den på både bredden, längden och höjden. Men i själva verket är det precis det man har tappat, ty de som ägnar sig åt mätandet och utvärderandet tar den tiden från precis den verksamhet det var meningen att de skulle ha fokus på…


Andra bloggar om: , , ,