Skip to content

Äckelmoralismen

Jag vet, det här är ett gammalt klipp men jag hade inte sett det tidigare och ärligt talat önskar jag att jag inte hade sett det nu heller. Det är en del av ett avsnitt av Tyra Banks Show där porrskådisen Sasha Grey, då arton år, deltog.

Till att börja med är hela upplägget så kryddat med moralism och effektsökeri att det drar lite i magen redan vid inledningen. Men det riktigt vidriga börjar när Banks försöker få ur Grey varför hon började med porr och inte får det svar hon vill ha. Hon pratar om hur många porrskådisar har varit utsatta för övergrepp och undrar om det är så det ligger till här också, vilket Grey bestämt förnekar och istället försöker förklara att det här är något hon vill göra och står för. Banks sätter då igång att klappa henne på huvudet och svamlar något kvasipsykologiskt om hur en del som utsatts för övergrepp inte vill erkänna det, kanske inte ens för sig själva, och de val man gör har ju faktiskt en orsak och… någon riktig poäng kommer hon aldrig till och jag vet inte vem hon försöker övertyga. Grey? Publiken? Sig själv?

Hon betonar klädsamt att hon inte dömer (så fint) men att hon försöker förstå (går sådär) och strax efter dömer hon något så inåt helvete när hon pratar med Greys pojkvän, som för övrigt är 31 vilket också är fel, och finner det obegripligt att hans mamma accepterat Grey som svärdotter.

Det är rent outhärdligt. Hela tiden den här antydan om hur förnedrande det är, och hur man som artonåring inte ska utsätta sig för sådant. Well, hur förnedrande är det inte att sitta i den där soffan och ta emot alla de där fördomarna då? Att inte respektera en människas intelligens tillräckligt för att lyssna på vad hon säger, vad sägs om den förnedringen? Att Sasha Grey behåller lugnet och inte kaskadspyr på programledaren är en bedrift i sig. Den som har sett ett par av hennes scener vet dock att hon har rätt god kontroll på sina kräkreflexer. Så fick jag det sagt också.

Här är ett mycket mer aktuellt fall. Ytterligare en artonårig porrskådis, Belle Knox. På nätet redan smått mytomspunnen eftersom hon är juridikstuderande på Duke University. Samma sak här. Man frågar vad som hände, på ett sätt som låter som ”vad gick fel”, som fick henne att tycka att porr var en bra idé. Hennes svar ifrågasätts (safe environment, really?) och i slutet av klippet drar en av paneldeltagarna känslokortet och berättar hur dåligt hon mår av berättelsen. Men vet du vad? Om det känns dåligt i din mage så är det ditt problem. Lasta inte över det på andra.

Den enda som inte har en nedlåtande attityd är Whoopi Goldberg som hänvisar till något Knox sagt i ett annat sammanhang om att hon upplever sig stark och kontrollerande när hon gör porr. Goldberg inflikar att hon kan förstå det och ber henne utveckla resonemanget. Det är snäll boll att lägga upp. All heder till Goldberg för det. Samtidigt är det sorgligt att man ska behöva bli glad av en så liten gest av respekt.

Belle Knox har skrivit en läsvärd artikel på XOJane där hon berättar sin version av saker och ting. Den tycker jag att man ska läsa. Sedan kan man också läsa en annan porrskådis, Stoya, i New York Times om artistnamn, identitet och integritet. Det finns ett och annat att lära av de här kvinnorna.

Av ungefär lika delar slump och nyfikenhet har jag råkat börja följa några sexarbetare på Twitter. Någon i Kanada, någon i Australien, någon i USA. Skarpa, välformulerade, principfasta. Därtill styvnackade feminister, vilket somliga antagligen inte kan få sitt huvud runt. Det här är, samtliga fall, inte några dumhuvuden. Tvärtom. Och det slår mig att de måste vara det, för den stigmatisering man utsätts av från resten av samhället är inte att leka med. Kanske är det också så att när man befinner sig i gränslandet av vad som anses acceptabelt, i moralens frontlinje, så måste man vara stenhårt principfast. Att svaja med vinden och kompromissa är en lyx man helt enkelt inte har råd med.

Uppdatering: Agnes Arpi tipsade om ett videosvar från Sasha Grey i egen hög person där hon berättar lite om hur det gick till på Tyra Banks Show. Det är lite av the usual suspects; man klipper bort saker folk säger och klipper istället in deras reaktioner på saker så att de ska se svarslösa ut. Det finns många sätt att manipulera tittaren när man använder många kameror och lite klippning. Men det mest anmärkningsvärda är när hon berättar om klädseln. Den klädsel hon hade valt för dagen passade sig inte för ”du ser för gammal ut, artonåringar klär sig inte så”. Så man valde ut andra kläder och stylade om henne för att se ung ut. I samma show kan man höra Banks antyda att porrindustrin vill få aktriserna att se yngre ut och frågar om det är därför Grey är så populär, för att hon ser ung ut, och om hon går med på sådant, som skolflickeutstyrsel och liknande. Detta alltså i en talkshow där man gör allt för att framställa sin gäst som så ung och ”flickaktig” som möjligt. Moral är bra, men dubbelmoral är som bekant dubbelt så bra.


Andra bloggar om: , , , , , ,

Published inSamhälle

12 Comments

  1. Jan Andersen Jan Andersen

    Och generation för, Seka, den platinablonde från min ungdom.

    Adult film actress walks off TV talk show after b…: http://youtu.be/lWaxObCxiwM

  2. Det är lite lustigt, att i alla andra sammanhang så är det bara de som direkt berörs som får uttala sig. Sportgrejen häromdagen, föräldrarskap, missbruk, osv. Utom just sexarbete, där är det precis tvärtom. Skumt.

  3. Henrik Mundt Henrik Mundt

    En sak är klar – moralisternas huvudstad är USA! Varför?
    Kan det vara så enkelt att dom till varje pris måste ha någon att se ner på!
    Och har man ingen att kritisera för bristande moral på hemmaplan kan man alltid hitta någon i/eller ett annat land.
    Vem är den största producent av ”omoraliska mediaprodukter” och vem är den största förbrukare av samma typ av ”underhållning”?
    En gång i tiden var jag djupt fasinerat av USA och tänkte ta mig dit! Det var länge sedan! I dag vill jag inte på vilkors vis dit om jag så fick betalt!

  4. Henrik: Nu är det väl förvisso skillnad på USA och USA också. Visst tycks det finnas en generell moralism i media där man bleepar ord och blurrar bröstvårtor, men vad som är acceptabelt av samhället skiljer sig nog ändå markant mellan olika delstater, liksom mellan storstad och landsbygd. Kristna kreationister från mellanvästern smäller väl av om de åker till Nevada som, förutom sitt fruktansvärt omoraliska spelhål Las Vegas, håller sig med lagliga bordeller. (Och bara en sådan sak, att det faktiskt finns lagliga bordeller i Nevada – försök få igenom det i Sverige. Bara för att sätta saker i perspektiv.)

  5. Det är lätt för oss att oja oss över USAs moralism. Vi är knappast ett dugg bättre själva.

  6. Patrik Patrik

    Jag måste erkänna att jag inte orkade se hela det första klippet. När textrutorna började ploppa upp med ”förklarande” text, då mådde jag så illa att jag inte ville titta mer. För att ge lite perspektiv så har jag mindre problem med att titta på goatse, 2girls1cup och rotten.com än vad jag har att se på det mer intellektuella och moraliska äckel som visas upp här…

    Precis som du skriver känns det svårt att få det att gå ihop att de här tjejerna kallar sig feminister med tanke på de feminister som hoppar i säng med religiösa moralister när det gäller att förbjuda pornografi och sexualitet, men man kan ju fråga sig vilket som egentligen är mest jämställt? Eller är det kanske så att moralism inte har speciellt mycket med jämställdhet att göra, egentligen?

    Det känns lite virrigt när människor som kallar sig för samma sak har diametralt skilda åsikter, men så är det ju med många olika rörelser och -ismer. Frågan är varför vi som människor sätter så stort värde på etiketter? Varför är det över huvud taget intressant att de två som diskuterar en fråga kanske båda kallar sig för ”feminist”? Det är ju inte så att etiketten i sig tillför oss varken goda eller dåliga egenskaper. Jag blir inte mer öppensinnad bara för att jag KALLAR mig ”liberal”, och knappast mer empatisk för att jag KALLAR mig ”humanist”. Så varför diskuterar vi så ofta etiketter i stället för åsikter?

  7. Patrik: Du sätter fingret på något här. Jag har själv ofta upplevt att etiketter blir något man antingen gömmer sig bakom (när etiketterar sig själv) eller använder som tillhygge (när man etiketterar någon annan). Etiketter kan vara begränsande.

  8. Henrik Mundt Henrik Mundt

    Etiketter är väl att betrakta som att hissa en flagga. När det är gjort behöver man inte förklara någonting (tror många). Uppfatter etiketten som en ursäckt för en brist på förståelse av sina åsikter och fattigdom i språket.
    Det begränsar konversationen när man tvingas att väga sina ord och ursäktar brist på ordförstelse ”typ”.

  9. Det är såklart en hjälp att använda etiketter när alla inblandade är överens om vad etiketten står för. Då kan man gå vidare och diskutera fördjupning. Men som sagt; jag upplever ofta att det används antingen som något att gömma sig bakom eller kleta på andra.

  10. Patrik Patrik

    @Joshua_tree: Om man funderar över PP så har det ju också varit en del strider om att klistra dit etiketten ”feminist” på partiet. Först blir det en kamp om vad etiketten ska innehålla, och sedan en kamp om att klistra etiketten på någon som inte vill ha den. ”Feminism och jämställdhet är samma sak. Om du tror på jämställdhet, då är du per definition feminist.” Känns resonemanget igen?

    En annan variant är ”Du tycker att vi ska höja skatten, alltså är du kommunist. Kommunister har dödat miljontals människor, alltså är du en massmördare.” Eller varför inte ”Min erfarenhet är att zigenare stjäl. Du är zigenare, alltså är du en tjuv!”

    Det bakomliggande problemet är att människor låter önsketänkande gå före verklighet när man resonerar om etiketter. Låt oss säga att en människa kallar sig nazist. De flesta tycker att det ger väldigt negativa associationer, p.g.a. förintelsen och några andra småsaker. Den som kallar sig det värderar å andra sidan etiketten positivt därför att det gör att denna känner samhörighet med sina kompisar som också kallar sig för nazister. Etiketten i sig får ett värde, och därför ägnar man energi åt att försvara/angripa den på grunder som inte är rationella. Etiketter är starkt knutna till grupptillhörighet, och därmed även självkänsla, trygghet o.s.v.

    Den politiskt korrekta lösningen är att reducera alla etiketter till att vara meningslösa och intetsägande. Är du nazist? Ja? Det betyder ju bara att du är för effektivitet och nationell enhet, så det är helt OK.

    Nej, det fungerar inte riktigt för att hantera de som verkligen ÄR skitskallar. Å andra sidan så är det ingen lösning att låta fördomar få fritt spelrum, för då blir vi alla skitskallar.

    Hur ska man göra då? Hur ska man förhålla sig till etiketter? Jag tycker att ett vetenskapligt synsätt är det enda vettiga. Verkligheten är facit, och påståenden får förhålla sig till den. Lite förenklat kan man sedan säga att den som blandar in känslor, den gör fel. Om dina argument inte bygger på sakliga argument utan mynnar ut i ”Jag blir så förbannad…” då har du fel.

    Att låta sina känslor styra är för mig nästintill ren ondska.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: