Skip to content

Månad: maj 2014

Makten är auktoritär

Med anledning av Opassandes förklarande text om varför höger och vänster inte räcker för att förklara politiska inriktningar tänkte jag haka på med en text jag skrev för länge sedan men aldrig publicerade. Anledningen är att jag hade tänkt smycka den med lite pedagogiska bilder som jag inte orkade skapa. Nu får ni den ändå.


Mykl Roventine / Foter / (CC BY-NC-SA 2.0)

Börjar det inte bli en smula tröttsamt att rasism och främlingsfientlighet ständigt klumpas ihop som ”högerextremism”? Exakt vad i det är det egentligen som anses vara ”höger”? Gemene fikarumsrasist jag har råkat på i mina dagar har på det stora hela låtit som vilken sosse som helst. Det är förstås bara min erfarenhet, och jag vill inte på något sätt vill antyda att socialdemokratin skulle vara rasistisk. Jag menar bara att rasismen finns över hela höger-vänsterskalan.

Något annat som också alltid definieras som höger är liberalism. Det har jag förvisso lite lättare att förstå då ägande och ekonomiskt oberoende är starkt kopplat till övriga friheter. Icke desto mindre betraktas liberaler på en del andra håll som vänster, och även i den svenska ankdammen finns det ”vänsterliberaler” som ser ett socialt skyddsnät som en garant för övriga friheter. Jag har inte för avsikt att starta ett flame war här heller, jag bara konstaterar att det finns olika syn på hur man bäst värnar individens frihet.

Det intressanta blir då om man accepterar den här indelningen där både liberalism och rasism är höger. Eftersom rasism refereras till som högerextremism får vi anta att det är mer höger än liberalism, vilket ger en bild av att höger om mitten ser ut enligt följande: Frihet – mer frihet – FOLKMORD! Motsvarande utveckling på vänstersidan skulle då vara solidaritet – mer solidaritet – FOLKMORD!

Jag har lite svårt att följa den logiken måste jag medge. Betänk att konservatism också måste klämmas in på högerskalan. Det krävs en hel del vilja, våld och vaselin för att få ihop det. Höger-vänsterskalan är helt enkelt otillräcklig.

Ett mycket bättre sätt att beskriva den politiska faunan är den tvådimensionella skala jag berörde i en tidigare artikel där man förutom en höger-vänsteraxel som mäter graden av ekonomisk centralstyrning också har en vertikal axel som mäter graden av auktoritet. Den är såvitt jag vet framtagen av amerikanska libertarianer och därför också kritiserad för att vara vinklad till deras fördel. Men låt oss ändå använda den för den teori som jag hade tänkt komma fram till.

Vi är många som går omkring med känslan av att den styrande majoriteten i parlamentet tenderar att vara övervägande auktoritär. Att oavsett ideologi så är oppositionen alltid relativt icke-auktoritär i förhållande till regeringspartierna och mer benägen att försvara individens friheter. Så blir det val och regimskifte, och så byter kombatanterna plats. Den tidigare auktoritära regimen är i opposition mycket mer intresserad av individens friheter, något den nytillträdda regimen plötsligt inte alls tycker är särskilt sexigt längre. Jag tror att det finns två huvudsakliga skäl till att vi har den känslan: Dels för att majoriteten är beslutsfattande och det blir lätt ett likhetstecken mellan beslutande och auktoritär, i synnerhet om man inte håller med. Och dels för att det helt enkelt är så. Vilket i sig också har sina skäl.

Makten är alltid auktoritär. Comes with the territory, som man säger. Den som har makten vill fortsätta ha makten, och dessutom är det allmänmänskligt att anse sig ha rätt och vara god, och därför ser inte makten någon fara med att anskaffa sig mer makt, eftersom makten aldrig skulle kunna tänka sig att använda sin makt i ont syfte. Hängde ni med? Makthavare som arbetar för att minska sin egen makt är sällsynta av den enkla anledningen att det är något ganska stört i att kämpa sig till makten utan att vilja ha den.

Om vi då återvänder till den tvådimensionella skalan, må den ha sina brister, så kan vi se demokratins inneboende problematik i form illustrerad av en gungbräda. Fast för att bilden ska fungera måste vi vända auktoritetsskalan uppochner så att ”auktoritär” är nedåt, vilket dessutom har fördelen att det passar mitt sätt att tänka på saken. Oavsett var på höger-vänsterskalan makten befinner sig så kommer den alltid att vara i majoritet och därmed väga tyngre än oppositionen. Därför kommer den alltid vara auktoritär.

Så ska vi bara ge upp då och acceptera läget? Naturligtvis inte. Om tesen stämmer, om den styrande maktens auktoritära agerande är en naturlag, så finns det fortfarande saker man kan göra. Det ena är att flytta makten närmare gungbrädans centrum för att på så sätt se till att den inte slår i botten. Det har vi redan gjort i Sverige, där i stort sett samtliga traditionella partier klumpat ihop sig i ”mittens rike”. Problemet med det är dock att det lämnar de bakre delarna av gungbrädan vidöppen för Benke – ni vet, den där storväxta buffliga killen på skolgården som tycker att det är roligt att göra illa folk. Om han får för sig att hoppa upp längst bak på gungbrädan så kommer den raskt att slå i botten. Dessutom; om gungbrädan inte står på en rejält gjuten grund kommer hela upphängningsanordningen att så sakteliga börja sjunka ner i marken om alla sitter vid dess mitt.

En bättre idé, men också svårare att genomföra, är att sträva efter att flytta hela samhällsdebatten till en annan nivå. Svårare därför att det är i stort sett hopplöst att organisera, men bättre för att ju högre upp man flyttar makten på den vertikala skalan, desto mer ”frihetlig” kommer den position den auktoritära majoriteten hamnar på ändå att vara. Det krävs att helt vanliga medborgare börjar ifrågasätta gamla föreställningar, och nya med för den delen. För att göra det behövs mer kunskap. ”Connecting the dots” handlar om hur många dots man har att jobba med. Man kan helt enkelt inte koppla ihop noder man inte ser, så man kopplar ihop det man har att jobba med och får därför en bild man tror är sann. Tillför fler punkter och visa att det går att måla en annan bild.

Människor är flockdjur. Det är lättare att bara följa med. Därför är det sällan någon som säger ifrån när drevet går kring en nyhet, ofta utifrån en begränsad kunskap om vad som ligger bakom och därför en förhastad slutsats. Men varje gång någon ändå vågar säga emot och presentera en alternativ förklaring är det någon annan i sällskapet som hajar till och börjar lägga pusslet på ett annat sätt. På så vis går det att påverka, även om det är på mikronivå. Det kräver såklart att våga vara obekväm, och det kräver tålamod, men om var och en kan påverka fem eller tio personer i sin närhet så kan dessa i sin tur påverka fem eller tio. Alla är centralnod i sitt eget nätverk. På så sätt går det att lyfta hela samhällsdebatten till en ny nivå och vända spiralen bort från mer auktoritär sluten centralstyrning och mot mer frihetlig öppen decentralisering.

Så vi lyfter gungbrädan högre upp genom att lyfta samhällsdebatten till en högre nivå, och så bygger vi på fundamentet med kunskap så att gungbrädan står pall och inte sjunker ner igen. Men Benke kan fortfarande hoppa på i ena änden av gungbrädan och få den att slå i botten. För att förhindra det pallar vi upp den med dämpning i form av principer. Inte bara vackra ord om önskvärda godheter utan principer på riktigt, som inte kan tummas på bara för att de är obekväma. Förankrade i en konstitution som inte kan ignoreras.

Vi har verktygen som behövs för att göra det. Med Internet kan vem som helst nå ut med sina idéer. Vi är inte längre uppdelade i en sändande och mottagande klass. Vem som helst kan sända. Och vi har dessutom all världens kunskap bara ett knapptryck bort. Vi har bara inte lärt oss att utnyttja dess potential än – och det ligger heller inte i maktens intresse att vi gör det heller. För makten är ju alltid auktoritär…


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Känns det bra?

Att vakna upp i ett Europa som tagit ett kraftigt stöveltramp åt det extremistiska känns inget vidare. Åsiktskorridoren blev just avsevärt smalare, och farligare att avvika från. Att se vad folk lägger sina röster på istället för de frihetliga värderingar jag vurmar för gör det svårt att inte vara bitter, men analysen får vänta. Man ska inte analysera i affekt. Däremot vill jag komma med ett par reflektioner.

  • Att rösta på den ena extremismen för att motverka den andra är, som det heter, ur askan i elden. Hat bekämpas inte med hat. Sluta rösta på partier vars problembeskrivning är ”det är deras fel” – vi vet ju hur lösningen ser ut.
  • Att man tycker att den ena extremismen är obehaglig betyder inte att man ignorerar den andra. Somliga av oss kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.
  • ”Det var bara ett räkneexempel” försvarade sig Sverigedemokraterna med när deras visioner granskades. ”Allt kan inte handla om ekonomi, man måste få ha visioner” försvarade Feministiskt Initiativ sig med när det granskades vad deras idéer skulle kosta att genomföra. Nu ska bägge vara med och bestämma över en ekonomi som är lite av en koloss på lerfötter. Oh, joy!

Och så var det ju det här med övervakningsivern då. Alla ni som inte har något att dölja, och alla politiker som drivit igenom övervakningssamhället med motiveringen att ni är de goda och att det därför är ofarligt: Är ni fortfarande säkra på det? Känns det bra i magen nu när Front National och Gyllene Gryning får vara med och ratta det övervakningssamhälle ni byggt upp? Det här är nämligen precis det vi alltid varnat för – att man inte vet vem som styr imorgon. Nu vet vi. Känns det bra?

5556743656_2b58ae1bd0_o
Photo credit: Alex Dram / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)


Andra bloggar om: , , , ,

Till dig som ännu inte bestämt dig

Imorgon är det val till Europaparlamentet. Det är ett viktigt val, i motsats till vad Sveriges samlade medier med ”den oberoende televisionen” i spetsen vill att du ska tro. Många har redan förtidsröstat, något som också tycks bli allt vanligare. Den traditionella valdagen börjar förlora sin högtidliga status och liknar mer en deadline.

Du kanske hör till de som inte har bestämt dig? Det är i så fall förståeligt. Bristen på granskning och debatt inför valet är talande, partiernas valplakat där Moderaterna tror på Europa (vi andra vet att Europa finns och tycker att det är en icke-fråga) och Folkpartiet fortsätter att återanvända sina affischer från folkomröstningen om EU-medlemsskap från 1994 där de sa ja till Europa. De säger nämligen fortfarande ja till Europa. Det var inte frågan då, och det är definitivt inte frågan nu.

De få budskap som sipprar ut är floskelartade. Alla, utom möjligen Folkpartiet, vill ta hem makten från Bryssel. Behjärtansvärt, men frågan är om det görs i Europaparlamentet? Europaparlamentet kan nämligen inte lägga egna lagförslag, bara tycka saker om de förslag de får till bordet. Vill man ta hem makten från Bryssel gör man det snarare via beslut i riksdagen. Alla vill också värna jobb och miljö. Gott så. Men det ger inte så mycket att välja på när alla tycks tycka lika.

Tidningarnas valkompasser dras med sina egna problem. De ger kanske en fingervisning men beroende på hur viktig man anser att en fråga är (eller inte är) hamnar man snabbt i obalans. Är man kritisk till EU på grund av dess byråkrati och demokratiska underskott sorterar kompasserna automatiskt in en som vänster eftersom högern, möjligen med undantag för Centern, är så sprudlande positiva till EU oavsett vad.

Så om du inte har bestämt dig, ta då och testa den politiska kompassen. Tyvärr finns det mig veterligen ingen svensk översättning av den så du får hålla till godo med engelska. Fördelen med denna är att den tar ett steg bort från den alldeles för förenklade höger/vänster-skala som är förhärskande i svensk politisk debatt. Här får du åtminstone två axlar att navigera efter, där höger/vänster handlar om ekonomi och fördelningspolitik, medan upp/ned handlar om auktoritet, alltså hur mycket eller lite makt politiken ska ha över ditt liv och hur mycket eller lite var och en ska få bestämma själv. Frågorna är också lite mer allmänna och principiella än de rena sakfrågor som brukar dyka upp i valkompasser.

När du har placerat dig själv på den politiska kompassen, jämför då med den här bilden:

Z5quLYd

Några intressanta saker att notera med grafen:

  • Socialdemokraterna och Moderaterna är inte så långt ifrån varandra som de låtsas (även om de heller inte ligger varandra riktigt så nära som jag ofta hävdar). Deras skillnader ligger just i fördelningspolitiken, men de är precis lika auktoritära.
  • Folkpartiet Liberalerna är än mer auktoritära än Moderaterna.
  • Centern är Alliansens svarta får. Kanske finns här också förklaringen till varför just Centern fått stå till svars för mycket av den batongpolitik som förts av Alliansen, i synnerhet då övervakningsivern. Man kan tänka sig att det är ett lojalitetstest, samtidigt som det också ses som ett svek av många medborgare som röstat på dem.
  • Sverigedemokraterna är inte ett högerextremt parti, som det ofta påstås. Tvärtom ligger ungefär i mitten på höger/vänster-skalan, med en liten övervikt åt vänster. Däremot är de ett auktoritärt parti och i den bemärkelsen extremt, eller totalitärt.
  • Än mer extremt är emellertid vänsterextrema Feministiskt Initiativ.
  • Piratpartiet är Sverigedemokraternas politiska motpol. Piratpartiet är också det parti som tydligast placerar sig på den frihetliga delen av skalan. Den som säger sig vackla mellan att rösta på PP eller Sd säger faktiskt i praktiken ”antingen tycker jag si eller så tycker jag tvärtom”.

Sammanfattningsvis: Placera dig själv på kompassen, jämför med partiernas placering och fundera sedan över hur du ska rösta? Vem ska bestämma över ditt liv – du eller politikerna? Och tänk på att varje gång du vill rösta för att politiker ska lägga sig i någon annans liv röstar du också för att de lägger sig i ditt.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Intellektuellt socker

7815248478Peter Kadhammar skriver en indignerad kolumn om språkets urholkning, å ja ba: ”Har vi hört den förut?”. Det är en visa minst lika gammal som Peter Kadhammar i vilken varje generation förfasas över nästas bedrövliga hantering av språket.

Kadhammars kolumn innehåller visserligen ett vettigt resomemang om språkets betydelse för möjligheten att delta. ”Fåtalets makt över ordet är klassamhällets förutsättning.” Så är det, och det finns antagligen en hel del analys att göra utifrån den enda meningen. Men därefter gör Kadhammar en kullerbyta i tankarna och drar slutsatsen att det, liksom så mycket annat, är Internets fel. Han menar att överklassen besitter traditioner som hjälper den att stå emot de frestelser i form av lättillgänglig underhållning som Internet erbjuder, medan underklassen åker dit på ”intellektuellt socker”. Jag undrar när Kadhammar slog på teven senast. Om inte Melodifestivalen, dokusåpor och matlagninsprogram är intellektuellt socker, då vet jag inte vad som är det. Och till skillnad från teve är Internet interaktivt. Som Clay Shirky uttryckte det (fritt tolkat ur minnet): Om man så bara ägnar sig åt att skapa lolcats så är det fortfarande mer kreativt än att glo på teve.

Även om jag gillar liknelsen med intellektuellt socker så är slutsatsen fel. Före Internet fanns teve, videovåld, rockmusik och dansbanor som med löften om snabba kickar lockade ungdomen bort från disciplin och hårt arbete. Och under tidigt artonhundratal förfasades man över den ”ofantliga mängd af ströskrifter och brochürer” som trycktes och spreds, i vilka ”författare, hvilka äro för Nationen okända” kunde uttrycka sig och bidra till ”pöbelväldet”. Jag är övertygad om att Kadhammar såväl som jag inser det positiva i den inklusiva förändring som då skedde, men samtidigt bör man inse att det första överheten slog ner på då var: Lättillgängligheten och språket. Även på den tiden kan man anta att överheten oroade sig över, förutom sin egen maktposition, att när det offentliga samtalet invaderats av dessa ”för Nationen okända författare” som saknade adekvat bildning och klass så urholkades språket och samhället, och strävan efter bildning skulle såklart ersättas av intellektuellt socker i form av vardagshändelser och annat trams (det vill säga, nyheter).

Med andra ord: Diskussionen är inte ny. Språket har officiellt urholkats sedan åtminstone sedan Gustav IV Adolf avsattes 1809, och massorna har matats med intellektuellt socker sedan Romarrikets storhetstid. Skådespel och bröd. Det är så man håller populasen borta från det som angår den. Det har fungerat bra, med kortare avbrott på grund av teknologiska revolutioner som tryckpress, radio, telefoni. Och Internet.

Visst är det så att det finns gott om intellektuellt socker på nätet. Det har det i alla tider också funnits på teve, i radio, i all den tid folk har suttit och pratat nonsens i telefonen, på torg och på teatrar. Och säkert finns det en och annan som blir beroende av att titta på lolcats eller fail compilations. Men ser man till helhetsbilden så är det precis omvända sant: Varje teknologisk revolution som gjort det lättare för människor att kommunicera och distribuera har snarare ökat människors kunskap och berikat språket. Det som minskar är överhetens makt över detsamma.

Och även om Kadhammar har rätt i att överklassen besitter traditioner som hjälper den att undvika det intellektuella sockrets lockelser medan underklassen saknar desamma, hur är det Internets fel? Och vad vill han göra åt det?


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Dagen då jag blev en eller ett mem/e

Jag hälsade på en kompis i Västberga igår. Eftersom jag har ett uselt lokalsinne och inte är nåt vidare på att följa vägbeskrivningar heller har jag för vana att låta Google göra jobbet åt mig via navigator i telefonen. Det gick alldeles utmärkt, förutom att Google inte kan trolla fram parkeringsplatser. Efter att till slut ha hittat en gatstump att parkera på, vilket endast berodde på att man inte fick det, fick jag för mig att testa selfiefunktionen i telefonen nu när den ändå satt fint upphängd i vindrutan. Resultatet, efter lite obligatoriskt fixande med filter, blev följande:

IMAG0238

Jag delade bilden på G+, vars filter jag också hade använt, och titulerade den ”bilselfie”. Strax därefter började det hända konstiga saker i min bil… (alla bilder är klickbara för större versioner)

IMAG0238_ask

Plötsligt hade Emma Opassande stoppat in Beatrice Ask i baksätet! Det känns förvisso symboliskt rätt. Beatrice Ask är, i sin iver att skydda oss och hålla koll på var vi befinner oss, alltid med oss i bilen så det känns inte mer än rätt att hon följer med i egen hög person.

IMAG0238_askobildt

Strax därefter hade hon även stoppat in Carl Bildt i bilen. Jag tror att han försökte ge vägbeskrivning (när jag redan hade parkerat) men allt jag hörde var ”A @laqaqlqqaqqqqaQpAApAaQQaAQAPAaaaaAaAAaAaaaaQaaAAAqaAAqaaQaAaAAAqAplqqqqQqaAAqApaqaAaAqqaqqaqqqqqa@aaaqQqaqaqaqa”, vilket är marginellt mer hjälpsamt än Apple maps.

IMAG0238_askobildt (1)

Ytterligare en stund senare blev vi jagade av upphovsrättsindustrin, tack vare Henrik Jernstedt. Då bestämde jag mig för att det fick vara nog. Västberga är lite väl spännande.

josh4

Parallellt med detta äventyr passade Anna Troberg på att stoppa in sig själv som passagerare. Utan att betala för sig, förstås. Qeruiem å sin sida lyfte ut mig ur bilen och skapade en sekt runt mig, antagligen på grund av mina awesome USB-skills.

BnrzpF1IMAEyhqe

Nu vill jag ha telefonnumret till Bildombudsmannen så jag kan casha in på det här uppenbara missbruket av min bild, som jag naturligtvis är djupt kränkt över. Sedan lever jag lycklig i alla mina dagar.


Andra bloggar om: , , ,

Brevbärare mot budbärarimmunitet

22296679”brevbärare mot rasism” tänker inte dela ut trycksaker från Sverigedemokraterna? Jag har en nyhet åt er: Det är ert jävla jobb! Gört, eller sluta! Det här är precis lika illa som hon idioten som ville bli barnmorska men inte utföra aborter och som sedan blev kränkt när hon inte fick anställning på de premisserna.

Jag blir skogstokig på sådant här. Posten är en viktig samhällsfunktion. När man tar på sig den uniformen representerar man samhället, inte sig själv, precis som poliser eller brandmän. Hur skulle det se ut om ”brandmän mot rasism” vägrade rycka ut när ”stenkastare mot rasism” har tänt eld på en Sverigedemokratisk valstuga? Hur skulle det se ut om ”poliser mot rasism” vägrade utreda brott mot medlemmar i Sverigedemokraterna? Alltså, ge er!

Därtill finns det gamla och värdefulla principer kopplade till postgången, såsom brevhemlighet och budbärarimmunitet. Det senare innebär att den som delar ut posten (budbäraren) inte är ansvarig för innehållet. Men det förutsätter ju också att budbäraren ger fan i att lägga sig i innehållet. Om budbäraren börjar välja och vraka mellan vilka bud som ska nå fram och inte så blir det liksom lite svårt att åberopa budbärarimmunitet när det behövs. Det är det här som är jobbigt med principer: Antingen gäller de, eller så gäller de inte.

Igår hörde jag också ett rykte (förhoppningsvis bara ett skämt) om att en motreaktion, ”brevbärare mot marxism” skulle kontra med att vägra dela ut vänsterns trycksaker. Är det ett sådant postväsende vi vill ha? Vad blir nästa steg? ”Brevbärare mot pirater” som känner sig nödgade att öppna alla brev och paket för att försäkra sig om att de inte delar ut piratkopior? ”Brevbärare mot kapitalism” som vägrar dela ut räkningar?

Det kan också vara värt att påminna om att Sverige under andra världskriget censurerade politiska rörelser på precis det här sättet. Då var det fackföreningsrörelsen och kommunisterna som tystades. Man kunde inte hindra tryckerier från att trycka deras skrifter på grund av tryckfrihetsförordningen, men man kunde vägra att transportera dem med tågen.

I samma anda som ”brevbärare mot rasism” spekulerar också folk i vad de ska göra med Sd:s trycksaker. Det har cirkulerat uppmaningar att skicka tillbaka dem, med ett felaktigt påstående om att det skulle belasta Sd:s ekonomi. Det är inte sant. Det enda det gör är att belasta brevbärarnas ryggar. Ja, såvida det inte råkar vara ”brevbärare mot rasism” som tar emot återförsändelsen då, för de tänker ju inte befatta sig med dylikt.

Jag tycker att man ska göra exakt samma sak med Sverigedemokraternas trycksaker som med alla andra trycksaker man är ointresserad av: Släng skiten i pappersinsamlingen. Gör inget väsen av det överhuvudtaget. Samma sak tycker jag att man ska göra när Sverigedemokraterna håller torgmöte. Gå inte dit och vänd ryggen åt dem. Gå inte dit alls. Fika med grannarna eller ta en promenad istället.

Folk verkar livrädda för att behandla Sverigedemokraterna som ”vilket parti som helst”, men vet ni – jag tror att det är det bästa. Sverigedemokraternas bränsle är just särbehandlingen. Vare sig den yttrar sig i sensationslysten granskning eller kalla handen så använder de särbehandlingen till sin fördel. Det är Sverigedemokraterna som är utsatta, enligt Sverigedemokraterna.

Offerkoftan är Sverigedemokraternas partiuniform. Bidra inte med fler stygn till den. Och dela för fan ut posten!


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Någon har fel på Internet

En sak jag älskar med Internet är att om man har fel så får man veta det. Ofta dessutom på ett pedagogiskt och trevligt sätt, även om det naturligtvis också finns drygpåsar därute som finner nöje i att slå ner på fel men är mindre intresserade av att hjälpa till att sprida kunskap. De allra flesta är glada i att upplysa och dela med sig av kunskap, det är min erfarenhet.

Så skedde nyligen då jag skrev om granskning av granskning och i slutet nämnde citatet på Uppsala universitet: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Jag nämnde det därför att jag har problem med den sortens tänk eftersom det förutsätter facit. Min tolkning av det blir således att ”rätt” är ”politiskt korrekt” (ett för övrigt alldeles utmärkt uttryck som tyvärr kidnappats av rasister). Jag menade att det är folk som vågar tänka utanför ramarna som tar oss framåt.

In träder så en Patrik och ger en alternativ förklaring. Ni får gärna läsa kommentarerna själva (1 och 2), men väldigt förenkat menar Patrik istället att citatet syftar på ett objektivt ”rätt”. Att tänka ”fritt” är att spåna och ta fram teorier, men att tänka ”rätt” är att applicera vetenskapliga metoder för att bevisa eller förkasta de teorier som fritt tänkts fram. (Var det rätt?)

Det låter rimligt. Vad Thomas Thorild egentligen menade kan vi inte vara säkra på, men det är en tolkning långt mer värdig ett vetenskapligt institut.

Someone-is-wrong-on-internet
Bild: XKCD (CC BY-NC 2.5)


Andra bloggar om: ,

Alliansfritt Sverige busar med Moderaternas valfilm

Alliansfritt Sverige har remixat Moderaternas valfilm. Man rullar exakt samma film, men pausar den emellanåt för att stoppa in små gliringar om hur Moderaterna röstat i EU och hur det motsäger vad Reinfeldt precis sagt i filmen. Jag gillar det. Det är fyndigt och småelakt men håller sig på en saklig nivå. Säkert finns det detaljer som kan diskuteras, som att Moderaterna förvisso har rösta si men på grund av orsak, eller att Alliansfritt Sveriges ”fakta” i sin tur också kan och bör ifrågasättas. Men ändå. Som tilltag betraktat är det en fullträff.

Vad som ska bli intressant att se framöver är om Moderaterna kastar boken på Alliansfritt Sverige i form av upphovsrättslagstiftningen för att få bort den remixade filmen från nätet. Det är ju ett populärt användande av lagen nuförtiden och mycket aktuellt då Genusfotografen igår måndag gick upp i rätten i ett fall som uppenbarligen handlade om kränktstämning än något annat. Vi vet också sedan tidigare att det går utmärkt att få saker nedplockade från Youtube genom att vifta med upphovsrättslagen, eftersom Youtube har en policy som säkert fungerar bra för dem men är suboptimal för deras användare.

Sedan kan man ju fråga sig om politiskt kampanjmaterial alls ska omfattas av upphovsrätten. Dels borde det ligga i sakens natur att politiskt kampanjmaterial ska spridas liksom kritiseras och plockas sönder, och dels kan man fråga sig vad det egentligen har för verkshöjd. Fast, det där med verkshöjd har sedan länge blivit obsolet inom upphovsrätt.

Jag hoppas att Moderaterna håller sig för goda för att ta till den sortens knep för att tysta kritik, men jag tänker inte sätta pengar på det. Den som lever får se.


Andra bloggar om: , , , , ,

Apropå granskningen av granskningen

Snabb summering: Politikfakta har granskat Feministiskt Initiativs partiprogram och utifrån det satt ihop en sammanställning som cirkulerat i sociala medier. Viralgranskaren på Metro granskar granskningen och kommer fram till att den är falsk. Hur? Genom att fråga Feministiskt Initiativ om Politikfaktas sammanställning stämmer…

Nu har dock även Opinionsbloggen på Expressen granskat Viralgranskarens granskning av Politikfaktas sammanställning och underkänner den förra. Opinionsbloggen jämför de olika versionerna med vad som faktiskt står i F!:s partiprogram och drar slutsatsen att det egentligen bara är två punkter av 25 i Politikfaktas sammanställning som kan anses fel.

Politikfaktas trovärdighet må vara minst sagt naggad i kanten, men tyvärr sänker det här också trovärdigheten för Viralgranskaren. Att man ”granskar” sammanställningen genom att fråga F! istället för att jämföra med deras partiprogram känns inte särskilt… granskande.

Det man kan lära sig av det här är som vanligt att gå till källan och inte förlita sig på andras tolkningar av den, eftersom tolkningarna tenderar att vara ill- eller välvilliga. Men det är också intressant att F! slipper undan kritisk granskning i så hög utsträckning. Det finns punkter i programmet som är märkliga och absolut borde ifrågasättas, men av någon anledning tycks partiet stå över granskningen. Är F! det nya Miljöpartiet i det avseendet? Per Gudmundson har en intressant teori om det.

Personligen tycker jag att det är djupt obehagligt med ett parti som förespråkar omskolning av oliktänkande. Nej, jag fattar väl att man inte tänker sig att skicka ideologiska motståndare på omskolningsläger av sovjetisk modell, och omskolningen gäller specifikt ”mäns konsumtions. och transportmönster”, men att man vill lära ut sin ideologi redan i förskolor (där barnen ska lära sig bland annat om ”könsmaktsordningen) och att man vill skicka den som tycker fel på kurs så att den lär sig tycka rätt… Det är obehagligt. Det är mycket möjligt att jag är överkänslig på den punkten. För mig personligen är det obegripligt att man ens kan överväga att lägga sin röst på dylikt, men så har jag alltid haft problem med den där inskriptionen på Uppsala universitet också som säger att det är stort att tänka fritt men större att tänka rätt. För mig är det alltid större att tänka fritt. Att tänka rätt förutsätter att någon har facit. Att tänka fritt är vad som tar oss framåt.

Historien är full av människor som öppnade nya möjligheter för oss andra genom att tänka fritt istället för rätt, som till exempel Gallileo Gallilei, Leonardo da Vinci och Nikola Tesla. Eller Mary Wollstonecraft. Hade hon tänkt rätt istället för fritt hade hon heller aldrig bidragit till att glänta på dörren till kvinnors frigörelse.

8qjj6


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Ingen läser Världsbankens rapporter

Någon ställde en fråga på Reddit: Om en person från femtiotalet plötsligt dök upp idag, vad skulle vara svårast att förklara vederbörande om vår tillvaro? Ett briljant svar löd: Jag har en pryl i min ficka som är kapabel att ta del av all världens kända kunskap. Jag använder den till att titta på kattbilder och bli osams med främlingar.

I The Sydney Morning Herald kan man läsa att Världsbanken har upptäckt att ingen läser deras rapporter. Eller närmare bestämt; uppemot en tredjedel av rapporterna har aldrig laddats ned. Inte en enda gång! Ytterligare 40% har laddats ned färre än hundra gånger och bara 13% av de tillgängliga rapporterna har laddats ned fler än 250 gånger.

Och då tänker jag på det där svaret på Reddit igen och undrar hur många LOLcats som har setts färre än 250 gånger. Och så tänker jag på hur landet liksom stannar för att det är Mello och hur det är totalt meningslöst att försöka få ut något ur sina flöden vid det tillfället. Och jo, jag vet att det är fullt möjligt att både engagera sig i trams en stund nu och då och samtidigt insupa information, men ändå: Det är något sorgligt över att massor av insiktsfull och värdefull information ligger oläst och samlar virtuellt damm i ett digitalt arkiv.

Nu är det ju så att den stora majoriteten av oss inte skulle få ut något av att läsa dylika rapporter ändå. Vad vi behöver är transformatorer; människor som förstår de nya rönen och kan omvandla dem till någonting som blir begripligt och värdefullt även för oss lekmän. Det är inte meningen att folk i allmänhet ska ladda ned och läsa Värlsbankens rapporter. Däremot är det meningen att journalister ska göra det, liksom diverse tankesmedjor, politiker och tjänstemän. De där människorna som ska kunna omvandla det till något som även blir begripligt för resten av oss.

I väntan på att de gör det har vi inte mycket annat val än att titta på katter och bli osams med främlingar…

wnd_4d808468da67f09c9d8352f4b91bde9e


Andra bloggar om: , , ,