Makten är auktoritär

Med anledning av Opassandes förklarande text om varför höger och vänster inte räcker för att förklara politiska inriktningar tänkte jag haka på med en text jag skrev för länge sedan men aldrig publicerade. Anledningen är att jag hade tänkt smycka den med lite pedagogiska bilder som jag inte orkade skapa. Nu får ni den ändå.


Mykl Roventine / Foter / (CC BY-NC-SA 2.0)

Börjar det inte bli en smula tröttsamt att rasism och främlingsfientlighet ständigt klumpas ihop som ”högerextremism”? Exakt vad i det är det egentligen som anses vara ”höger”? Gemene fikarumsrasist jag har råkat på i mina dagar har på det stora hela låtit som vilken sosse som helst. Det är förstås bara min erfarenhet, och jag vill inte på något sätt vill antyda att socialdemokratin skulle vara rasistisk. Jag menar bara att rasismen finns över hela höger-vänsterskalan.

Något annat som också alltid definieras som höger är liberalism. Det har jag förvisso lite lättare att förstå då ägande och ekonomiskt oberoende är starkt kopplat till övriga friheter. Icke desto mindre betraktas liberaler på en del andra håll som vänster, och även i den svenska ankdammen finns det ”vänsterliberaler” som ser ett socialt skyddsnät som en garant för övriga friheter. Jag har inte för avsikt att starta ett flame war här heller, jag bara konstaterar att det finns olika syn på hur man bäst värnar individens frihet.

Det intressanta blir då om man accepterar den här indelningen där både liberalism och rasism är höger. Eftersom rasism refereras till som högerextremism får vi anta att det är mer höger än liberalism, vilket ger en bild av att höger om mitten ser ut enligt följande: Frihet – mer frihet – FOLKMORD! Motsvarande utveckling på vänstersidan skulle då vara solidaritet – mer solidaritet – FOLKMORD!

Jag har lite svårt att följa den logiken måste jag medge. Betänk att konservatism också måste klämmas in på högerskalan. Det krävs en hel del vilja, våld och vaselin för att få ihop det. Höger-vänsterskalan är helt enkelt otillräcklig.

Ett mycket bättre sätt att beskriva den politiska faunan är den tvådimensionella skala jag berörde i en tidigare artikel där man förutom en höger-vänsteraxel som mäter graden av ekonomisk centralstyrning också har en vertikal axel som mäter graden av auktoritet. Den är såvitt jag vet framtagen av amerikanska libertarianer och därför också kritiserad för att vara vinklad till deras fördel. Men låt oss ändå använda den för den teori som jag hade tänkt komma fram till.

Vi är många som går omkring med känslan av att den styrande majoriteten i parlamentet tenderar att vara övervägande auktoritär. Att oavsett ideologi så är oppositionen alltid relativt icke-auktoritär i förhållande till regeringspartierna och mer benägen att försvara individens friheter. Så blir det val och regimskifte, och så byter kombatanterna plats. Den tidigare auktoritära regimen är i opposition mycket mer intresserad av individens friheter, något den nytillträdda regimen plötsligt inte alls tycker är särskilt sexigt längre. Jag tror att det finns två huvudsakliga skäl till att vi har den känslan: Dels för att majoriteten är beslutsfattande och det blir lätt ett likhetstecken mellan beslutande och auktoritär, i synnerhet om man inte håller med. Och dels för att det helt enkelt är så. Vilket i sig också har sina skäl.

Makten är alltid auktoritär. Comes with the territory, som man säger. Den som har makten vill fortsätta ha makten, och dessutom är det allmänmänskligt att anse sig ha rätt och vara god, och därför ser inte makten någon fara med att anskaffa sig mer makt, eftersom makten aldrig skulle kunna tänka sig att använda sin makt i ont syfte. Hängde ni med? Makthavare som arbetar för att minska sin egen makt är sällsynta av den enkla anledningen att det är något ganska stört i att kämpa sig till makten utan att vilja ha den.

Om vi då återvänder till den tvådimensionella skalan, må den ha sina brister, så kan vi se demokratins inneboende problematik i form illustrerad av en gungbräda. Fast för att bilden ska fungera måste vi vända auktoritetsskalan uppochner så att ”auktoritär” är nedåt, vilket dessutom har fördelen att det passar mitt sätt att tänka på saken. Oavsett var på höger-vänsterskalan makten befinner sig så kommer den alltid att vara i majoritet och därmed väga tyngre än oppositionen. Därför kommer den alltid vara auktoritär.

Så ska vi bara ge upp då och acceptera läget? Naturligtvis inte. Om tesen stämmer, om den styrande maktens auktoritära agerande är en naturlag, så finns det fortfarande saker man kan göra. Det ena är att flytta makten närmare gungbrädans centrum för att på så sätt se till att den inte slår i botten. Det har vi redan gjort i Sverige, där i stort sett samtliga traditionella partier klumpat ihop sig i ”mittens rike”. Problemet med det är dock att det lämnar de bakre delarna av gungbrädan vidöppen för Benke – ni vet, den där storväxta buffliga killen på skolgården som tycker att det är roligt att göra illa folk. Om han får för sig att hoppa upp längst bak på gungbrädan så kommer den raskt att slå i botten. Dessutom; om gungbrädan inte står på en rejält gjuten grund kommer hela upphängningsanordningen att så sakteliga börja sjunka ner i marken om alla sitter vid dess mitt.

En bättre idé, men också svårare att genomföra, är att sträva efter att flytta hela samhällsdebatten till en annan nivå. Svårare därför att det är i stort sett hopplöst att organisera, men bättre för att ju högre upp man flyttar makten på den vertikala skalan, desto mer ”frihetlig” kommer den position den auktoritära majoriteten hamnar på ändå att vara. Det krävs att helt vanliga medborgare börjar ifrågasätta gamla föreställningar, och nya med för den delen. För att göra det behövs mer kunskap. ”Connecting the dots” handlar om hur många dots man har att jobba med. Man kan helt enkelt inte koppla ihop noder man inte ser, så man kopplar ihop det man har att jobba med och får därför en bild man tror är sann. Tillför fler punkter och visa att det går att måla en annan bild.

Människor är flockdjur. Det är lättare att bara följa med. Därför är det sällan någon som säger ifrån när drevet går kring en nyhet, ofta utifrån en begränsad kunskap om vad som ligger bakom och därför en förhastad slutsats. Men varje gång någon ändå vågar säga emot och presentera en alternativ förklaring är det någon annan i sällskapet som hajar till och börjar lägga pusslet på ett annat sätt. På så vis går det att påverka, även om det är på mikronivå. Det kräver såklart att våga vara obekväm, och det kräver tålamod, men om var och en kan påverka fem eller tio personer i sin närhet så kan dessa i sin tur påverka fem eller tio. Alla är centralnod i sitt eget nätverk. På så sätt går det att lyfta hela samhällsdebatten till en ny nivå och vända spiralen bort från mer auktoritär sluten centralstyrning och mot mer frihetlig öppen decentralisering.

Så vi lyfter gungbrädan högre upp genom att lyfta samhällsdebatten till en högre nivå, och så bygger vi på fundamentet med kunskap så att gungbrädan står pall och inte sjunker ner igen. Men Benke kan fortfarande hoppa på i ena änden av gungbrädan och få den att slå i botten. För att förhindra det pallar vi upp den med dämpning i form av principer. Inte bara vackra ord om önskvärda godheter utan principer på riktigt, som inte kan tummas på bara för att de är obekväma. Förankrade i en konstitution som inte kan ignoreras.

Vi har verktygen som behövs för att göra det. Med Internet kan vem som helst nå ut med sina idéer. Vi är inte längre uppdelade i en sändande och mottagande klass. Vem som helst kan sända. Och vi har dessutom all världens kunskap bara ett knapptryck bort. Vi har bara inte lärt oss att utnyttja dess potential än – och det ligger heller inte i maktens intresse att vi gör det heller. För makten är ju alltid auktoritär…


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

3 reaktioner på ”Makten är auktoritär

  1. Mycket bra skrivet! Har du några planer på att nå ut i annan mediekanal än bloggen (eller gör du redan det)?

  2. Så som jag ser jag ser, så är Vänsterblocket och Högerblocket i Sverige ungefär lika, bara att vågen vägs mer eller mindre i skatt. Same shit, different tax.

    Grejen är, i alla fall från mina erfarenheter, är att folk verkar ha en viss medvetenhet om grejer som FRA lagen och IPRED och datalagringsdirektiv och sådant, men brukar oftast rationalisera det, ursäkta bort det, eller bara vara likgiltiga inför det, istället för att konstant protestera emot detta så fort de får en chans. Jaha, ja, folk blir väl övervakade idag, och ingen vet vem som blir det… Jaha ja, nya tider vi lever i… Bara o gilla läget… Så blir det när terroristerna och brottslingarna förstör för oss alla, lol…

    Rent allmänt, på en global skala, så är grejen för mig med Internet att det kan användas i lika missledande syfte som någon annan typ av media. I och med det enorma flödet av propaganda, så gör det att jag nästan aldrig kan fatta mig någon riktigt substantiell åsikt, eller välja en sida. Men, många verkar ändå bara bilda sin åsikt baserad på sina egna känslor, eller vad för lojalitet folk nu känner gentemot vad. Och någon större majoritet ser i alla fall nu inte ut som att de kommer sitta och analysera videos och bilder, och grundligt gå igenom en massa information för att leta efter inkonsekvenser – de flesta vill fortfarande ha sina nyheter avskalade och simpla. Och för mig känns det som att många människor som hänger på Internet verkar inte alltid vara särskilt klipska – inte om man döma efter kommentarerna, i alla fall. Det verkar inte alltid spela någon roll vad för information som presenteras – det skrivs så mycket skit, eller trollas, eller vad du vill kalla det. Sen så manipuleras även informationen på Internet hela tiden, också. Allt det spelar ju in.

    Jag vet inte…

    Om man man tar ett land som USA, den stora demokratin med de mest överlägsna principerna i hela världen som alla i världen bara måste rätta sig efter, och deras 2 parti-system som motsvarar ett val mellan McDonald’s och Burger King. Jag förstår personligen inte hur detta kan accepteras som någon form av effektiv demokrati, och att folk fortsätter välja fram de där fånarna. Men, det är också poängen: Vad har folk för riktiga alternativ? Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om Obama som president. Är han en marionett? Försöker han åstadkomma nånting av värde i denna korrumperade, byråkratiska maskin? Eller vill han bara klättra karriärstegen med sina lögner och tomma retorik? Vad är grejen med Obama? Varför tycker folk om Obama så mycket? Vad har Obama gjort som är så bra, annat än att ha anlitat några riktigt skickliga marknadsförare och utnyttjat en kaotisk situation till sin fördel i hans valkampanj för att bli president. Obamas administration har effektiviserat Amerikansk imperialism i Mellan Östern, och fortsätter att mörda folk med drönare och destabilisera länder, med tomma ord och pekande finger. Fast, det kanske bara är systemet i stort som är så bortom oss att ingen egentligen kan hållas ansvarig för det? Vi i Sverige livnär oss på samma system – folk verkar inte vilja ha någon radikal förändring, så länge de får knulla, supa och konsumera. Folk vill ha simpla grejer, och politiker mutar dem med vad för simpla grejer de nu vill ha. Men, jag vet inte… Kanske är det bara jag…

    Men, ja… Vad fan ska jag göra åt det? Rösta!!! Fortsätta att bidra till att hålla de där fånarna vid maktbordet…

  3. Fredrik: Jag har inga såna planer, även om jag tror att just det här inlägget rent pedagogiskt skulle tjäna på att göras om till en kortfilm för Youtube.

Kommentarer inaktiverade.