Skip to content

Månad: maj 2014

Badlands Hyena fångar retoriken perfekt

Apropå gårdagens artikel om datalagringsdirektivet och polisens utspel. Läs detta.

Vilka ”integritetskränkande” åtgärder som helst kan rättfärdigas på detta sätt. Till exempel så här:

• Genom att posten inte registrerar varje brevs avsändare och mottagare riskerar polisen att inte få fast en gärningsman som gjort sig skyldig till våldtäkt mot barn.

• Genom att människor undviker att DNA-registrera sig riskerar polisen …

• Genom att hyresvärdar inte registrerar alla besök i samtliga lägenheter riskerar polisen …

• Genom att vissa politiska partier hindrar ett riksdagsförslag om att förse alla medborgare med ID-kapslar med GPS under huden riskerar polisen …


Andra bloggar om: ,

Förlåt att jag stör, men har ni möjligen lite medborgarrätt på lager?

qb4Hi19242På nytt har polisen gjort ett utspel och förklarat att de faktiskt måste ha teledatalagringen för att kunna bekämpa brott, för som ni minns var landet ett laglöst kaos innan datalagringsdirektivet antogs som svensk lag. Bahnhofs Jon Karlung ger dem svar på tal, och det är ju för väl, men precis som Opassande skriver så måste man ju fundera över varför det är tjänstemän och företagare som duellerar och inte ansvariga politiker? Var är regeringen? Var är riksdagsledamöterna som är för direktivet, och var är riksdagsledamöterna som är mot?

Det senare är kanske det mest intressanta ändå. För det borde vara en slamdunk. Direktivet infördes ovilligt av politiker som med krokodiltårar bedyrade att man inte ville men måste eftersom EU tvingade oss. Nu har emellertid EU-domstolen ogiltigförklarat just det tvingande EU-direktivet och mer än så. Man har nämligen inte bara underkänt det på juridiska teknikaliteter utan understrukit att EU:s datalagringsdirektiv strider mot mänskliga rättigheter. Så om EU tvingade oss att införa ett direktiv vi inte ville införa, då borde rimligen ogiltigförklaringen av samma direktiv tvinga oss att omedelbart riva upp lagen. Eller hur? Och alla de som inte ville införa det men tvingades rösta igenom lagen borde jubla och trängas om att få triumfera i medierna. Istället är det knäpptyst, bortsett från justitieministern som muttrade något om att svensk lag gäller i Sverige. Vilket är alldeles sant, det är liksom därför vi vill ha bort dåliga lagar från Sverige. För att de gäller.

Taktiken är medveten och känns igen från införandet av FRA-lagen. När motståndet blev för styvnackat och kritikerna inte nöjde sig med ”because terrorism” svarade regeringen med en tystnad så öronbedövande att det föranledde en efterlysning av statsministern, som dock dök upp som hängiven fotbollssupporter i Tyskland strax därefter. Istället skickade man fram kanonmat i form av Centerns Staffan Danielsson. När inte heller det hjälpte fick tjänstemännen klara sig själva, och fram steg självaste FRA-direktören Ingvar Åkesson.

När lagen så småningom röstades igenom gjordes det med än större krokodiltårar än datalagringsdirektivet senare skulle föranleda. Centern Fredrick Federleys skådespelarinsats när han känslomässigt nämnde mamma och tappade rösten i talarstolen skulle duga i vilken såpopera som helst, och partikollegan Annie Lööf (då Johansson) citerade högfärdigt Benjamin Franklin innan hon röstade precis så som Benjamin Franklin sagt att man inte ska göra i precis det stycke hon just citerat.

Med dagens teknologi går det helt enkelt inte att tysta kritiken. Vi behöver inte längre tillgång till gammelmedia för att driva debatt och skapa en protestvåg. Det visade sig också under protesterna mot FRA-lagen. Den nya strategi som skapades då består således istället i att svara med tystnad. Att inte besvara kritik, att inte motivera sitt agerande. Vilket är ohederligt och oerhört frustrerande. Det är inte utan att man förstår hur matadoren känner sig varje julafton.

Därtill väljer man att flytta beslut som kan göra medborgare upprörda till tidpunkter då de ska märkas så lite som möjligt, eller hinna glömmas bort. Beslut som medborgarna inte vill veta av ska helt enkelt fattas i en sådan ordning att det inte påverkar valutgången. Mycket demokratiskt. Även detta kunde man se under tillkomsten av FRA-lagen då folkopinionen var så stark att man löpte en reell risk att medborgare faktiskt skulle titta på statstelevisionens direktsändning från riksdagen. Så man flyttade den så att den sammanföll med en fotbollslandskamp istället. På samma sätt förtegs och förhalades datalagringsdirektivet så att det drogs igenom först efter ett riksdagsval, och på samma sätt ändrade man grundlagen genom att först rösta om det strax före ett val och därefter igen strax efter och under hela tiden hålla käft om det för att på så sätt göra så lite som möjligt och ge så lite tid som möjligt till någon debatt som skulle kunna leda till att medborgare skulle ha en åsikt om saken, för när medborgare har åsikter om saker blir valutgången lite mer… spännande. Regimen gillar inte spännande.

En mycket hockeyintresserad bekant till mig åker årligen till Tjeckien för att titta på hockey. Han började åka strax innan murens fall och Tjeckoslovakiens delning och berättade om hur Tjeckien gradvis ändrades från år till år. Han sa under kommunistregimen kände man som kund i en butik att man kom och störde. Personalen var aktivt ointresserad av kunder. Förklaringen till det var att deras lön inte var kopplad till försäljningen. Regimen hade bestämt att det skulle finnas en butik här och så var det med det. Man stod i butiken och fick betalt, oavsett om man hade kunder eller inte. Så ur det perspektivet var kunder bara ett störande moment som innebar extra arbete. Han berättade hur man kunde se hur attityden gradvis ändrades från år till år men att det tog många år av marknadsekonomi för att få bort den kulturen.

Ibland när jag ser på regimens ointresse för medborgarna så tänker jag på den berättelsen. För likheterna finns där. Medborgarna (kunderna) är störande inslag i verksamheten när de håller på och har åsikter om saker och ting, och tyvärr måste man ju acceptera att det ska genomföras allmänna val med jämna mellanrum men så länge vi är överens om att alla gillar vårdskolaomsorg så är valutgången någorlunda förutsägbar så att det inte stör ordningen alltför mycket. Utåt sett vurmar alla för demokrati och särskilt då i valtider men innerst inne sitter nog mången politruk och tycker att det är ett nödvändigt ont och kan inte väljarna bara stoppa sina valsedlar i urnorna och hålla käften…

Om någon fortfarande undrade så vill regimen ha datalagringsdirektivet. De ville det då, och de vill det nu. Tro inget annat.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Demokratins tröghet är dess styrka

Ta det här exemplet: Putin har precis infört en lag i Ryssland som gör det förbjudet att svära i media. Låter det som en galen idé? Det är det. Låt mig då påminna om Ingrid Olsson, kommunpolitiker i Ljusdal, som 2007 föreslog ett förbud mot fula ord. Nu blev det aldrig lag och Olsson sitter inte direkt i samma position som Putin, men jag tar upp det för att visa att dåliga idéer inte bara uppkommer i dåliga länder. Skillnaden är däremot att de lättare drivs igenom i dåliga länder.

Detta beror på demokratins inneboende tröghet. Samma tröghet som den ofta kritiseras för. Ni har hört det också, eller hur? Folk som tycker att demokrati är väl bra men det är ju så förtvivlat ineffektivt med långa beslutstider och annat. Det är sant, men det är precis det som gör att dåliga idéer har mycket svårare att drivas igenom i en välfungerande demokrati.

Man kan inte vaccinera sig mot dumhet, eller ens lagstifta bort det. Alla som har varit i kontakt med andra människor vet att det finns galningar överallt, och om du inte har träffat andra människor för att du till exempel bor i en hydda i skogen, så är det möjligt att det är du som är galningen. Men vad man kan göra är att bygga system som absorberar deras galna idéer och hindrar dem från att få genomslag.

Detta kräver förstås respekt för den demokratiska ordningen, och transparens. Det är därför det är en farlig väg att gå när man börjar tumma på det genom att ljuga, mörka, stifta avtal bakom lyckta dörrar och ange vilseledande syften. Av samma skäl borde varningsklockorna börja ringa när man monterar ner öppenhetsprincipen, eller ändrar grundlagen utan tillstymmelse till öppen diskussion.

Demokrati är ingen garanti, men det är en bra försäkring. Slarva inte med det.


Andra bloggar om: , , ,

M8ligt

Skillnaden mellan pojkar och män är priset på deras leksaker
– Paul Geraldy

Idag leverades min något tidiga födelsedagspresent till mig själv i form av en HTC One M8, och eftersom jag nyss kommit hem från jobbet har jag inte tid med mycket annat än att pilla på den. Somliga av er kommer förstå, andra kommer att skaka på huvudet. Den senare gruppen har rätt.

'HTC One (M8)' photo (c) 2014, Kārlis Dambrāns - license: https://creativecommons.org/licenses/by/2.0/

Andra bloggar om: ,

Leana politiken

pdca-cyclePå min arbetsplats, liksom på många andra svenska arbetsplatser de senaste åren, har man anammat LEAN. Det kallas ibland också för Toyota-modellen, varför torde inte kräva någon närmare förklaring, och är det senaste inom organisationsreligion och anses innehålla svaret på livet, universum och allting. Själv förhåller jag mig mer skeptisk och nöjer mig med att konstatera att det finns delar i det som är användbara i mitt arbete.

LEAN kan, mycket förenklat, sägas vara en verktygslåda. Det finns en rad olika verktyg som kan användas i ens verksamhet. Kruxet, enligt flera vittnesmål från folk jag har pratat med på vitt skilda arbetsplatser men med den gemensamma nämnaren att deras arbetsplats anammat LEAN, att man inte nöjer sig med att plocka ut just de verktyg som man behöver, utan insisterar på att alla ska användas. Det är lite som att bygga en altan och det man behöver är såg, hammare, spik och vattenpass, men Martin Timell står bredvid kräver att du använder domkraften och insexnycklarna också. Då effektiviserar man inte längre. I själva verket gör man tvärtom.

Nå. Det finns ett område som, såvitt jag vet, inte har leanats ännu. Politiken. Och även om jag inte skulle vilja kasta hela LEAN-paketet på dem (eftersom jag inte litar på förmågan att välja ut vilka verktyg som behövs och inte) så finns det några LEAN-verktyg som jag faktiskt, på riktigt, tror skulle vara användbara.

Ett sådant kallas för PDCA. Det är ett sätt att identifiera och åtgärda problem. Tanken är att man först ska identifiera problemet (vilket i sin tur kan göras med metoder som ”varför-varför”, där man genom att hela tiden fråga sig varför det blir på ett visst sätt letar rätt på rotorsaken istället för att åtgärda symptom), därefter planera en åtgärd, utföra den och sedan, det kanske viktigaste, utvärdera den. Blev det bättre? Inte? Börja om. Och då ska det förstås utvärderas på riktigt och inte som när Anna Skarhed fick i uppdrag att utreda om sexköpslagen var bra eller behövde skärpas.

Ett av de allra första verktygen vi kom i kontakt med gick ut på att räkna ben på arbetsplatsen. Nej, jag skojar inte. Poängen är att identifiera onödig utrustning. Ju färre ben, desto bättre. Faktum är att vi städade bort en hel del grejer som vi knappt hade tänkt på själva att de stod där, och eftersom vi inte behövde dem så var de ivägen. Liknande skulle kunna göras i den politiska världen också. Behövs det sexhundranittioåtta ben i riksdagen till exempel? Behöver vi fyrtiotusen miljarder myndigheter och förvaltningar? Skulle det kunna vara så att det förekommer en del dubbelarbete? Kan det rent av vara så att det sitter folk och vänder papper för papprets skull? En liknande översyn skulle också kunna göras av lagboken. Behöver vi alla lagar? Finns det lagar som överlappar och täcker samma sak? Finns det lagar som inte gör någon nytta? Skulle en del paragrafer kunna skrivas om, slås ihop, förenklas?

En av grundtankarna med att effektivisera och rationalisera, och det är också vad LEAN strävar mot, är kan sammanfattas med en mening: Kunden vill bara betala för produkten. Allting som görs runt omkring är slöseri som gör produkten dyrare för kunden, vare sig det rör sig om produktionsfel eller väntetider. Personalen kostar vare sig den producerar eller inte, och i slutänden är det kunden som betalar.

När det gäller politik är det vi som är kunden. Medborgarna. Det är vi som betalar kalaset via skattsedeln och det är oss de (säger att de) arbetar för. Vare sig man identifierar sig som höger eller vänster, även om man må ha olika kravspecifikationer på vad man vill ha, så borde alla kunna enas om att vi inte vill betala för mer än vi får.

Skulle det landa i att våra folkvalda ägnar hela dagarna åt att flytta färgglada pluttar på whiteboards, något en och annan bittert vittnat om att de upplever att LEAN mynnar ut i, så kanske det är win-win. Socialister får fortsätta ha hög skatt och liberaler får en minimering av statens inflytande över människors liv. Det är så nära Utopia vi realistiskt kan komma.

Photo credit: Foter / Creative Commons Attribution 3.0 Unported (CC BY 3.0)


Andra bloggar om: , , , intressant?

Lästips

Ibland orkar man inte riktigt. Idag är en sådan dag. Jag har lite idéer som ligger och skramlar, men de är för omfattande och kräver ett piggt huvud för att skrivas. Idag är helt enkelt inte rätt dag för det.

Så jag nöjer mig med ett par lästips. Till exempel Lisa Magnusson i Hela Hälsingland: Samhället måste sluta bekämpa sexsäljare. Och Henrik Alexandersson som skriver att USA hotar Tyskland om Snowden.

Och slutligen Anna Troberg om den senaste opinionsmätningen där Piratpartiet tangerar 3,1%. Det är inte tillräckligt, men det är en stadig uppgång. Detta trots att etablissemanget anstränger sig för att låtsas att Piratpartiet inte längre finns. Eller på grund av.


Andra bloggar om: , , , ,

Den oberoende televisionen

7315210328_5f541f116e_oJust nu pågår en partiledardebatt i SVT. Tre veckor innan valet till EU-parlamentet. Ett av de partier som svenska folket valt in i EU-parlamentet har inte bjudits in till debatten, nämligen Piratpartiet. SVT har tidigare försvarat sig (och också reviderat agendan) med att det inte är en partiledardebatt som handlar om EU-valet. Lite märklig timing, kan man tycka. Än märkligare blir det när man ser rapporterna på Twitter om hur EU kommer upp gång efter annan i debatten. Och allra, allra märkligast är att Feministiskt Initiativ tydligen bjudits in och deltagit i något slags försnack. Ett parti som varken representeras i riksdag eller EU-parlament. Och missförstå mig nu rätt – jag tycker det är bra att så många relevanta partier som möjligt är med, men när man leapfroggar ett folkvalt parti på det här viset så blir det bara patetiskt.

Jag hänvisar till rapporter via Twitter av en anledning: Jag vägrar nämligen titta på programmet. Om SVT bojkottar ett folkvalt parti och öppet pissar på 225 000 medborgare så bojkottar jag SVT. Att SVT malligt hänvisar till sig själva som ”den oberoende televisionen” blir bara patetiskt i sammanhanget.

Ja, jag är förbannad. Riktigt förbannad. Det här är en fars. Och förutom särbehandlingen, lögnerna och föraktet för demokratin är det upprörande att vi måste betala för den här skiten. Alla som äger någon form av elektronik måste betala för SVT vare sig de vill eller inte. Om det åtminstone vore ett privat företag så att jag kunde välja bort det, men nej. De spottar oss i ansiktet, och tvingar oss att betala för det. Men de kan åtminstone inte tvinga mig att titta.

Som tur är finns det andra kanaler. Sociala medier har inte alls samma räckvidd, men det räcker en bit. Det gjorde det 2009 också. Ute i dessa sociala medier kan man prata direkt med Piratpartiets partiledare Anna Troberg, istället för att sitta framför teven och bli matad med tillrättalagda svar via SVT. Ta den chansen. Och ta chansen att ge etablissemanget en rejäl näsbränna den 25:e maj! Använd din röst till att demonstrera att det här inte är okej!

Photo credit: Ludie Cochrane / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)


Andra bloggar om: , , , , ,

En annan sak vi kan lära oss av valkompasser

En fundering dök upp i kommentarerna till min förra bloggpost. När vi pratar övervakning av digital kommunikation i form av till exempel FRA-lagar och teledatalagring om hur information kan läggas ihop för att ge en bild av vad du är för filur; vad du har för intressen, vilka du känner, var du står politiskt. Men det blir lätt abstrakt.

Valkompasserna är ett sätt att förklara det. Man ställer några frågor och ställer in några parametrar, och utifrån hur du svarar så sorteras du mot de olika partierna. Det är precis så all insamlad information om en person kan sammanställas. Naturligtvis betydligt mer sofistikerat än en valkompass på en dagstidning, men principen är i stort sett densamma. Man ställer ett antal ”frågor”, och beroende på svaren man får framträder en bild av en person.

Jag tänker att valkompasserna både kan visa hur lätt det är att ta reda på till exempel en människas politiska åsikter, sexuella läggning eller liknande, men att de också kan användas för att visa hur lätt det blir fel.

Jag tror att det finns en pedagogisk poäng att ta fasta på här som jag hoppas att någon kan snappa upp och bygga vidare på. Själv klarar jag inte av att utveckla det mer än så just nu eftersom jag har en sprängande huvudvärk.


Andra bloggar om: , , , , , ,

Valkompasser och varför jag inte kan rösta på min kandidat

5374308475_619de16a0a_bDet drar sig mot val och då ploppar valkompasserna upp som svampar ur jorden. Där får man svara på ett antal frågor och sedan jämförs det mot vad de olika partierna säger att de tycker om saker och utifrån det ska man då se vilket parti man ligger närmast. Nyttan med dylikt kan ifrågasättas. Det är tveksamt om kompasserna gör något utslag i folk röstar, och med tanke på hur trubbigt verktyg det är får man väl också hoppas att det inte ger utslag. Däremot sätter det igång diskussioner. Folk testar sig själva mot kompasserna, jämför resultaten med andra och diskuterar varför de fick det resultat de fick. Förhoppningsvis leder det i sin tur till positiva effekter av att man faktiskt fördjupar sig.

Själv har jag gjort två kompasser hittills; SVT:s och Aftonbladets. Resultaten skiljer sig åt en smula. På SVT fick jag som väntat Piratpartiet högst upp, men därefter följde den rödgröna röran med rosa inslag. Jag blev lite överraskad av resultatet av två anledningar: För det första för att det inte fanns någon renodlad ”piratfråga”, vilket skulle ha kunnat få Piratpartiet att hamna utanför kartan helt och hållet. Det kan betyda att man har gjort ett bra jobb med sitt breddningsarbete. För det andra för att jag fick såpass kraftigt vänsteröverslag. Förklaringen till det kan vara att så enkel att på grund av att högerblocket är så okritiskt glada i allting som har med EU att göra (utom val till EU-parlamentet) så tolkar SVT:s valkompass alla negativa svar som vänster. Det fanns flera frågor där jag svarade negativt trots att jag är positiv till själva sakfrågan därför att jag anser att det är något som ska avgöras av respektive nation, inte av EU.

Aftonbladets valkompass gav andra intressanta svar. Där fanns det fler frågor som var tydliga profilfrågor för Piratpartiet. Ändå hamnade jag närmast Centern. Nu är det egentligen inte särskilt överraskande. Rent ideologiskt står jag nära Centern. Dock fick jag inte Piratpartiet förrän på fjärde eller femte plats. Förutom Centern kom både Miljöpartiet och Folkpartiet före, eventuellt också Moderaterna. Det är… fel.

Förutom att Centern blev mitt parti fick jag dessutom Hanna Wagenius som min första kandidat, och det ger mig nästan lite dåligt samvete, för jag skulle väldigt gärna rösta på Wagenius, men jag kan inte rösta på hennes parti. Till saken hör att EU-parlamentet är partitillhörigheten av mindre vikt än i riksdagen. Det finns mer utrymme för en enskild parlamentariker att driva sina hjärtefrågor, och jag är fullt övertygad om att Wagenius skulle göra ett utmärkt jobb i Bryssel. Hon själv försökte dessutom guilttrippa mig på Twitter med argument som ”men tänk om det är precis den rösten som avgör då”. Jo, den risken finns faktiskt. Men risken är betydligt större att Wagenius (som är fjärde namn på Centerns lista) inte kommer in, och då kommer min röst ändå att tillfalla Centern, men förvaltas av någon annan. Fredrick Federley till exempel. Tänk om min röst är den avgörande som får in honom? Det går inte för sig.

Sedan ger ju de här kompasserna upphov till en hel del humor också. Fredrik Strage har skrivit en fantastiskt underhållande krönika (läsbar länk) om att han blev kristdemokrat. En bekant till höger om mig fick Feministiskt Initiativ i topp trots att vederbörande ställt sig mycket negativ till kvotering och dessutom markerat den frågan som viktig. Muslimer blir sverigedemokrater, kärnkraftskramare blir miljöpartister. Strax efter att kompasserna började rulla ut kändes det lite som att snegla in i ett parallellt universum när människorna i mina nätverk började dela sina resultat.

Slutsatsen man kan dra av det är att valkompasser är ett väldigt trubbigt och platt verktyg. Frågorna är förenklade in absurdum, det finns inget utrymme för att utveckla sitt resonemang och i slutänden är det upp till den som har gjort kompassen att matcha svaren utifrån sin tolkning, som inte alls behöver stämma överens med min. Därtill är det inte säkert att vare sig min eller frågeställarens kompass fungerar lika som kandidatens. Men det är likförbannat roligt, och som sagt; det skapar lite buzz kring valet som medierna och gammelpartierna glömde.


Andra bloggar om: , ,

Aftonbladet kartlägger, åsiktsregistrerar och hänger ut demonstranter

5314874607_56eeb12550_bDet uppstod en storm i det vattenglas som är Twitter häromdagen då Centerns Ungdomsförbund kläckte den inte helt strålande idén att fota första maj-tåg och dela dessa under hashtaggen #thewalkingred. Kul ordlek. Problemet är dock att det av många tolkades som en uppmaning till åsiktsregistrering, uthängning och kartläggning av meningsmotståndare, något vem som helst med någonting innanför pannbenet förstår aldrig var avsikten. Men i krig, kärlek och valtider är allt tillåtet och ett mycket effektivt sätt att ge motståndare negativt spinn är att avsiktligt missförstå och överdriva. Som diktaturkramaren Åsa Linderborg på Aftonbladet som jämställer tilltaget med nynazisters kartläggning av meningsmotståndare. Om inte ett direkt brott mot Goodwins lag så är det åtminstone en tangering.

Nu ska det för sakens skull också understrykas att CUF:s tilltag var klumpigt såtillvida att man inte förutsåg hur kampanjen skulle tas emot. Hade man tänkt efter hade det inte varit svårt att räkna ut att det skulle kunna uppfattas som kartläggning eller uthängning. Därtill ska man absolut inte heller underskatta det verkliga obehag många skulle uppleva i en första maj-demonstration om det plötsligt stod privatpersoner och fotograferade dem överallt. Det är inte okänt att nynassarna gör precis så, en del människor som går i ett första maj-tåg har varit med på andra demonstrationer och upplevt det själva. Men det är fortfarande en väsentlig skillnad mellan att ”CUF:s tilltag kan orsaka obehag bland demonstranter då det kan uppfattas som en kartläggning av meningsmotståndare” och ”CUF kartlägger meningsmotståndare”.

Men om Åsa Linderborg nu anser att det är ”töntig och obehaglig” kartläggning och åsiktsregistrering av nynazistiska proportioner att fotografera ett demonstrationståg, hur är det då ställt med hennes egen tidning? Hur töntig och obehaglig är den? Här är några exempel:

Här hänger Aftonbladet ut FRA-motståndare (en av dem är CUF:s tidigare förbundsordförande Magnus Demervall, då Andersson)

Här åsiktsregistrerar Aftonbladet pirater

Här kartlägger Aftonbladet antirasister

Här hänger Aftonbladet ut homo-, bi- och transpersoner

Här hänger Aftonbladet ut kvinnor som hänger ut brösten

Här hänger Aftonbladet ut första maj-demonstranter sedan 1899 – för 29 spänn kan vi få ta del av bilderna

En inte helt vågad gissning är att Aftonbladet kommer att publicera en uppsjö av bilder från första maj-demonstrationer idag. Kanske kommer de rent av, som brukligt är när det är något i görningen, att efterfråga och publicera även privata bilder. Istället för att publicera bilderna under taggen #thewalkingred skulle Centerungdomar kunna skicka bilderna till Aftonbladet för publicering istället så Åsa Linderborg kan sova gott i trygg förvissning om att eventuell töntig och obehaglig kartläggning av demonstranter genomgått redaktionell kontroll av hennes tidning.

I ett förstamajtåg finns det en massa människor som måste få försvinna in i mängden: papperslösa, skolelever eller de med otrygg anställning som tänker eller kanske vet att de kan förlora jobbet om de avslöjas som vänsteraktivister.

Detta gäller för övrigt inte bara vänsteraktivister, men Åsa Linderborgs omsorg sträcker sig som bekant inte längre än så. Och hur som helst är det ju ingen fara att avslöjas som aktivist av media. Rikstäckande tidningar har ändå inget genomslag. En fånig hashtagg på Twitter, däremot…

Uppdatering: Det finns en annan, större diskussion att ta i anslutning till det här när stormen har lagt sig. Nämligen den generella problematiken kring att fotografera människor i till exempel demonstrationer. För det kan utgöra ett problem. I takt med att kameror blivit bättre, bilderna publiceras på nätet istället för i grynigt fyrfärgstryck i en tidning och vi dessutom har instrument för ansiktsigenkänning så behövs det en medieetisk diskussion kring detta. Jag raljerar över Aftonbladets publiceringar av demonstrationer, men det behövs kanske en allvarlig fundering kring det. Och inte bara där utan bland oss alla, men medierna kan föregå med gott exempel istället för att sitta på glasberget och kritisera pöbeln när den gör precis samma sak som medierna gör.

Uppdatering 2:Jodå, visst kartlägger Aftonbladet demonstranter idag också. Vad säger Åsa Linderborg om det? Och idag uppmanade även Socialdemokraterna de sina att fota och dela bilder på första maj-tåg, gissningsvis helt utan upprörda invändningar om obehag. Dock några sarkastiska sådana.

Photo credit: JD Hancock / Foter / Creative Commons Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0)


Andra bloggar om: , , , , ,