Skip to content

The Burglary

6640251f-fe0b-40a6-a418-578d32ac6c03Sedan jag läste ut Betty Medsgers The Burglary för ett par veckor sedan har den suttit som en tagg i hjärnan – som något jag borde skriva om, måste skriva om, men inte vetat var jag ska börja. Det finns så mycket att säga om den, så många infallsvinklar att jag inte kan komma på hur jag ska ta mig an det. Samtidigt måste det ut ur systemet. Så nu tänker jag ta det som det kommer. Därför kommer detta sannolikt inte att bli den recension boken är värd. För det är en ruskigt bra bok. Och det är en ruskig bok. Det är en bok som är rykande aktuell idag, trots att dess kärna är en händelse för över fyrtio år sedan.

Det är berättelsen om några aktivister som den åttonde mars 1971 bröt sig in på ett lokalt FBI-kontor i Media, Pennsylvania, och länsade det på innehåll. Medan nationen satt klistrade vid radioapparaterna och lyssnade på boxningsmatchen mellan Joe Frazier och Muhammad Ali plockade aktivistgruppen Citizens’ Commision to Investigate the FBI med sig allt de kunde bära, packade det i bilar och körde till en lada en bit därifrån där de satte igång att läsa och sortera dokumenten. Därefter började de skicka materialet till noga utvalda journalister. Betty Medsger var en av de utvalda och en av de första att få dokument skickade till sig.

Vi får följa medlemmarnas förberedelser inför stöten där Medsger nogrant redogör för deras motiv och samvetskval. Samtidigt får vi också följa FBI:s kamp för att förhindra läckaget av komprometterande dokument. Medan aktivisterna granskade och sorterade dokument förflyttade Hoover uppemot tvåhundra agenter till Philadelphia-området, samtidigt som han uppvaktade Nixonadministrationen för att få igenom en lag motsvarande Storbritanniens Official Secrets Act som skulle göra det olagligt för någon utanför byrån, inklusive journalister, att inneha eller publicera FBI-dokument.

För J. Edgar Hoover var inbrottet en spark i nötterna. Han hade ägnat en livstid åt att bygga upp sitt hemliga FBI, det FBI som förföljde och kartlade allehanda dissidenter och oliktänkande, liksom åt att grundmura bilden av det officiella FBI som de goda brottsbekämparna som tog sig an John Dillinger. När man läser om hur Hoovers folk granskade och godkände och kanske rent av var med och skrev manus till tv-serien The F.B.I (1965-1974) samtidigt som de under hans fyrtiosex år som byrådirektör ägnade sig åt åsiktsregistrering, infiltration av medborgarrättsrörelser och smutskastning av sina kritiker är det svårt att undra om Hoovers hemliga FBI var hans egen perverterade uppfinning, eller om FBI egentligen alltid varit ett amerikanskt Stasi och det officiella FBI alltid bara varit en front. Den sista laddningen dokument Citizens’ Commission skickade till medierna, den tredje maj 1971, innehåller en statistisk analys som ger en ledtråd. De beskriver dokumentens innehåll enligt följande:

  • 1% – organiserad brottslighet, mestadels vadslagning
  • 7% – dessertering från armén
  • 7% – vapenvägran
  • 20% – Mord, våldtäkt och stöld
  • 25% – Bankrån
  • 40% – Politisk övervakning och utredning av politiska aktiviteter. Av dessa handlade två akter om konservativa individer eller organsiation, och tvåhundra(!) om liberala dito.

Genom dokumenten som Citizens’ Commission kom över och genom de utredningar som följde i dess kölvatten får man veta en hel del om vad FBI egentligen höll på med. Det finns massor av trådar att följa upp, men en som jag fastnade för och tycker är värd att understryka i tider då övervakning och åsiktsregistrering åter är på modet är detta: Självcensuren, den kvävande filt av paranoia som kommer av massövervakning, är inte en ”collateral damage”; en icke önskvärd men acceptabel bieffekt – den är ett syfte! Hoovers olika program, varav COINTELPRO var det mest omfattande, är tydligt på den punkten. Syftet var inte bara att hålla koll på dissidenter, det var att sprida paranoia. Liberaler, bögar och negrer (enligt den tidens språkbruk) skulle veta att det fanns en FBI-agent i varje gathörn, bakom varje buske, och hålla fred på sig. Inte komma här och kräva några medborgerliga rättigheter inte! Fundera en stund på det, och fundera sedan på syftet med FRA-lagen, datalagringsdirektiv, IPRED och vad mer som har ploppat upp i övervakningsväg i Sverige de senaste åren.

Athan Theoharis, historiker vid Marguette University, har forskat och skrivit om FBI ända sedan Citizens’ Commissions inbrott 1971. Om FBI:s hemliga program COINTELPRO och liknande, har han skrivit följande:

“I know of no case where there was a benefit to society.…The FBI gathered no information that had anything to do with finding out, say, that Joe Smith is going to bomb the Capitol, something that could have been stopped.…I can think of no crime that was stopped by information gained during COINTELPRO and COINTELPRO-like operations.…It was harass and destroy rather than investigate, prosecute and convict.”

Om Benjamin Franklin återuppstod idag skulle han kanske vilja ändra sina bevingade ord till ”Those who are willing to give up essential liberty to obtain a little safety are royally screwed!” Det finns uppenbarligen mycket lite trygghet att bli vunnen med dylika metoder. Istället skapar det massor av otrygghet. Det förstör människors liv. Folk har förlorat sina jobb på grund av påtryckningar eller diskreta tips från FBI. Och värre; de har förlorat sin frihet och sina liv. Jean Seberg, Fred Hampton, Elmer Pratt, Viola Liuzzo. Det är exempel på människor vars liv i olika utsträckning förstörts eller ändats, direkt och indirekt av FBI. Och vill man ha ett exempel på hur ineffektiv övervakning och åsiktsregistrering är så är inbrottet i Media självt ett suveränt exempel på det: Ett par av aktivisterna som utförde inbrottet stod nämligen själva under FBI:s övervakning! Deras hem övervakades, deras telefoner buggades. Man kan inte låta bli att le åt ironin att människor som FBI hade ögonen på bröt sig in hos FBI, avslöjade deras hemligheter och kom undan med det.

Samtidigt finns det också i den här boken positiva saker att ta med sig. Som Neil Welch, som tog över ansvaret för FBI:s Philadelphia-avdelning och som den åttonde mars 1976 stängde utredningen av inbrottet i Media. Flera år senare försvarade han inbrottet i en intervju och förklarade att så som landet låg fanns det ingen annan möjlighet att avslöja de brott som begicks av hans organisation. Han underströk samtidigt att om inbrottet hade skett när han var ansvarig hade han gjort vad som stod i hans makt för att fånga inbrottstjuvarna, för inbrott är olagligt, men han säger också att om de fångats in hade han rekommenderat reducerade straff med hänsyn till den insats aktivisterna gjort för sitt land.

Här finns också en sidohistoria om ”The Camden 28”. 1971 planerade och utförde 28 personer en räd mot ett inkallelsekontor i Camden, New Jersey, i syfte att försvåra för armén att kalla in fler unga män till det pågående kriget i Vietnam. En av dem, Bob Hardy, informerade FBI om planerna. Men istället för att ingripa och förhindra inbrottet uppmuntrade FBI det och tillhandahöll till och med resurser. De ville låta inbrottet ske ta dem på bar gärning istället. En anledning till det var att de trodde att Camdengruppen hade kopplingar till inbrottet i Media. Och de hade rätt i det. Två av medlemmarna i Camdengruppen, Keith Forsyth och Robert Williamson, hade också varit med i Media. Men FBI visste inte, de gissade, och Forsyths och Williamsons medverkan i Media förblev en hemlighet tills de själva valde att träda fram i den här boken. The Camden 28 blev ett uppmärksammat fall vid sin tid och Bob Hardy under rättegången valde att tillkännage att han informerat FBI om planerna och att FBI genom honom aktivt drivit på inbrottet istället för att förhindra det, frikändes samtliga tjugoåtta den tjugoåttonde maj, 1973.

Dessa saker är också viktiga att ta med sig från den här boken. Från utsidan sett är det lätt att se Staten som en entitet med stor bokstav, men inom den finns hela tiden dragkampen mellan olika myndigheter och individer. Systemet är inte ogenomträngligt. Det går att vinna i rättssalen, och det går att förändra, och det är skillnaden mellan ett någorlunda demokratiskt system och en diktatur. För man kan med rätta ifrågasätta vad som egentligen är skillnaden mellan den kommunism som amerikanerna var så rädda för, som liksom var motivet bakom i stort sett all skit FBI ägnade sig åt, och det system de själva försvarade. Vad var egentligen skillnaden mellan Stasi och Hoovers FBI? Svaret är att det FBI ägnade sig åt faktiskt var olagligt. Hoover var duktig på att dölja det, och det krävde extraordinära åtgärder för att avslöja det, men det var de facto olagligt. Vad Hoover hade kunnat tänkas göra om han hade haft helt fria tyglar och inte behövt ägna energi åt att dölja sin verksamhet törs man knappt tänka på.

Samtidigt ska man komma ihåg vad Hoover kunde åstadkomma trots att det var olagligt. Man måste komma ihåg att demokrati inte ger immunitet. Övervakningsivrarna vill gärna låta oss tro att bara för att vi har demokrati, för att vi är the good guys, så är det okej. Det är inte sant. Vi har bättre möjligheter att kontrollera våra myndigheter, men det betyder inte att det är automatiskt. Därför är det mycket oroande att vi i Sverige 2014 har regeringspartier som ”litar på” att FRA inte överskrider sina befogenheter. Som mer eller mindre öppet medger att de inte har en jävla aning, men litar på de rapporter de får. Nå, det gjorde amerikanska politiker också. De litade på FBI och på Hoover så till den milda grad att han endast vid två tillfällen under sina 48 år som byrådirektör inte fick exakt de anslag han bad om – han fick istället mer. Och de som uttryckte någon form av skepsis öppnade Hoover en akt på.

Avslutningsvis vill jag cirkulera tillbaka till bokens början. För den är inte bara ett viktigt dokument över FBI:s smutsiga historia. Den är också en skildring av USA som det såg ut under 60- och 70-talet. Ett USA där medborgarrättsaktivister misshandlades när de krävde sina rättigheter. Ett USA där militär och polis sköt mot sina universitetsbyggnader och dödade studenter. Ett USA vars president (Nixon) benådade löjtnant William Calley som den 16:e mars 1968 beordrade och deltog i massakern i My Lai, där uppemot femhundra bybor – mestadels barn, kvinnor och äldre – avrättades. Det sätter tonen och ger en förståelse för hur saker och ting såg ut. Det finns, med andra ord, många goda skäl att läsa den här boken.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Published inBöckerPiratPolitikSamhälle

2 Comments

  1. Läsaren Läsaren

    Tack för tipset, har nu köpt den.

    Det som slår mig, när jag läser det du skrivit, är likheterna till den svenska IB-affären.

  2. Ja det slog mig medan jag läste den också. Och det sammanfaller hyfsat i tid. Liksom FRA/NSA sammanfaller i tid. Så då kan man också börja fundera på om det rör sig om samarbete, en osynlig hand, en tidsanda och kristänk som ger likartade åtgärder i båda länder eller om det bara är tillfälligheter.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: