Skip to content

Till botten och tillbaka

Det är valår, och när det är valår sprids det historier. En del blir virala. Somliga kan rent av ha en inverkan på valutgången. Inför förra riksdagsvalet fick en bloggpost om en cancersjuk kvinna såpass stor spridning att den nådde rikstäckande media och togs upp i tv-sänd debatt som ett skräckexempel på den sittande regeringen kallsinniga och omänskliga förhållningssätt till sjuka människor.

Men allt som händer är inte regeringens fel. Faktiskt. Därför tänker jag berätta min historia. Därför att jag blir provocerad av att somliga vill påskina att skyddsnätet fungerade före 2006. Det fanns hål i det redan då. Kanske har det blivit sämre, det kan jag inte uttala mig om, men en enstaka historia bevisar ingenting annat än att systemet inte är perfekt. Det var inte perfekt förr heller.

På våren 2001 fick jag det roligaste och mest givande jobb jag någonsin haft. Tack vare ett tips från en vän och förmodligen goda vitsord från densamme fick jag anställning som IT-pedagog, där mitt jobb var att utbilda personal på en högstadieskola mot ECDL – eller datorkörkort som det också kallas. Det var dock inte helt problemfritt, ty en del av finansieringen i projektet kom från Arbetsförmedlingen mot att de som anställdes var långtidsarbetslösa. Jag uppfyllde kriterierna, men i sista sekunden höll ändå min anställning på att gå i stöpet därför att Arbetsförmedlingen av någon outgrundlig anledning hade fått för sig att jag arbetade på Korsnäs pappersbruk – en fabrik där jag till dags dato aldrig satt min fot.

Där kunde det hela ha tagit slut för min del. Arbetsgivaren kunde ha ryckt på axlarna och gått vidare med en annan sökande, men tack vare att min vän som redan arbetade i projektet genast påtalade att detta inte stämde och ringde mig så kunde missförståndet redas ut. Ändå gör det mig än idag förbannad att den enda gången Arbetsförmedlingen aktivt gjort något vad mig anbelangar höll det på att resultera i att jag inte fick jobb. Och hade det inte varit för att jag hade en kontakt i projektet som kände mig väl och som arbetsgivaren lyssnade på, så är det också så det hade slutat. Jag hade högst sannolikt inte ens vetat vad som hände, utan bara fått ett ”tack för ditt intresse men vi har valt att gå vidare med en annan sökande”.

Anställningen var till en början på ett halvår och skulle därefter förlängas, det var det aldrig något snack om från arbetsgivarens sida. Problemet var bara att när det där halvåret hade gått så förlorade han en avsevärd del av projektets finansiering (någon kombination av AMF, Kommun och EU-bidrag) och lyckades inte lösa det. Vi började ana oråd när anställningstiden närmade sig sitt slut men fick hela tiden besked om att det skulle ordna sig, att det bara var lite strul med papper och att i värsta fall så skulle det behöva bakdateras. Dessa muntliga löften ledde till att vi arbetade fyra dagar in i november utan anställning, men när chefen gjorde sig otillgänglig tog vi tjuren vid hornen och gick till Arbetsförmedlingen. Vad som bara skulle vara en anmälan om arbetslöshet för att sätta press på arbetsgivaren slutade i ett hastigt ihopsatt krismöte där vi blev informerade om att projektet redan från början måste ha vetat att finansieringen endast skulle räcka i ett halvår, att man under den tiden måste hitta andra finansiärer och så vidare. Jag kom till Arbetsförmedlingen med världens bästa jobb och gott hopp om att det skulle lösa sig och kom ut arbetslös, med insikten att jag redan fått min sista lön och att jag hade arbetat fyra dagar gratis. Det var i början av november och det hade börjat regna ute. Som pricken över i hade jag fått en bot på bilen. Jag minns det tydligt för att jag började skratta åt det hela. Arbetslös? Varsågod, här har du! Jag skulle ju bara in en kvart, inte en och en halv timme.

Julen 2001 var inte särskilt rolig, för att uttrycka sig milt. Nybliven arbetslös och hade inte fått fart på A-kassan än. Jag kunde inte betala hyran, än mindre köpa julklappar till nära och kära. Det var något strul med mina a-kassepapper, jag minns inte vad, men något som var felkryssat från kommunen eller arbetsgivaren så pappren kom i retur, åtgärdades, skickades in igen, kom i retur en gång till för någon annan uppgift som saknades, innan det slutligen blev rätt. Jag fick min första, och enda, utbetalning från A-kassan i februari tillsammans med beskedet att jag uteslutits eftersom jag inte hade betalat avgiften. Vilket jag inte kunde för jag fick ju inga pengar. Eventuellt skrattade jag åt det också. Eller så hade det tagit slut på skratt redan. Jag minns inte så noga.

Allting från november och en lång tid framåt är en dimma. Räkningarna växte på hög. Efter ett tag började avsändarna heta Svea, Intrum Justitia och Kronofogdemyndigheten istället för Gavlegårdarna eller Telia. Jag slutade öppna breven. Ville inte se innehållet. Efter ett tag slutade jag plocka upp dem från golvet också. De låg tillsammans med reklambladen i en driva innför dörren. En driva som jag behövde kliva över för att ta mig ut. Men jag gick inte ut så ofta heller. Och om det någon gång ringde på dörren fick jag panikångest och vågade knappt andas av rädsla för att personen utanför skulle förstå att jag var hemma.

Jag gjorde ett och annat halvhjärtat försök att ta tag i min situation. En gång satt jag hemma hos min syster och tittade på telefonen i en halv evighet för att ta tag i att börja ringa fordringsägare och träffa något slags överenskommelse. Jag orkade ett samtal och sedan brast fördämningarna. Jag minns inte samtalet, vet inte vad jag sa. Antagligen hörde inte personen i andra änden mycket annat än snyftningar ändå. Och så gick jag till soc en gång där jag uppmanades att ringa och boka en tid. Jag förklarade att jag inte hade någon telefon och ville boka tid på plats. Tyvärr var alla handläggare på kurs men de skulle skicka en kallelse. Kanske gjorde de det också. Kanske drunknade den i drivan innanför dörren. Jag såg den hur som helst aldrig och brydde mig inte om att kontakta dem igen.

Jag minns ärligt talat inte hur länge det här eländet pågick. Jag fick tag i enstaka ströjobb så jag klarade av det mest nödtorftiga, fick lite pengar av mamma och pappa, men ingen visste hur det egentligen stod till. Utåt lyckades jag på något vis upprätthålla en fasad av att vara åtminstone någorlunda på rätt köl.

På hösten 2002 (bör det ha varit) åkte jag ner till Oskarshamn några veckor för att städa ett kärnkraftverk. I samma veva pågick stambyten i mitt område så när jag kom hem hade man stängt av vattnet och hänvisade till toalett och dusch i baracker på gården. Det verkade kallt, så jag stängde bara dörren och tog med mig min väska hem till min syster och svåger och bosatte mig på deras soffa några dagar. Det var sista gången jag var in i min lägenhet innan jag avhystes. När jag skulle gå hem igen efter några dagar på soffan fungerade inte nyckeln i låset. Jag hade inte mycket annat att välja på än att gå tillbaka och berätta hur det låg till. Mamma hämtade mig, tyckte inte att jag skulle tära mer på systerns och svågerns liv utan bo hos henne istället. 25 år gammal flyttade jag hem till mamma. Det kändes oändligt skamligt. Att jag var ett misslyckande i mina egna ögon var en sak – det hade jag levt med ett tag – men nu var jag tvungen att erkänna det inför andra också.

Fördelen med detta var förstås att jag också fick hjälp att börja ta tag i saker. Med bistånd från familjen fick jag kontakt med soc och därmed någon form av inkomst, kontakt med bostadsbolaget så att jag fick tömma min lägenhet och så vidare. Det mörka hålet visade sig trots allt inte bottenlöst. Det där kärnkraftverket i Oskarshamn skulle städas igen så jag åkte ner dit ett par veckor. Via samma saneringsföretag fick jag därefter ett par andra ströjobb. Jag tillbringade någon vecka på ett hönseri i Ängelholm efter ett utbrott av salmonella (och om jobbet som IT-pedagog är det bästa jag har haft så var det här med god marginal det värsta) och sedan var jag på Kolmården och sanerade TBC. Under den här tiden hann jag flytta två gånger – först blev jag inneboende hos en vän i Stockholm och sedan hoppade jag vidare till Södertälje eftersom jag kärade ner mig i Drottningen. Egentligen var det inte så mycket en flytt som att jag någon gång sjönk ner i hennes soffa och inte tog mig därifrån. Soffor är något av en röd tråd i den här soppan.

Drottningen ringde till slut psyk för min räkning. Hon insåg att jag inte skulle få tummen ur att göra det själv. Hon förklarade för dem att hon hade min tillåtelse och meddelade att jag i stort sett satt i hennes soffa och glodde. (Detta var innan jag officiellt flyttade dit, mina saker bodde fortfarande på Söder och det var också där kravbreven jag fortfarande inte öppnade damp ner.) Rådet hon fick var att kasta ut mig, för det var kanske det jag behövde… Tack och lov trodde inte hon det utan stod på sig och lyckades till slut få en tid åt mig. Jag träffade psykolog, diagnosticerades som kroniskt deprimerad och sattes på medicin. Långsamt och ett steg i taget, och med mycket hjälp av familj och vänner började jag kravla mig upp ur hålet.

Det har gått tretton år sedan hela den här soppan började. Sedan flera år tillbaka är jag helt skuldfri, och inte bara det – jag är kreditvärdig nog att ha en bostadsrätt och en bil på avbetalning. Jag är sambo och har två fantastiska barn. Jag har en stadig inkomst från en fast anställning. Jag står visserligen fortfarande på antidepressiva och jag tycker än idag att det är jobbigt att öppna brev. Jag hatar att jag uppenbarligen är såpass kreditvärdig att diverse finansbolag skickar erbjudanden om att låna ut pengar till mig, för varje gång jag ser deras brev börjar jag kallsvettas trots att jag vet att det inte är en fordran. Det är som en reflex.

2001, när Arbetsförmedlingen genom inkompetens nästan sumpade ett jobb för mig och när jag sedemera blev arbetslös, så var det inte Alliansen som styrde landet. Det var flera år innan ”nya kalla Sverige” började byggas. Det var inte heller de känslokalla, onda borgarna som styrde Gävle kommun. Inte heller var det borgarna som hade kontrollen i landet eller i Södertälje kommun när min sambo fick rådet att kasta ut mig för att det kanske var det jag behövde. Det var sossar. Överallt och hela tiden var det sossarna som hade makten.

Men vet ni? Det var inte sossarnas fel att saker och ting gick som de gick. Olyckliga omständigheter i kombination med en depression som högst sannolikt fanns där redan innan men slog ut i full blom när vardagen förlorade sin struktur. Kan saker och ting fungera bättre? Definitivt. Kan det sociala skyddsnätet bli bättre? Säkert. Men vad skulle den socialdemokratiska majoriteten ha gjort? Brutit sig in och hämtat mig med våld? Jag öppnade ju inte ens dörren, än mindre posten!

Vad jag lärde mig av det hela är att för att få den hjälp man har rätt till när man är sjuk måste man vara frisk nog att orka bråka. Det är en paradox men det är så. Vad jag också lärde mig är att mitt privata sociala skyddsnät fungerar mycket bättre än det offentliga. Genom hela processen så sjönk jag på egen hand och tog mig upp med hjälp av familj och vänner som inte trodde att det bästa för mig vore att bli utkastad.

Och om jag inte uttrycker det tillräckligt ofta och tillräckligt tydlig så säger jag det här: Tack. Tack för att ni inte slängde ut mig, och förlåt för att jag inte gav er möjlighet att hjälpa mig tidigare. Men framför allt: Tack.

Edit: Jag har blivit ombedd att utifrån denna text skapa en debattartikel. Min sambo påpekade att jag utelämnat det mest uppenbara systemfelet i den här historien, så jag tar med det i kommande artikel men nämner det även här: När jag sent omsider sökte hjälp och blev sjukskriven kontaktade jag Försäkringskassan i hopp om att vara berättigad till någon sorts sjukpenning. Jag fick då beskedet att detta inte gick för sig då jag inte var inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag kontaktade då Arbetsförmedlingen men fick inte skriva in mig eftersom jag ju var sjukskriven…


Photo credit: / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Andra bloggar om: , , , intressant?

Published inPersonligt

7 Comments

  1. drf drf

    Starkt skrivet! Och stor igenkänningsfaktor. <3

  2. Ibgbg Ibgbg

    Modigt av dig att våga skriva det här. Och tråkigt att din historia inte är unik. Jag vet, tyvärr, själv hur det är när livet blir till skit, och man mår för dåligt för att göra något åt det.

  3. Patrik Patrik

    Stark historia. Kul också att höra varifrån du kommer; kan hända att vi har mötts på stan någon gång eller i något annat sammanhang.

    Jag är nog inte lika mild i min dom mot sossarna som du är. Jag tycker att de i högsta grad är ansvariga för att ha byggt upp ett system som baseras på att människor ska bedömas, vilket spelar in på många ställen i din historia. Låt oss börja från början:

    Att du från början fick jobb att utbilda i ECDL, det berodde på att du av staten bedömdes mer viktig att få ett jobb än andra, eftersom du var långtidsarbetslös. Arbetsgivaren verkade ha varit en rätt så skum filur. Även om det är svårt att veta säkert så kan det mycket väl vara så att den personen drogs till att starta det här just för att det fanns extra stödpengar att hämta.

    Att du sedan nästan miste jobbet, var för att ytterligare arbete i att bedöma dig visade att du INTE tillhörde den grupp som bedömdes vara värda extra stöd.

    Att det blir trassel med ersättningar som inte betalas ut i tid, beror ju rimligen på att du måste kollas – att det behöver göras en bedömning att du inte försöker utnyttja systemet. Att sedan bli utesluten ur A-kassan är en direkt följd om man ska tro det du skriver.

    (Som ett sidospår, hur vettigt är det egentligen att den administrativa avgiften som gör att du är berättigad till A-kassa är frivillig – medan finansieringen av A-kassa inte är det? Du kan alltså frivilligt avstå från att ha den här så kallade ”försäkringen”, men du kan inte välja att inte vara med och finansiera den…)

    När du sedan kontaktar soc, då ska det återigen bedömas om du verkligen är i knipa eller om du försöker utnyttja systemet. Vilket sannolikt är en av anledningarna till att det blir så ångestfyllt att kontakta dem.

    Hela det moment 22 som du beskriver som att man måste vara frisk nog för att bråka för att få den hjälp man är berättigad till när man inte är frisk – hela den paradoxen springer ju ur att du måste bråka. Bråka måste du för att staten väljer att rikta stödet endast till vissa grupper som anses ha ett större behov av stödet än andra. För att veta att rätt personer får stödet, då måste de personer som ansöker naturligtvis granskas och ifrågasättas. Dessutom är det inte svårt att räkna ut att det blir ett institutionellt mål att hushålla med pengarna, vilket naturligtvis leder till styrning mot att neka till stöd.

    Det här är rent självklara följder av ett system som är byggt på det vis som sossarna har byggt upp vårt trygghetssystem. Systemet bottnar i att människor INTE ska behandlas lika. Systemet bygger på att vissa är värda mer stöd, och andra mindre. Den rent logiska konsekvensen av det är det du möttes av. Självklart ska vi inte ge systemet skulden för allt du drabbades av, men det kan definitivt klandras för att det – som en följd av hur det är konstruerat – inte förmår att hjälpa de som har det svårt i den utsträckning som är tänkt. Dessutom bör man tänka på att många tycker att det är obehagligt att granskas och bedömas, så systemet i sig åsamkar skada även när det fungerar på bästa möjliga sätt.

    Men, invänder nu säkert många, det är ju i alla fall bättre än hur det fungerar i andra länder! Det finns många ställen i världen där du aldrig skulle ha haft en chans att komma tillbaks alls!

    Ja, säkert. Om man bara väljer en tillräckligt avskräckande referenspunkt så kan man ju komma fram till att vilket system som helst är alldeles finfint, eller hur?

    Jag nöjer mig inte med det. Alls. För mig är i stället måttstocken att om det går att tänka sig ett bättre system, om det finns problem som man kan se en möjlig lösning på – då är det ren ONDSKA att inte sträva efter bästa tänkbara system. Jo, jag vet att det i många fall mer handlar om dumhet, lathet eller andra mänskliga brister – men för mig är det detsamma. Mänskliga brister orsakar lidande på många olika sätt. Bibeln kallar det för ”synd”. Jag kallar det för ondska. Same shit, different name.

    Finns det då ett bättre system? Ja, jag tror det. Det grundläggande problemet är som sagt att man vill behandla människor olika, det är det som kräver bedömningar och en byråkrati som ska göra dessa bedömningar. Om vi börjar med den mest grundläggande nivån, socialbidrag (eller ekonomiskt bistånd som det heter nu) och säger att det är en RÄTTIGHET, i stället för en ynnest som bara beviljas de mest behövande? I stället för att göra någon bedömning, så betalar vi helt enkelt ut det till ALLA. Man kan fortfarande sjunka rätt så lågt, naturligtvis, men det borde då rimligtvis vara omöjligt att sjunka lika långt ned som med dagens system.

    Det här kallas för medborgarlön, och det finns många som inte tror att det kan fungera. Det finns många som vägrar att tro på att det KAN fungera. Det finns också beräkningar och experiment som visar att det faktiskt fungerar. Lite förenklat kan man säga att systemet finansieras dels genom att skära bort byråkrati som inte behövs, dels genom att platta ut bidragen och inte försöka göra skillnad på människor. Den viktigaste vinsten i mitt tycke är däremot inte den ekonomiska, utan den psykologiska välgärning det vore att ha ett system som är förutsägbart för den enskilde och som inte skapar det moment 22 som du beskriver så väl.

  4. Tack för ryggdunkarna, och Patrik: +fucking1!

  5. Alexander. O Alexander. O

    Vilken historia.

    Själv är jag 25 år gammal och arbetslös nu, och bor med min mor. Men jag är ganska simpel i och med att min matbudget ligger på ungefär 40kr i veckan, då jag äter en måltid potatis om dagen. Men annars duschar jag en gång i veckan, har samma kläder på mig varje dag, ringer inte med mobilen för jag har inga pengar på den, och allt det där. Jag kan klara mig på några hundringar i månaden. Ekonomiskt så bryr jag mig inte – naturtillgångarna kommer ändå att ta slut och ekonomin kommer krascha helt, och jag har inga problem med det här. Jag menar, kom igen… Det bästa som kan hända är att man dör, och då behöver man inte oroa sig över någonting alls.

    Mitt problem just nu är bara att jag bokstavligt hamnat utanför samhället socialt. Så, jag håller på att försöka att få tid att träffa en terapeut/rådgivare för att lösa mina antisociala tendenser så att jag kan börja söka jobb utan att känna mig som en förrymd pedofilmördare som gömmer mig undan polismyndigheten. I det här avseendet så tycker jag att den byråkratiska maskinen suger. Jag tror att de måste tro att jag är en skämtare som driver med mig själv hela tiden, för jag blir tvungen att driva med mig själv och min löjliga situation för att inte känna mig som en fullkomligt misslyckad idiot. Så, det suger socialt att känna sig i vägen hela tiden, och man kan bli lite galen av att spendera så mycket tid ensam med sig själv – man förlorar sinnesståndet lite.

    Hade jag varit en man med heder så hade jag antagligen begått självmord nu, som de gör i till exempel Sydkorea där 40 pers om dagen tar livet av sig själva för alla möjliga orsaker, vilket jag anser är nobelt. Men vi Västerländska töntar med vår tro på det horisontella, egalitära och progressiva samhället har blivit mjukisar av allt tugg gällande ”mänskliga rättigheter” och helt förlorat vår pliktanda gentemot fosterlandet. Vad hände med den protestantiska arbetsetiken? Vad hände med ”plikt väger alltid tyngre än individens fria val”? Vad hände med Bushido? Dö för kejsaren? Min idol Yukio Mishima skulle ha känt skam över mig! Varför kan jag inte leva upp till mina hjältar… :( Detta får mig inte att må bättre heller…

    I alla fall, jag sa ^detta till kvinnan på psykiatriavdelningen och sa att jag måste få hjälp att integrera mig så jag kan tjäna Svea Rike! Jag måste bli motiverad att bli plikttrogen och lära mig att omfamna självuppoffring för nationens bästa! Jag måste hårdna! Men det är svårt när systemet är så ineffektivt och allting tar sådan tid. Allt jag vill att staten gör mig denna tjänst och betalar en terapeut åt mig nu när jag har typ 2kr att leva på och själv inte har råd. Men, äsch… Jag ska nog resa mig!

    I vilket fall som helst… Politiker har sina positioner fixade för sig, och gör de bort sig så blir de avsatta från en position och får istället en annan där de gör bort sig lika mycket men klarar sig från att bli sparkade. Och blir politiker sparkade så får de en även fetare pension för det. Politiker är de största bidragstagarna i landet, med folket som betalar ut bidragen till politiker som fyller ingen som helst praktisk funktion i Sverige överhuvudtaget för att politiker bryr sig inte om folket, och så enkelt är det. Politiker bryr sig om sina karriärer och ser efter sig själva först, vilket är helt förståeligt – individen kommer först, och jag ska klara mig för jag är viktigare och mer värd än dig! Politiker kommer inte att förändra, bygga eller förbättra – de är ett gäng nissar som går på möten och reser runt på folkets bekostnad. Men vill vi ha riktiga förändringar så är det vi som folk som måste resa oss i solidaritet och förbättra Sverige – vi måste handla som om morgondagen skulle bli förlorad om vi inte gjorde det! För dessa professionella retoriker kommer inte att släcka skogsbränder med sina käftar om så de dräglade för varje tal de höll.

    Vänstern, Högern = Same Shit, Slightly Different Tax. Och sedan då att Vänstern är röd och Högern är blå, såvida man som person inte är extremt färgblind.

    Jag måste bara integrera och börja få känna mig som att landet är en del av mig, det är allt! Sen så spelar lön och social klass ingen roll, för jag vill trivas bara att få befinna mig på fosterlandets mark och känna att jag bidrar till upprätthålla det!

    Så, Sverige: Hjälp mig!

  6. Alexander: Att hamna utanför är jobbigt, det är svårt att ta sig in igen. Du må ha antisociala tendenser, men du har intelligens och förmåga att läsa dig till kunskap. Du fixar det!

  7. Alexander. O Alexander. O

    Tack! Tack! Jag uppskattar dina uppmuntrande ord! Jag är inte orolig, och jag fixar det.

    Um… Och jag vill bara påpeka att jag var mest ironisk när jag pratade ner på vårt horisontella samhället, och allt det där. Jag gillar mitt egalitära samhälle väldigt mycket och föredrar det framför ett vertikalt, hierarkiskt sådant – jag är alltid den förste att erkänna att om vi hade haft kastsystem i Norden så hade jag antagligen varit död nu. :) Det är den kognitiva dissonansen som spökar och gör att jag basunerar ut en massa motsägelsefullt svammel ibland. Jag kallar det ”semi-ironi”, men säger inte att det är rätt att gotta sig i det – det är bara en liten störning som jag har. :( Jag försöker här finna en balans, så hoppas det där löser sig också. :)

    Jag ville säga att jag uppskattar din historia, och att jag är glad att det löste sig för dig i slutändan! Se till att ha kapital sparat nu! Spara pengar, för 2015 ser ut att bli rätt tufft från en ekonomisk synvinkel. Jag erkänner att jag är lite orolig. Jag säger åt alla jag tycker om att spara pengar nu. :)

    Människor behöver sin familj av nära och kära som kan bistå lite när det är tufft, och sedan kan man som tar emot biståndet och hjälpen ge tillbaka senare när man är själv kapabel till att bidra med bistånd. Jag skulle säga att Kärlek är den bästa motivationen för att inte ge upp. Man finner något/någon att leva för, och sedan motiverar man sig själv därefter.

    En av mina poänger med förra kommentaren var att jag tror att en av anledningarna till att systemet är så ineffektivt är för att en viss typ av kommunal gemensamhet saknas. Kanske är detta väldigt idealistiskt tänkande, men visst var ändå en av anledningarna till att folk fick jobb lättare förr var för att folk kände varandra bättre och att det fanns mer av ett ”center” i områden där folk hade sina verksamheter. Sen håller jag med om att dessa myndigheter som AF är ineffektiva, och att det är svårt för arbetsgivare att anställa på grund av hur ineffektivt systemet är. Men, ändå är jag inskriven hos AF – jag går dit för att skriva ut CVs på deras skrivare, och för att det är den enda platsen där jag kan få språka lite med attraktiva kvinnor. :P

    I alla fall…
    Fred vare med dig!

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: