Ingenting är för stort eller för litet för rosa glasögon

Den här bloggens tagline är ”Ingenting är för stort eller för litet för Joshens slägga”. Det är menat att vara både kaxigt och självironiskt, då det indikerar att jag har för avsikt att både svinga mot det som är stort och avskräckande, men också mot bagateller som kunde klaras av med mindre verktyg. Det är en tagline som skulle kunna modifieras till att passa utmärkt på Feministiskt Initiativ.

Idag har Gudrun Schyman och Veronica Svärd publicerat en debattartikel där man tar tillfället i akt att göra en genusanalys av den pågående insatsen i Stockholms skärgård. Ni vet den där som är en u-båtsjakt men inte, och u-båten som inte bekräftats förutsätts vara rysk, men ändå inte. Det är en debattartikel så full av insinuanta krumbukter, dumheter och rena sakfel att jag på riktigt får ont i huvudet. Låt oss bryta ner det.

I ett inledande stycke brassar man på om hur till sig i trasorna alla försvarsivrare, Nato-anhängare, militärer och medier är över det som nu utspelar sig i skärgården, men konstaterar därefter att ubåtsjakt, sjunkbomber med mera inte har något med fredsbevarande att göra utan är en ”föråldrad patriarkal politik”. Minsann. I nästa stycke förklarar man att fred och säkerhet skapas genom samtal. Nå, det må vara sant, men det ena utesluter inte det andra. Förmåga att försvara sig, att kräva att ens frihet och integritet respekteras, utesluter inte på något sätt att man samtalar. Inte heller betyder det att man strävar efter att ta till våld, eller att man någonsin behöver det. Faktum är att just förmåga att kunna försvara sig är ett bra sätt att slippa göra det. God förmåga att försvara sig ger ett självförtroende och en hållning som redan i förväg kan avskräcka den som vill mucka gräl. Och skulle puckot ändå ge sig på en, ja då är det väl bra att kunna försvara sig? Det här kan knappast vara något nytt för Schyman och Svärd då det bland alla självförsvarsgrenar även finns något som kallas feministiskt självförsvar. Det är inte en form av självförsvar som går ut på att samtala, utan snarare på att snabbt och effektivt skada en angripare på sådant sätt att man klarar sig undan. Det handlar inte heller om att kvinnor ska bli mer aggressiva, utan att skaffa en förberedelse inför eventuella angrepp och därigenom självförtroende och ökad trygghet. Det känns märkligt att detta resonemang är helt i sin ordning när det gäller att lära gruppen kvinnor att försvara sig mot gruppen män (låt oss för stunden bortse från den inneboende polariseringen i detta), men är föråldrat och patriarkalt när det gäller nationellt försvar.

Samtal ja… Jag skulle kunna raljera över hur det historiskt brukar sluta när två ojämlika parter ”förhandlar”, men det är ingenting som är roligt med det. När den starkare partens villkor är ”ge oss hela kontinenten så låter vi några av er överleva, förutsatt att ni håller er på den här fläcken” och man inte har något att sätta emot. Trevligt samtal. Det finns heller inget som binder parterna till att hålla avtalet om det inte finns några konsekvenser för den som bryter mot avtalet. Fråga Nord- och Sydamerikas urbefolkning om samtal är rätt väg att gå. Fråga Australien, Kongo, Indien. Fråga antikens helvetier eller dakier om ni hittar några. Fråga dem om inte de gärna hade varit bättre rustade att försvara sig mot sina angripare om de fick leva om sina liv. Kanske hade det rent av kunnat leda till bättre samtal om det inte hade varit så enkelt att bara köra över dem. Förmågan att försvara sig tvingar angriparen att tänka sig för och är en förutsättning för ett vettigt samtal vid förhandlingsbordet. Schyman och Svärd får tycka att det är föråldrat och patriarkalt om de vill, och jag önskar att det inte vore så, men det är så.

Och apropå historia så skriver fiministerna ifråga att ”Skrämselbilden som målas upp att Försvarsmakten inte kan skydda Sverige vid ett eventuellt militärt angrepp är historielös. Sverige har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med militära stormakter.” Historielöst var det ja. Läs den sista meningen igen och fundera vem det är som är historielös här. Stormaktstiden. Ringer det någon klocka?

I samma stycke fortsätter man därefter att i ett par meningar förklara att Sveriges flirtande med Nato provocerar Ryssland. Men nu är det ju så att bara för att Sverige har kort kjol, tycker om att festa loss och suger av Nato under bordet så betyder det inte att vem som helst får penetrera vår skärgård. Skyll inte på offret! Man menar att flirtandet med Nato leder till en upptrappning av våldsspiralen och säger således indirekt att vi får skylla oss själva om Putin ger oss en blåtira. Vi får väl säga att vi har sprungit in i en dörr och försöka att inte reta honom. Han är ju snäll egentligen, innerst inne.

Därefter förklarar man att Ryssland inte är vårt största hot utan att FN konstaterat att klimathot respektive mäns våld mot kvinnor (inte våld i nära relationer eftersom det kvinnor aldrig slår män, eller varandra, och vem bryr sig om män slår varandra?) är det värsta. Återigen, det ena utesluter inte det andra. Man kan ha ett försvar och en miljöpolitik, och arbeta mot allt möjligt våld, samtidigt. Men det är ju roligt att man hänvisar till att FN förespråkar nedrustning medan man helt ignorerar FN också förespråkar en avkriminalisering av sexhandel samt vikten av att göra en distinktion mellan frivillig och ofrivillig sexhandel.

Ja, och så måste vi göra om med maskulinitet, patriarkalt våldsförhärligande och det faktum att försvarsministern har en penis. Jag har försökt att inte tolka allt fiministerna hasplar ur sig med det värsta för ögonen, men så skriver de sådant här och då kan jag bara inte hålla tillbaka. Det är bara käbbel, som Stefan Löfven skulle säga. Det är så lätt att önska sig att vi bara kunde hålla sams, stoppa blommor i gevärspiporna och dansa barfota i en ringdans som sträcker sig runt hela klotet. Men det är fullständigt verklighetsfrånvänt. Faktum är att vare sig man ser på individnivå, på gruppnivå eller på nationsnivå så finns det grottmänniskor därute som föredrar att låta knölpåken tala, och för hippierna ska få dansa ifred behöver vi ha något skarpare i gevären än blommor. Det är den verklighet vi lever i. Att gevären är laddade förhindrar inte på något sätt att man också arbetar förebyggande med diplomati. Det kan som sagt rent av vara en förutsättning.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Photo credit: Richard Elzey / Foter / CC BY

6 reaktioner på ”Ingenting är för stort eller för litet för rosa glasögon

  1. Schymans artikel får precis alla mina trollvarningsklockor att ringa. Å andra sidan är hon politiker, och deras jobb verkar till stor del gå ut på att trolla varandras debatter så jag vet inte. Kanske menar hon allvar?

    Oavsett vad så råkar tolkningen av hennes artikel ut för ett vanligt dilemma: Skall man antingen tolka det som sägs som att det är allvarligt menat och därmed riskera att förolämpa skribenten genom att anta att den på allvar kan mena något så tokigt, eller skall man betrakta det som ett skämt och riskera att förolämpa skribenten genom att inte respektera vederbörandes försök att uttrycka sitt hjärtas mening?

    Mycket bra skrivet för övrigt.

  2. Skönt inlägg.
    En avklädning av Schyman och F! inpå bara kroppen. Nej, nej, missförstå mig inte, jag vill inte se Schyman utan kläder, det vore väl sexism. Eller… ?
    Hur som helst. Schyman må vara en god och driven debattör, men det betyder inte att hon har rätt. I vart fall stämmer hennes åsikter inte med mina, och i den mån hon försöker sig på en genusanalys så är den mycket dåligt underbyggd av fakta.

    Och så konstaterar jag att bloggande ger så mycket mer än de korta rader som FB ”tvingar” en till.

Kommentarer inaktiverade.