Skip to content

Artonhundrafrösihjäl ringde och ville ha tillbaka sin uppdelning av människor

Den här identitetspolitiken vi tydligen ägnar oss åt numera där det i varje sammanhang ska räknas så att varje enskild grupp i samhället känner sig representerad… Inser ni inte hur bakvänt det är?

För det första: Det är helt jävla omöjligt att sätta ihop en debattpanel, en regering eller ett rockband på ett sätt som representerar alla grupper i samhället lika, sett till det yttre. Även om man anstränger sig till det yttersta för att se till att ha en rättvis fördelning av etniskt ursprung, kön, ålder, religiös övertygelse, sexuell läggning och skonummer så kommer det ändå alltid att vara någon som anser sig förfördelad. Och vad är egentligen en rättvis fördelning? Ska antalet procentuellt motsvara antalet individer i en viss grupp i samhället? För i så fall innebär det att vi måste sätta igång med en massiv kartläggning av precis sådana saker som etnicitet, religion och sexuell läggning. Och skonummer. Vad skulle väl kunna gå fel?

Hela den här inställningen att man bara kan representeras av någon som ser ut som en själv är så förbannat bakåtsträvande. Det är raka motsatsen till de antirasistiska föresatser man anser sig ha. Ja, det finns strukturer och normer och vi måste fortsätta jobba på att bryta ner dem, men vi kommer inte tillrätta med problemet genom att dela upp oss i grupper. Det är kontraproduktivt. Vad vi vill åstadkomma är väl det motsatta – att det är en människas kompetens som ska ge henne plats i en debattpanel, regering eller rockband? Och då kan det till exempel hända att de fyra mest kompetenta individerna för en specifik debatt råkar vara vita män.

Förutom det kontraproduktiva i att dela in sig i grupper på både längden och tvären finns det ett annat problem. Identitetspolitiken, trots sina goda föresatser, legitimerar fördomar. Om Mehmet Kaplan automatiskt är en representant för människor som har sitt etniska ursprung i samma region som honom, vad hindrar andra från att se vilken småskurk som helst som representant för samma grupp? Jag vill påstå att vi ändå byggt upp ganska bra spärrar för att förhindra precis detta, och identitetspolitiken nöter ner dessa spärrar igen.

Slutligen: Om man representeras av andra människor som tillhör ens egen samhällsgrupp så innebär det alltså att jag bara kan representeras av andra vita, heterosexuella män. Som Ulf Lundell, Gustav Fridolin och Marcus Birro. Det känns förjävla futtigt och begränsande, för att vara ärlig. Så fuck that! Jag väljer själv vem som representerar mig, och i vilket sammanhang, och jag blir mycket hellre representerad av Sakine Madon än ovanstående trio.

Nu ska jag kvotera in lite Skunk Anansie i mitt musiklyssnande, vars sångerska Skin genom att vara både svart, kvinna, bisexuell och skallig, får legitimera alla helvita, långhåriga män jag annars lyssnar på.


Photo credit: Vasnic64 / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: ,

Published inPolitikSamhälle

10 Comments

  1. Jag fick ”Paranoid and Sunburnt” i födelsedagspresang av någon av mina döttrar (eller möjligen båda) när den var på tapeten.

    Jag ska sent glömma den förvånade glädje jag kände när jag satte på den och fick höra den fullkomligt underbara ”Selling Jesus”.

    Men för att gå till vad du egentligen skrev om: jag håller i huvudsak med dig, det enda jag vänder mig emot är att använda begreppet ”kompetent” som urvalskriterium för exempelvis, för det riktar blicken lite snett imo.

    Man vill i allmänhet inte ha den yttersta eliten för att lösa en viss uppgift, utan en grupp som är tillräckligt kompetenta, men kan tillföra olika perspektiv. Det ger, tror jag, det bästa resultatet vare sig det gäller en debatt, en produktutveckling eller whatever.

    Och då kan det automagiskt finnas utrymme för mer bredd med avseende på kön, etnicitet, ålder osv – men det ska givetvis inte vara något slags tvång.

    Att göra som de har gjort i Sydafrika och lagstifta om att företagens personalsammansättning procentuellt måste motsvara landets med avseende på ras, det är naturligtvis fel väg att gå.

  2. Hmm när jag läser igenom min kommentar ser jag att det fattas ett ord efter ”exempelvis”, stoppa in något lämpligt där. :)

  3. Jag tror att vi i huvudsak är överens, men jag tycker att du tolkar ”kompetens” lite snävt. Kompetenser kan se mycket olika ut och kan innehålla många olika parametrar. Således har de mest kompetenta inte nödvändigtvis samma kompetens. Men det är också däri problemet med de strukturer som faktiskt finns ligger – att människor söker sig till sina likar och värderar samma kompetens som de själv besitter högt.

  4. Patrik Patrik

    När det gäller ”att lösa en viss uppgift”…nä, så i helvete heller! Någonsin hört uttrycket ”Ju fler kockar, desto sämre soppa”? Utomlands brukar man prata om ”Design by committe”. Båda uttrycken sammanfattar visdomen att det inte går att uppnå resultat som är över genomsnitt om arbetet ska styras av en en grupp som är genomsnittlig (vilket i princip är vad representation handlar om).

    Det är dessutom att dra in ras och kön i uppgifter som inte har med ras eller kön att göra – låter musik bättre om den spelas av en kvinna? Spelar det någon roll vem som sköter bokföringen så länge det blir rätt? Vem som fixar en vattenläcka?

    Politik är annorlunda, eftersom politik inte handlar om objektivt rätt och fel utan om att komma fram till gemensamma regler som alla måste följa. Där är det rimligt att allas åsikter ska representeras. Vi löser det genom att alla får rösta. Då får var och en bestämma vem de vill ska representera dig.

    ”Identitetspolitiken” Josh skriver om är ANTIDEMOKRATISK, för att den tar ifrån människor möjligheten att fritt välja vem de ska representeras av. Svårare än så är det inte.

    Jag tycker att det är knepigt att Josh nämner ”antirasistiska föresatser”. Jag vet att det har varit en del rabalder om att socialdemokraterna ska ha gjort uppgörelser med muslimska grupper om representation (i utbyte mot röster, antagligen). I övrigt? Debatteras det verkligen lika representation av t.ex. muslimer i seriösa sammanhang?

    Nä, i mina ögon är det här ett problem som är tydligast knutet till feminism. Där hittar vi omfattande krav på kvotering i företagsstyrelser, politiskt beslutsfattande och andra sammanhang.

    På sistone har jag lyssnat en hel del på Karen Straughan (http://www.youtube.com/user/girlwriteswhat). Hon pratar en hel del om biologi och evolution och varför män och kvinnor är olika. Väldigt intressant. Män och kvinnor är helt enkelt väldigt annorlunda, både på utsidan och på insidan – och vi har olika sätt att samarbeta och interagera med varandra. Män är tävlingsinriktade och konkurrerar om att vara bäst. Kvinnor å andra sidan samarbetar och vill att alla ska få komma till tals.

    Vad har det med någonting att göra? Jo, det som feminister kritiserar som ”patriarkat” är helt enkelt det manliga sättet att lösa problem. Det feminister förespråkar är i stället ett helt och hållet kvinnligt sätt att lösa samma problem. Parallellerna med våra biologiska egenskaper är slående, och rätt så intressanta.

    Det som är ohederligt i sammanhanget är att feminismen tolkar in illvilja i det manliga sättet att lösa problem – även där ingen illvilja existerar. Om man tror på konkurrens så betyder det att man värderar förmåga framför ursprung. Det är motsatsen till att vara rasist eller sexist! Dessutom framställer feminismen sin lösning på problemet ”jämlikt” eftersom det kvinnliga sättet att lösa problem är att alla får uttala sig. Problemet är att det INTE blir speciellt jämlikt då det manliga sättet att fungera helt enkelt förbjuds. Även om män som grupp tas hänsyn till, så har man totalt avskaffat manligt sätt att tänka och fungera till förmån för kvinnliga varianter.

    Jag tror att det här mestadels handlar om brist på förståelse. Feminister kan helt enkelt inte förstå eller relatera till hur män fungerar, och de ser inget värde i det heller. Någon kompromiss är också svår att se – antingen så har vi ett system där vi konkurrerar, eller så kör vi identitetspolitik. Hur kan man kompromissa där? Är det ens vettigt att försöka hitta en kompromiss? Bara för den händelse jag inte har varit tillräckligt politiskt inkorrekt i det här inlägget så tänker jag sticka ut hakan och säga att nej, det är inte vettigt att försöka kompromissa. Det manliga sättet att lösa problem är bättre. Punkt.

  5. Patrik: Det du pratar om som manligt och kvinnligt sätt att tänka är egentligen en fråga om vänster och höger hjärnhalva. Vänster hjärnhalva vill sortera saker och skapa ordning. Höger är mer känslomässig och vill se mönster. (Grovt förenklat) Det finns en teori om att när människan skapade skriftspråket så började hon också en mångtusenårig omformning av hjärnan där vänster hjärnhalva tog över. Att bryta ner saker är inte alltid det bästa sättet att lösa problem eftersom man då glömmer bort hur det hänger ihop med allt annat. Så nej, jag är inte säker på att ”det manliga sättet” att lösa problem är bättre. Det beror nog väldigt mycket på vad för problem det är som ska lösas.

    För ett tag sedan läste jag en intressant artikel om intuition, som då är kopplat till höger hjärnhalva, eller ”kvinnligt” om man nu vill det. Jag minns inte var, kan ha varit Illustrerad Vetenskap eller liknande pop-vetenskaplig tidning. Hur som helst. Man menade att det analytiska sättet att fatta beslut bara fungerar till en viss gräns. Det överraskande var att man menade att intuition fungerade bättre på stora beslut. Typ så här: När du ska köpa en ny dator så jämför du specifikationer och priser. Hårda data. Kanske har du erfarenheter av ett specifikt märke som spelar in i beslutet. Du viktar de uppgifterna mot varandra och köper den dator som passar dig bäst. Analytiskt beslutsfattande. Men större beslut som ”ska jag ta det där jobbet i en annan stad?” är svårare att analysera, därför att det finns för många faktorer och de är svåra att värdera mot varandra. I sådana fall menade man att magkänslan, intuitionen, hjälper oss att fatta rätt beslut. Känns det bra? Kör. Ungefär så.

  6. Patrik Patrik

    Joshua, du drar lite för stora växlar på din tolkning av det jag skrev. Inte för att det inte är intressant med anatomi, men för att det inte var det jag menade när jag skrev om ”manligt” och ”kvinnligt”.

    Jag länkade Karen Straughans youtube-kanal (http://www.youtube.com/user/girlwriteswhat) för att det helt enkelt är lite för mycket intressanta saker som hon tar upp för att det ska få plats i ett inlägg, men jag ska försöka mig på en kort sammanfattning:

    Människor är sexuellt dimorfa (http://en.wikipedia.org/wiki/Sexual_dimorphism). Det betyder att män och kvinnor har utvecklats för att fylla olika roller. Möss, hundar, hästar och många andra djurarter är de unimorfa – det är ingen egentlig skillnad på hanar och honor. När det gäller sådana saker som att samla mat, bygga bo, och så vidare så är dessa arter jämlika. Båda hanar och honor gör alla arbetsuppgifter i samma omfattning.

    Människor har däremot evolverat från det stadiet på så sätt att män och kvinnor har olika roller. I korthet har kvinnor utvecklats till vandrande kuvöser och män till drönare (förhoppningsvis är jag lika nedlåtande mot båda med den beskrivningen). Huvudskälet till uppdelningen är att kvinnor är värdefulla, och män går att avvara. Krasst sett så är det OK att 90% av varje generation av män dör i förtid – den lilla skara av män som är kvar är tillräckligt för att se till att det föds en ny generation. Varje kvinna som dör i förtid gör att nästa generation kommer att bli mindre än om alla kvinnor överlever. Kvinnors biologiska värde är därför mycket högre än mäns.

    Männens roll blir då att vara kanonmat och tjänare som ser till att kvinnor har det bra. Män får därför hantera allt som är farligt eller potentiellt farligt (jakt, möten med andra klaner, m.m.). Stora, starka män har lättare att lyckas med de uppgifterna än små och svaga, så evolutionstrycket gör att män med tiden blir större och starkare. Män som är lugna och behärskade klarar av stressade situationer bättre, och även den egenskapen går i arv. Män som är aggressiva klarar sig bättre. Dessutom kan man säga att män är det kön som evolutionen spelar roulette med eftersom många dör, men de som överlever vinner genetiskt och får sprida sina gener mer. Mäns tillvaro präglas av en rätt så brutal pragmatism: do or die. Den som inte förmår anpassa sig till en situation, den kanske inte överlever. Den som är bäst vinner – och den som kommer tvåa kanske inte ens överlever.

    Kvinnor som grupp ska hålla sig själva och sina barn trygga. Ju bättre de är på att få män att beskydda dem, desto bättre. Fysiskt innebär det att kvinnor evolverar till att behålla barnsliga drag och vara fysiskt mindre (http://en.wikipedia.org/wiki/Neoteny); att se liten och ung ut gör att män är mer benägna att skydda dem. Även psykologiskt beter sig kvinnor barnsligt för att aktivera mäns beskyddarinstinkt. De gråter öppet när de blir ledsna, och får vredesutbrott när de inte får som de vill. De visar vad de vill, för att samhället som beskyddar dem ska veta när de behöver hjälp. De konkurrerar inte heller på samma sätt som män eftersom varje kvinna är viktig; i stället hjälper de varandra och är mer empatiska så att de kan hjälpa och stötta varandra bättre. De blir bättre på att uttrycka sig muntligt, och de söker i högre grad konsensuslösningar och kompromisser för att undvika att någon individ faller ifrån.

    Jag vet inte om det här går att knyta till någon hjärnhalva; jag tror inte att det är så enkelt. Vilken del av hjärnan är det som styr ”fight or flight”-reflexen och gör att män reagerar väsentligt annorlunda än kvinnor? Hur styrs produktion av testosteron och östrogen? Vilken del styr benägenheten att ge efter för känslor?

    Anyway… Många uppgifter är utpräglat ”manliga”. Om man ska skriva en bra låt, så finns det inget egenvärde i att alla ska få vara med och utforma låten utan det som spelar roll är att den blir bra. Forskning är inte en uppgift där det finns ett egenvärde i att allas åsikt ska respekteras, utan antingen har man rätt eller fel. Till viss del spelar din beskrivning av hjärnhalvorna in (logiskt-rationellt är bättre än empatiskt-känslomässigt) – men det är fler egenskaper som spelar in. Ambition är en; en människa som har en vilja att vara bäst anstränger sig mer. En av de viktigaste egenskaperna tror jag också är att kunna strunta i grupptryck och tro på sig själv.

    Det är helt enkelt så att män har utvecklats under flera miljoner år för att bli bättre på att lösa uppgifter av det här slaget, så det är därför jag säger att männens sätt att arbeta för att lösa uppgifter av det här slaget är bättre än kvinnors. Männens sätt är bra inte för att det är det sätt män gör saker på, utan för att det finns objektivt bra och objektivt dåliga sätt att lösa uppgifterna på, och de män som har försökt de dåliga sätten har selekterats bort av evolutionen.

    Vilka uppgifter är då kvinnor bättre på? Tja, något som är otroligt klyshigt är att empati gör att man är bättre på att vårda. Kvinnor är även bättre på att uttrycka sig, och ena riktiga hejare på att manipulera framförallt män att göra som de vill. Konstigt att feminister är jäkligt bra på att få som de vill? Nej, inte direkt. Kvinnor har fördelar t.ex. som poliser eftersom alla instinktivt drar sig för att konfrontera kvinnor. Framförallt män har dubbla mindfuck-chip inopererade, och kvinnor har fjärrkontrollen till dem.

  7. madmax madmax

    Tack Josh, du sätter ord på nånting som jag har tänkt på en hel del. Men inte riktigt lyckats förklara på ett bra sätt.

    Jag tror att världen vore en mycket bättre plats om vi kunde fokusera på individer istället för grupper. Jag förstår att det är enkelt, speciellt för politiker att jobba mot grupper. Men det är inte rätt bara för att det är enkelt.

    Tänk så många problem som skulle om inte försvinna så i alla fall minimeras om alla kunde sluta fokusera på grupper. Ingen rasism, ingen sexism, ingen diskriminering, tyvärr är det en utopi i nuläget. Men det är skönt att man inte är helt ensam om att tänka i dom här banorna.

    //Madmax

  8. Tack för din utläggning Patrik. Jag har inte tittat på filmen du länkade än så kanske därför jag övertolkade din kommentar. Resten måste jag nog smälta lite. :)

    Maxmax: Varsågod. Jag har förresten tänkt lite såhär att om jag var chef i ett något större företag och skulle rekrytera så skulle jag se till att alla ansökningar anonymiserades. Det vore ett coolt experiment.

  9. Patrik Patrik

    Joshua – en liten förvarning: det är inte ETT klipp, utan en kanal med 30-40 klipp på vardera 15-45 minuter. En hel del att titta på, med andra ord. Jag tycker att Karen är helt lysande, men samtidigt kan hon nog upplevas som enkelspårig i och med att hon ägnar mycket tid åt att systematiskt demolera feminism som ideologi. Lite som att läsa ”The God Delusion” av Richard Dawkins. Hon stöder sig väldigt mycket på biologi och evolution.

    Just det där med ”nature vs. nurture” är ju en kontrovers när det gäller feminism, och feminister tenderar ju till att helt förneka att det finns skillnader mellan könen (förutom de yttre skillnader som är för svåra för till och med feminister att förneka). Jag tycker å andra sidan att det är en befängd ståndpunkt; vårt yttre visar att vi har evolverat till att vara olika, och SJÄLVKLART gäller det även hur vi fungerar inombords. Evolutionen är i sammanhanget en obeveklig kraft: OM det finns inre egenskaper som gynnar fortplantning och som dessutom är ärftliga, då kommer evolution att förstärka de här egenskaperna. Det spelar ingen roll om det handlar om yttre eller inre egenskaper.

    Om man tror benhårt på den feministiska världsbilden och förnekar att evolution fungerar så lär man däremot inte uppskatta Karen…

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: