Skip to content

Sanningen i mitten

Om matteläraren säger att ett plus ett är två och Kalle säger att det är fyra så betyder det inte att ett plus ett är tre. Det betyder att Kalle är en idiot.

Det här kan de flesta räkna ut eftersom de besitter den kunskap som krävs för att helt bortse från Kalles påstående. När det kommer till mer komplexa frågor blir det emellertid betydligt svårare. De flesta av oss besitter inte de nödvändiga kunskaperna för att avgöra om det ekonomiska nettoresultatet av invandring är en vinst eller förlust, hur mycket planetens medeltemperatur förväntas öka de närmaste trettio åren och hur mycket av det som är naturliga fluktuationer, eller huruvida Åsa Romson är på riktigt eller en konstinstallation. För att ta några exempel.

När vi saknar adekvat kunskap i ett ämne kan vi inte filtrera och värdera information. Då tenderar all information att väga lika tungt och sedan antar vi, i bästa fall, att sanningen ligger någonstans i mitten. Det är ett problem för det innebär att Kalle plötsligt äger legitimitet. Han låter ju tvärsäker (idioter har nämligen privilegiet att aldrig ens överväga möjligheten att de är idioter) medan de där forskarna verkar oense och dessutom pratar en massa gallimattias som ingen vettig människa begriper. De krånglar till det, helt enkelt!

För att ytterligare ställa till det så kan en ohederlig debattör spela på människors naturliga instinkt att kompromissa och därigenom flytta den tänka mitten helt åt fanders. Så medan en intellektuellt hederlig debattör försöker beskriva sanningen så som vederbörande uppfattar den kan den ohederlige dra till med helt absurda påståenden och backa upp den med diagram och räkneexempel som inte har någonting med verkligheten att göra men det ser proffsigt ut så det måste ju vara åtminstone lite sant. Sanningen ligger nog någonstans i mitten.

Den hederlige debattören kan inte vinna. Hen kan försöka bemöta sin motståndares påståenden och därigenom ge dem större uppmärksamhet och legitimitet än de förtjänar (ingen rök utan eld). Hen kan välja att _inte_ bemöta det men då riskerar hen istället att göra sin motståndare till sanningssägare (om Kalle har fel, varför vågar du inte ta debatten?). Eller så kan hen rakt av avfärda sin motståndare som den idiot hen är genom att uttryckligen påtala att hen far med osanning. Men det uppfattas som otrevligt och överlägset och kommer sannolikt också att ge sympatipoäng till motståndaren. Det går inte att vinna ärligt mot någon som fuskar.

Så det enda sättet att opinionsbilda på ett sätt som sätter den stora massans uppfattning om sanningen någonstans i närheten av där sanningen faktiskt är, är att vara lika ohederlig själv. Det är det emellertid få seriösa forskare som är villiga att göra eftersom det liksom ligger i forskarens natur att söka och presentera sanningen och inget annat. Kvar lämnas då arenan åt ohederliga debattörer på alla kanter som tävlar i att försöka dra fårskocken åt sitt håll. De få sansade röster som ger sig in i det hela och faktiskt försöker föra in lite sans blir snart uppätna från bägge håll.

Den goda nyheten med det är att sanningen nog ändå är någonstans i mitten. Den dåliga är att det får vi aldrig veta för alla seriösa forskare har facepalmat ihjäl sig.


Photo credit: WilliamMarlow / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

Published inKåseriMediaPiratPlattnackarPolitikSamhälle

One Comment

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: