Skip to content

Månad: september 2015

Buycotta mera

DSC_5182-1_zps366dd3ceFör ett par veckor sedan snubblade jag över en skärmdump på Twitter tagen från Stallet Mat & Bars Facebooksida. Stallet har lagt upp en blänkare om sitt fika med en lista på priser. Listan innehöll bland annat det synnerligen provocerande bakverket ”chokladboll”, varpå en surkart kommenterat ”inga negerbollar”? Här hade Stallet kunnat förhålla sig försiktigt neutrala och försökt att inte stöta sig med någon. Det är ofta så företag (och politiker) gör. Man skulle kunna kalla det ”politiskt korrekt”. Men Stallet valde istället att ta ställning och svarade ”Näpp, inga rassegubbar heller”. En kommentar som i skrivande stund har 449 likes. Efter att ha sett det letade jag själv upp deras Facebooksida och kommenterade det hela med att jag nu gjort en mental notering att stanna till på en fika nästa gång jag är i Dalarna. Efter det följde rena uppropet av folk som bedyrat att komma till Stallet Mat & Bar när de får chansen.

Poängen med det hela är att jag gillar företag som står för något. Som tar ställning. Som inte bara mjäkigt försöker undvika att positionera sig av rädsla för att förlora kunder. Jag menar inte att man som företagare ska stå på barrikaderna, men att nån gång ibland ta ställning är välkommet. Det är också något jag tycker mig se lite oftare nuförtiden.

Grejen är att det nog är rätt smart marknadsföringsmässigt också. Att göra ett ställningstagande är ett sätt att få gratis marknadsföring. Hur många av er hade hört talas om Stallet Mat & Bar före detta?

Jag har aldrig varit bra på att bojkotta saker. På senare år har jag däremot allt mer aktivt börjat rösta med plånboken såtillvida att jag gärna köper saker från företag som gör bra saker. Jag har lärt mig att det kallas buycott, som motsats till bojkott.

Ta Brewdog till exempel. Ett ölbryggeri som har den uttalade affärsidén att inte göra öl för alla. De vill göra öl som bara vissa tycker om. Huruvida det är ärligt menat eller bara en gimmick eller kanske både och vet jag förstås inte, men det fungerar på mig. Och sen hjälper det att när andra företag låtsades som det regnade när OS gick i Sotji tog Brewdog ställning för homosexuellas rättigheter och släppte ett öl med titeln ”Hello, my name is Vladimir” tillsammans med ett tydligt och sarkastiskt sågande av Rysslands antihomolagar. Så varje gång jag är på bolaget ser jag till att stödköpa minst en flaska från Brewdog. Det är förvisso ingen uppoffring då de gör riktigt bra öl.

Ett annat företag som tog ställning är Starbucks. I januari 2012 tog företaget aktivt ställning för legalisering av homoäktenskap i delstaten Washington, USA. Starbucks var då bara ett av många andra företag som valde att aktivt ta ställning, men 2013 blev just Starbucks måltavla för en bojkottkampanj från folk som inte mår bra av att människor med andra preferenser än de själva får gifta sig. Motreaktionen var dock snabb och kraftfull när åter andra satte igång att buycotta Starbucks. Jag vet inte hur det gick i slutänden, men en gissning är att Starbucks gick plus på det Själv har jag inget Starbucks i närheten men jag upptäckte att Coop kränger kalla kaffedrinkar från Starbucks så jag brukar köpa en nu och då. Bara för att.

Och så har vi förstås Internetleverantören Bahnhof. För de någorlunda insatta i integritetsfrågor behöver inte företaget någon närmare presentation men för övriga kan man sammanfatta det så här: Bahnhof är… bråkiga. De vägrar rätta sig i ledet. Bahnhof ifrågasätter lagstiftningen och driver aktivt frågan om sina kunders integritet. De gör vad de kan för att undvika att lagra uppgifter om sina kunder i enlighet med det av Europadomstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet som svenska poltiker då ansåg sig tvungna att införa och nu vägrar riva upp. Bredbandsbolaget äger fibern till mitt hus så jag kan tyvärr inte välja Bahnhof som leverantör, men kanske att det får bli en VPN-tjänst därifrån istället.

Jag tror att buycott är mer effektivt än bojkott. De flesta av oss är nämligen bekväma och väljer generellt sett bort sånt vi saknar. Saker som svider att avstå från är svårare att bojkotta. Att stödja med plånboken är lättare – förutsatt man har råd kan man alltid stödköpa. Därtill är det också så att engagemang är brinner intensivt och kort. Det innebär att när ett företag gör något dåligt och straffas av sina kunder så blir det ett hack i försäljningsgrafen som snart återhämtat sig när människorna springer vidare till nästa syfte och återgår i sina invanda köpmönster. En buycott fungerar likadant men ger istället en positiv boost. En cynisk företagare kan alltså kallt räkna med att ett ställningstagande ger en bojkott som snabbt går över, eller en försäljningsboost som ger nya kunder och gratis marknadsföring.

Exemplen ovan är löjligt få och långt ifrån tillräckligt för att peka på någon trend. Ändå tycker jag mig se att det finns en sådan trend, att allt fler företag profilerar sig genom ställningstagande och samhällsengagemang, eller bara genom att ge svar på tal istället för att vara mjäkigt undfallande av rädsla att stöta bort någon. Lite surt kan man förstås tänka sig att dylikt engagemang i viss mån kommer sig för att PR-byrån har förklarat att det är en bra idé och inte är helt ”äkta”, men ärligt talat – gör det något? Om folk gör bra skit för att de tjänar på det eller för att de är övertygade om att det är rätt borde inte spela någon roll så länge de gör bra skit. I slutänden tror jag dessutom att man ganska snabbt ser vem som gick i bräschen och vem som kommer springande till täten när klungan väl är i rörelse.


Andra bloggar om: , , , ,

Enter Sandman

Sverigedemokraten Mikael Strandman föreslog nyligen åsiktsregistrering av journalister på Sveriges Radio och TV. Orsaken är medial brist på objektivitet, en kritik som fungerar allmänt men som i synnerhet gäller SVT. Strandman menar att public service inte är oberoende. Analysen är korrekt, lösningen åt helvete. Alldeles bortsett från detaljer som att det är grundlagsvidrigt och oförenligt med en öppen demokrati så lär det vara i högsta grad ineffektivt. Jag menar, enligt gängse uppfattning bland de självutnämnt Sverigevänliga ljuger PK-media ändå om allt, så varför skulle de sanningsenligt ange sina politiska sympatier?

Sandman anser att journalister bör kvoteras in för att spegla valresultatet, och hänvisar till nämndemannasystemet som modell. Men nämndemannasystemet är kraftigt ifrågasatt av alla som har något vettigt att säga om juridik (läs: Mårten Schultz) av tämligen tunga skäl som kompetensbrist och det faktum att en nämndeman i praktiken är en politiskt tillsatt domare. Ett samhälle med politiskt tillsatta domare _och_ dito journalister – vad skulle väl möjligen kunna gå fel?

I sann ”sopa framför egen dörr”-anda kan man önska att Sd går i bräschen genom att börja kvotera in vänsterjournalister på Avpixlat. Det är ju så det brukar låta annars. ”Hur många flyktingar har du inneboende då?” är slentrianmässigt svar på alla åsikter om att man bör hjälpa människor på flykt.

Men icke desto mindre har Sandman rätt i sin kritik. SVT och Sveriges Radio har politisk slagsida åt vänster. Undersökningar visar en kraftig övervikt åt det rödgröna hållet bland public service-journalister. På samma sätt som Lars Lassinantti anser att nämndemannasystemet fungerar för att de politiskt tillsatta nämndemännen inte utövar sin politik i rättssalen kan man så klart önska att journalisters politiska övertygelser inte påverkar deras yrkesutövande. Men det fungerar inte så. Vi är människor och våra värderingar återspeglas i hur vi agerar. Därför föredrar jag alla gånger att bli dömd av en skolad jurist vars värderingar i hög grad kommer från lagboken än av en politiskt tillsatt domare vars värderingar kommer från partiboken. Och kanske kan man tänka sig att journalister är tränade att se kritiskt och objektivt på saker och ting, på samma sätt som jurister faktiskt är tränade att vara verktyg åt det juridiska systemet.

SVT:s och Sveriges Radios track record tyder inte riktigt på det. Det finns en rad exempel på oegentligheter, allt från expertutlåtanden från folk som också råkar vara politiskt engagerade till människor som får representera ”vanligt folk” som också råkar vara politiskt engagerade. Det finns exempel på ställningstaganden i vem som får vara med och inte som kraftigt kan ifrågasättas. Att public service marknadsför sig själv som ”oberoende media” är ett skämt.

Så jag började fundera på hur public service och övrig media borde etikettera sig själva mer ärligt och kreativt. Trots allt är ”oberoende liberal” och dylikt skittråkigt och säger faktiskt ingenting. Så här är några ödmjuka förslag.

    Public service – statskramande rödgrön
    Aftonbladet – klickbetande vänster
    Expressen – klickbetande höger
    DN – gömd bakom betalvägg
    Nyheter24 – ogenerat populistisk
    Avpixlat – smygrasistisk
    Nya Tider – öppet rasistisk
    Smålandsposten – okritiskt övervakningsvurmande

Fler förslag?


Andra bloggar om: , ,

Photo credit: Steve Evans from Bangalore, India / Foter / CC BY

Trollmor och svansen

chimp-brain-in-a-jar

Jag måste erkänna: För en vecka sedan kände jag inte till skribenten Julia Caesar. Hade aldrig råkat på hennes alster eller ens hört henne nämnas. Med tanke på vilken enorm spridning hon påstås ha kanske det säger något om min umgängeskrets som inte sprider sådan dynga.

Det förändrades för en vecka sedan. Ett par vanligtvis resonabla och kloka människor delade hennes snyftare om hur hon förföljdes och trakasserades av PK-media i form av DN:s Niklas Orrenius och Expressens Annika Hamrud. 12000 tecken av vansinniga konspirationsteorier. Förmodar jag, för jag orkade inte läsa allt, jag bara antar att hon inte fick en lidnersk knäpp halvvägs genom texten och plötsligt blev vettig.

Sedan dess har namnet Julia Caesar nämnts överallt i såväl gamla som nya medier. Jag lärde mig längs vägen vilket inflytande hon förmodas ha haft på den nyrasistiska rörelsen; den som klätt upp sin språkskrud och kallar sig Sverigevänlig, som hellre pratar kulturer än raser, men som under kostymen har kvar samma tatueringar som förr. Julia Caesar tycks inte riktigt ha omfamnat denna pk-fiering av språket – i hennes värld har vi sedan andra världskrigets slut indoktrinerats med den ”ideologiskt betingade myten att det inte existerar några raser och därför heller inga rasskillnader”. I hennes värld finns det ”låg-IQ-länder”. Det senare har en viss bäring; det finns skillnader i IQ mellan olika delar av världen, men det är inte genetiskt betingat utan beror på yttre omständigheter som undernäring och brist på intellektuell stimulans. Knappast något som Caesar tagit med i beräkningen. Hon skriver: ”Den massiva invandringen från låg-IQ-länder i tredje världen förändrar för all framtid mottagarländernas genomsnittliga IQ och därmed också ekonomi, välfärd och på sikt möjligheten att bibehålla ett demokratiskt statsskick.” Mat och utbildning kan i princip utradera skillnaderna i kognitiv förmåga på en generation. Det är knappast ”för all framtid”.

Efter att Julia Caesar skrivit sin snyftare om PK-medias förföljelse och publicerat namn och telefonnummer till sina antagonister satte svansen igång sina trakasserier. Ska vi prata låg IQ så vet jag var vi ska leta. Expressen anlade moteld och outade Julia Caesar vid hennes riktiga namn. Julia Caesar visade sig vara en före detta DN-anställd med ett gediget mönster av paranoia, konspirationsteorier och, vad det verkar, ett gediget ointresse för vetenskapliga metoder och dess resultat. Först var det amalgamförgiftning. Sedan elallergi. Båda dessa är åkommor som aldrig har kunnat påvisas, men i Julia Caesars ögon spelar det ingen roll. Vetenskapsmännen är naturligtvis köpta och folket förrådda av sina folkvalda. Det finns ett mönster.

När Expressen outade henne ställde jag mig först bakom det. Jag tyckte att det var på tiden att folk fick veta vad det var för sorglig figur som stod bakom signaturen och att det var rimligt att en person med så stort inflytande som hon påstås ha faktiskt granskas ordentligt. Det var innan Sanna Rayman gav sin syn på saken. Efter det ändrade jag uppfattning. Det hade varit fullt möjligt att granska Julia Caesar utan att röja hennes identitet. Jag tycker fortfarande att historierna om hennes amalgamförgiftning och elallergi spelar roll, därför att det visar på ett mönster. Men det hade låtit sig göras ändå. Expressens namnröjning tycks mer handla om hämnd och sensationslystenhet, vilket inte gör någonting bättre annat än möjligen en kortsiktig boost i klick och lösnummerförsäljning.

Men hur det än är med den saken så vet vi nu att Julia Caesar (nej, jag tänker inte skriva ut hennes riktiga namn) är sjukpensionerad sedan 1993; en före detta journalist som på grund av både amalgamsjuka och elöverkänslighet (två tillstånd som lämpligt nog inte kan bevisas) kan sitta i en stuga och skogen och sprida rasistisk smörja och konspirationsteorier på statens bekostnad. En samhällsparasit, för att använda hennes och hennes anhangs retorik.

De så kallat Sverigevänliga brukar vara väldigt pigga på att ställa saker mot varandra. Ni vet hur det brukar låta; tant Asta får ingen sylt till pannkakorna därför att de landsförrädande politikerna i sjuklövern har bestämt att alla som vill ska kunna komma till Sverige och få fyrtiotusen miljarder i bidrag, och en BMW. Typ. När det publiceras artiklar och bilder på döda människor som i desperation försökt ta sig till Europa sitter dylika as och kommenterar med uttryck som att man åtminstone inte behöver försörja just de där parasiterna. Så då undrar jag – hur känner ni inför det faktum att er idol och ledstjärna är en sjukpensionär som levt på bidrag i 22 år? Skaver det lite, eller har den massiva invandringen från låg-IQ-länder sänkt intelligenskvoten så till den milda grad att ni är för jävla korkade för att se dubbelmoralen? 22 år! Fattar ni hur mycket pannkakssylt det är!?

Så om vi nu ska ställa saker mot varandra så skulle jag mycket hellre se att mina skattepengar går till att hjälpa människor på flykt till ett bättre liv. Människor som förhoppningsvis själva kan bidra till samhället så småningom. Jag satsar hellre på dem än på en inbillningssjuk rasist med vanföreställningar som jag måste försörja av den enda anledningen att hon är född på rätt sida av en röd linje på en karta.


Andra bloggar om: , intressant?

Photo credit: Gaetan Lee / Foter / CC BY

Musikens vägar äro outgrundliga

Jag satt en stund och sökte på nätet efter information om Myraths kommande album och hamnade på så sätt hos Man of much metal och en lista på albumsläpp 2015 att se fram emot. Och på den vägen kom det sig att jag upptäckte Subsignal och deras album Paraiso.

Den tyska kvintetten Subsignal rör sig tämligen obehindrat i gränslandet mellan progressive rock och dito metal och påminner i det avseendet inte så lite om svenska A.C.T. De sorteras inte helt lätt in i något fack och för att återknyta till en gammal diskussion så är det kanske fel att tänka progressive som ett prefix. Om det istället är sin egen genre så är Subsignal kort och gott progressive.

Oavsett vilket fack man vill stoppa dem i så har Subsignal en uppenbar känsla för starka melodier och harmonier. I såväl sina snabbare och tyngre låtar som i de lugnare samsas väl genomtänkta melodier med snygga stämmor och arrangemang. På bandets officiella hemsida beskriver sångaren Arno Menses och gitarristen Marcus Steffen Subsignals musik som ”melankolisk, emotionell, innovativ och melodisk”. Om det är målsättningen så måste jag säga att de lyckas riktigt bra.

Den första låten jag hörde från albumet var A New Reliance, och en spontan tanke som dök upp var att om gamla Genesis och The Police hade slagit sig ihop hade det kunnat vara resultatet. När jag senare läste att Subsignal från början var ett sidoprojekt bestående av medlemmar i två andra band, Sieges Even och Dreamscape, blir jag därför extra nyfiken på att höra vad dessa båda band har att erbjuda. Men först ska jag tugga mig igenom Subsignals övriga material, för det här är verkligen bra rakt igenom.


Andra bloggar om: , ,