I Mercurys skugga

Eftersom gamla hjältar trillar av pinn i så rask takt att man tappar räkningen tänkte jag ta tillfället i akt att hylla någon medan vederbörande fortfarande lever: Brian May.

För de flesta någorlunda kulturellt bevandrade behöver han förstås ingen närmare presentation, men för att även resten av den tondöva pöbeln ska kunna hänga med bör det uppenbara ändå nämnas: Brian May var gitarrist i Queen. Och Queen är ofta synonymt med Freddie Mercury, ett av 1900-talets odiskutabelt mest begåvade kompositörer och lysande stjärnor. Det är lätt att tänka på resten av bandet mest som hans kompband. Det är nödvändigtvis inte sant. Freddie Mercury skrev det mesta av materialet, men Brian May betydde minst lika mycket för Queens typiska sound.

Brian May är en fantastisk musiker alldeles på egen hand. Hans innovativa sätt att spela gitarr har betytt mycket för senare gitarrister. Mays karaktäristiska stil präglas inte bara av hans teknik, utan av hans teknologi. May nöjde sig nämligen inte bara med att spela gitarr. Han utvecklade teknologin kring hur man får fram, och förvränger, dess ljud. Hans gitarr, kallad Red Special, byggde han själv när han var 16 tillsammans med sin far. Under åren utvecklade han också en del tekniker, bland annat ett sätt att använda tidiga (och förhållandevis primitiva) delay-effekter som återupprepar ljudet med önskad fördröjning för att kunna spela kanon och stämmor med sig själv. Han hade förmågan att skapa unika ljud med sin gitarr och dessutom att imitera andra ljud och av den anledningen hade Queen en ”inga synthar användes på detta album”-disclaimer på sina tidigaste skivor.

May har också skrivit en del av Queens låtar. Mest kända är väl We Will Rock You, Who Wants To Live Forever och I Want It All. En personlig favorit, som May även sjunger själv är ’39; en knepig historia som kanske skulle kunna kategoriseras som sci-folk och handlar om tidens relativitet – ett koncept som nyligen illustrerats på vita duken i form av Interstellar. (Inne i biografsalen förflöt flera månader medan det i världen utanför knappt hade gått tre timmar.) Och att det var ett sådant koncept May lekte med när han skrev ’39 är kanske inte så konstigt – karln är nämligen också astrofysiker.

Rock Star and Astrophysicist Brian May Visits Paranal.jpg
Rock Star and Astrophysicist Brian May Visits Paranal” by ESO/G. Huedepohl – http://www.eso.org/public/images/ann15074a/. Licensed under CC BY 4.0 via Commons.

Men den låt som kanske bäst illustrerar Mays talang som låtskrivare klarade inte gallringen till Queens album The Miracle 1989. May arrangerade om den och framförde den på hyllningskonserten till då bortgångne Freddie Mercury 1992. Låten heter Too Much Love Will Kill You.

På grund av omständigheterna kring hur världen från början fick höra den här låten har felaktigt antagits vara skriven efter Mercurys död, och således också handla om honom. Så är icke fallet. Då den skrevs handlade den om Brian Mays skilsmässa och känslan av att vara tvungen att välja mellan två människor. Å andra sidan är det säkert ingen tillfällighet att May valde just den låten till hyllningskonserten, ty om man läser och lyssnar på texten så skulle den lika gärna kunna handla om att leva som homosexuell i en fördömande värld, där ”Torn between the lover, and the love you leave behind” lika gärna skulle kunna handla om valet mellan den förbjudna kärleken och familjen. Det var åtminstone så jag alltid tolkade det, tills jag alldeles nyss läste på.

Hur som helst är det ett fantastiskt starkt stycke musik med en fantastiskt stark text. Den ursprungliga Queen-versionen släpptes så småningom också, men jag måste säga att här slår May Mercury på fingrarna sångmässigt. Men framför allt säger det något om hans musikaliska förmåga att han inte skrev sitt Magnum Opus för sitt huvudinstrument. Brian May är definitivt mer än ”bara” gitarrist.


Andra bloggar om: , ,

2 reaktioner på ”I Mercurys skugga

  1. Jag håller med en av Youtube-kommentarerna: Mercury är en för bra sångare för ”Too Much Love Will Kill You” – det blir inget ”tuggmotstånd”. Men May måste kämpa mer med den, vilket ger den en mer sårbar ton, vilket leder till mer känsla.

    Annars skulle jag säga att May hade lite av samma position i Queen som Harrison i Beatles – en fruktansvärt skicklig musiker som överskuggades av andra bandmedlemmar som till viss del var mer kreativa, men framför allt mer karismatiska. Jag tror iofs knappast att någon av dem var missnöjd med sin lott i livet…

    1. Instämmer helt. Jag läste också den kommentaren. Välformulerat och insiktsfullt. Och du har nog också rätt i att May liksom Harrison överskuggades (svårt att INTE hamna i skuggan bredvid Freddie Mercury) och kanske själv inte är världens mest karismatiske. Och säkert helt nöjd med det.

      Kul att du nämnde George Harrison förresten. Min favoritlåt av Beatles skrevs inte av Lennon/McCartney utan av Harrison. Nämligen Here Comes The Sun.

Kommentarer inaktiverade.