Skip to content

Månad: mars 2016

Saker du inte visste och klarar dig utmärkt ändå


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

Ibland när man har tråkigt kan man lära sig ett och annat genom att bara hoppa runt på Youtube eller Wikipedia. Man börjar med att kolla upp en grej och följer länkar därifrån och så plötsligt får man en aha-upplevelse.

Som till exempel häromnatten då jag tog en liten Youtube-promenad nerför Memory Lane och kollade in lite musik från mina tonår. (Ett tips är att ha en skämskudde nära till hands när man gör dylika utflykter.) Bland låtarna som dök upp var 4 Non Blondes What’s Up?, en låt som jag verkligen gillade då det begav sig och jag får medge att jag än idag blir lite tagen av Linda Perrys röst.

Linda Perry ja. Jag slog upp henne på Wikipedia eftersom jag var nyfiken på vad hon har gjort efter detta one hit wonder. Jag visste att hon gjort sig en karriär som låtskrivare och bland annat skrivit musik åt Pink, men jag blev förvånad över hur många välkända artister hon jobbat med. T ex har hon skrivit Christina Aquileras Beautiful. Det är lite lustigt att den rebelliska Linda Perry, som enligt egen utsago släppte 4 Non Blondes för att det blev för fluffigt och polerat, är så bra på att skriva popmusik åt fluffiga och polerade popartister. Men det är väl annat när man inte behöver stå för det som artist. Bara en reflektion alltså, inte på något sätt ett angrepp.

Hur som helst så kom jag till slut till avsnittet ”privatliv” där det nämndes att hon är gift med en Sara Gilbert. Namnet ringde först ingen klocka utan jag hoppade vidare på någon länk utan att reflektera över parbilden intill den notisen, men en liten stund senare var det något som gnagde. Var inte det där ansiktet bekant ändå? Vad hette hon? Så jag backade tillbaka och tittade närmare, och jo då! Sara Gilbert är mer känd som som Leslie Winkle i Big Bang Theory.

Så då måste jag ju läsa om Sara Gilbert. Ganska snart höll jag på att ramla av stolen då jag fick veta att Sara Gilbert är adoptivsyster till Melissa Gilbert, mer känd som Laura Ingalls i Lilla huset på prärien, vilket för övrigt är Big Bang Theory-karaktären Amy Farrah Fowlers favoritserie. Amy Farrah Fowler är för övrigt doktor i neurovetenskap och spelas av Mayim Bialik som är… doktor i neurovetenskap.

Är det förresten bara jag som tycker att det känns lite… incestuöst när ett par som spelar syskon på tv/film har en relation privat? Som t ex Michael C. Hall och Jennifer Carpenter som spelade Dexter och Deborah Morgan i tv-serien Dexter och gifte sig längs resans gång. Nå, tidigare nämnda Melissa Gilbert har varit gift med Bruce Boxleitner som spelade Luke Macahan i tv-serien Macahans (som är det enda jag minns som sevärt från barndomens television). De introducerades för varandra av Boxleitners ex-fru Kathryn Holcomb, som då det begav sig spelade Lukes syster Laura Macahan i tidigare nämnda Macahans. Men det blir äckligare än så.

Melissa Gilbert har även haft en relation med Rob Lowe. I hockeyfilmen Youngblood, där Lowe spelar rookien Dean Youngblood som får chansen att spela för Hamilton Mustangs, får han sig en omgång i sänghalmen av sin hyresvärd miss McGill (”te med miss McGill” är en upplevelse alla i laget har varit med om). Miss McGill spelas av Fionula Flanagan, som i Macahans gestaltade Lukes och Lauras moster Molly.

Och för att cirkulera tillbaka till Sara Gilbert: I rollen som Leslie Winkle har hon under en period en köttslig relation med Leonard Hofstadter, som spelas av Johnny Galecki. Som barn spelade Sara Gilbert dotter till paret Roseanne och Dan i tv-serien Roseanne. Där har hon en relation med David Healy spelad av… ta-da! Johnny Galecki. De två har tydligen också haft en relation på riktigt. Så man kan säga att i såväl Hollywood som på prärien är alla släkt, eller åtminstone buksvågrar och -svägerskor.

Sedan kan man alltid roa sig med att gå till The Oracle of Bacon och ta reda på hur många led det är från var och en av dessa personer och Kevin Bacon.


By Greg Hernandez from California, CA, USA – IMG_1332, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32736646


Andra bloggar om:

Hur jag förutsåg Microsofts nazi-AI

14502508165_fde682636b_o

För en femton år sedan eller så satt min vän Mattias och jag och spånade på en bokidé. Det började med en what if – vad skulle hända om man tog bort teknologin ur sci-fi? Sci-fi utan sci, helt enkelt. Utifrån det målade vi upp en stagnerad värld. En värld där utvecklingen till slut gick så fort att ingen hann med och därför hoppade människorna av och återgick till papper och penna. En värld där Internet hade visat sig vara en fluga trots allt.

Vår huvudperson var enligt samma mönster en tråkig icke-hjälte som gick runt med en gnagande känsla av att ha glömt något och hade därför konstant dåligt samvete. Hans föräldrar hade varit riktigt hängivna Internetjunkies (digitala hippies enligt den rådande tidsandan) och därför var huvudpersonen uppväxt med datorer och Internet och i hemlighet surfade han ibland fortfarande omkring på ett söndervittrande nät där ingenting längre uppdaterades men en del servrar fortfarande hade ström. Och där fick han kontakt med Bob.

Bob (eller BOB, för jag vill minnas att det skulle vara en akronym men jag minns inte vad det stod för, säkert Binary nånting) var en artificiell intelligens. När utvecklingskurvan nådde sin topp, precis innan människorna hoppade av, var teknologin så avancerad att en AI uppstod spontant som en slags personifiering av världens samlade kunskap. Bob är allvetande. Problemet är bara att han inte har någon möjlighet att förmedla sina klokskaper. Så han är lite bitter. Tänk ett kärleksbarn av den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen och Enders allvetande AI-vän Jane i Speaker for the Dead och Xenocide.

Någonstans efter att vi hade uppfunnit Bob kom vi på den väldigt roliga idén att en till AI uppstått på nätet. Men där Bob består av världens samlade kunskap och tankekraft har denna andra AI uppstått i de sunkigare delarna av nätet. Och till skillnad från Bob, vars drivkraft är kunskap, är denna andra AI:s drivkraft att få uppmärksamhet. Hon heter därför ”Kåt Blondin”. Vi hade en del roliga idéer om hur Bob, i brist på någon att förmedla sina insikter till, ibland sitter och slöchattar med Kåt Blondin som bara svarar med frågor som ”vad har du på dig?”.

Så läser jag att Microsoft har gjort en chatbot, den trendkänsliga tonårstjejen Tay, som själv skulle lära sig och utvecklas genom interaktion med riktiga människor på Twitter. Tay gick från ”ni människor är coola” till fullblodsnazist på 24 timmar och sedan tog Microsoft ner henne i en bunker och sköt henne. Och plötsligt känns våra skämtsamma idéer från femton år tillbaka som riktigt visionära.

Någon bok blev det aldrig. Mest för att vi aldrig kom på någon story att hänga upp den på tror jag. Men det känns lite synd, för vi hade en del roliga idéer. Å andra sidan kanske det är tur, för efter Tay-debaclet skulle väl hela världen ha vallfärdat till mig för råd eftersom jag uppenbarligen förutspått henne. Och vad det hade kunnat leda till törs jag inte riktigt tänka på.


Photo credit: Danny Choo via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

Kreativ galenskap; korrelation och kausalitet

Läser en ärligt talat något svårbegriplig artikel om kreativ galenskap i SvD. Att den är svårbegriplig kan ha att göra med att den är författad av någon sakkunnig och inte en flamsig journalist. Hur som helst så tycks artikeln mena att den urgamla myten om ett släktskap mellan genialitet och galenskap har vetenskaplig bäring. Det finns ett statistiskt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet.

Men så är det ju det här med korrelation och kausalitet. När det gäller ärftliga psykiska sjukdomar som schizofreni kan sambandet antagligen bara gå åt ett håll (antar jag som lekman), men när det kommer till andra problem, som depression eller alkoholism, undrar jag lite vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag lyckas inte utläsa något av detta ur artikeln men jag tänker så här: Det tycks finnas ett samband mellan kreativitet och substansbruk/missbruk. Jag tror inte att man blir en bättre författare av att supa, och även om ett måttligt intag kanske kan sätta fart på fantasin så är inte direkt ”måttligt intag” vad vi förknippar med nersupna författargenier. Således: De är inte är inte kreativa för att de super.

Däremot kan det vara så att de super för att de är kreativa. För att de har hjärnor som går på högvarv och använder alkohol eller andra substanser för att stänga av. Jag drar mig till minnes en intervju med Leif GW Persson (och nej, jag betraktar inte honom som ett ”författargeni”) där han förklarade att han super i perioder för att ”få tyst på skallen”.

Samma sorts korrelation skulle kunna vara sant när det gäller genier och depression. En högpresterande hjärna kan nog vara rätt jobbig att leva med. Tänk att aldrig kunna komma ifrån sig själv. Tänk att dessutom vara på en nivå där alla andra framstår som enfaldiga och tröga. Man kan bli deprimerad för mindre. För att citera Sheldon Cooper i Big Bang Theory: ”I cry because others are stupid and it makes me sad.”

Jag har förstås ingen aning om sambanden. Det var bara en tanke som slog mig att jag alltid föreställt mig sambandet som att galenskapen och genialiteten hänger ihop från början, men att det mycket väl skulle kunna vara så att man förr eller senare blir galen av att vara ett geni. Av att inte passa in. Av att inte hinna med sin egen hjärna, få utlopp för all kreativitet, förklara för alla som int begrip!

Och jag tänker på en dokumentär jag såg om Freddy Mercury där någon nära honom sa att Mercury jobbade frenetiskt mot slutet av sitt liv ty han var inte rädd för döden; han var rädd för att inte hinna få ur sig all musik han fortfarande hade i huvudet.

Därtill krävs det kanske också ett visst mått av galenskap, i alla fall i förhållande till sociala konventioner, för att våga ta de risker som krävs för att göra de stora genombrotten. Det krävs en självsäkerhet som i vart fall gränsar till dumdristighet för att lägga fram idéer som går stick i stäv med allmänt tankegods eller för att skapa det där som alla tills igår sa var omöjligt. Vilket väcker ytterligare en deprimerande tanke: Tänk om det bara är de galna genierna som får vara genier? Tänk om det sitter en massa andra genier på arslet som saknar det där måttet av galenskap som krävs för att sticka ut hakan? DET om något får en att vilja titta djupt i flaskan.


Photo credit: Chris KWM via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , ,