Skip to content

Månad: juni 2016

Söder och sillamackan


När Qaisar Mahmood gav sig ut på vägarna i sin jakt på svenskheten frågade han svenskarna han träffade var Sverige är som svenskast. De skickade honom på en resa land och rike runt; Småland, Värmland, Dalarna. Alltihop underhållande och tänkvärt redovisat i hans bok Jakten på svenskheten. De platser han besöker har förvisso sina likheter, men också sina skillnader och någon tydlig röd tråd går inte att finna. Mahmood kommer ganska snart till slutsatsen att svenskarna uppfattar Sverige som svenskast just precis där de själva kommer från.

Det är egentligen föga förvånande. Just det vi växte upp med är det vana, det rätta. Det är nollpunkten och alla avvikelser därifrån är en försämring. Därför är det, för de allra flesta, fullkomligt irrelevant om samhället har förändrats till det bättre eller inte; det har förändrats och därför är det sämre. Lägg därtill att barndomen upplevdes som trygg på grund av okunskap om omvärlden utanför mammas gata. Världen kanske inte har blivit farligare sedan dess, men den upplevs så för att vi som vuxna har en annan insikt i hur den ser ut, och förstås fått tillgång till fler kanaler att ta in informationen från. Klart sämre än den skyddade, bulldoftande tillvaron där det firades midsommar och jul mest jämt (för det är högtiderna man minns).

Jag har Qaisar Mahmoods betraktelser i bakhuvudet när jag läser ett gammalt pekoral signerat Björn Söder där han förfasar sig över hur det svenska trängs undan och ersätts av vitlök. Överallt ser Söder sina svenska traditioner hotas, men det finns ett ljus i mörkret! Ett ljus i form av en pursvensk sillamacka som Söder gråtande smaskar i sig.

Det finns bara ett litet problem med den historien. Den där sillamackan är inte ett dugg svenskare än vilken vitlöksdoftande rätt som helst. I vart fall inte där jag kommer från, och om Söder kan ta sig friheten att helt enkelt utgå från att det han är uppväxt med är det svenska så kan jag också göra det. Därför: sillamackor är inte svenska. Om det överhuvudtaget existerat på mina breddgrader skulle det ha hetat sillsmörgås. Möjligen sillmacka. Men sillamacka? Det förefaller mig som en både kulinarisk och språklig styggelse. Vilket slags underutvecklade varelser äter sådant?

Poängen här är inte att göra narr av Björn Söder. Det gör han så bra själv. Och till Söders försvar så är texten gammal och förhoppningsvis har även han mognat en smula sedan dess. Poängen är istället att belysa problemet med den här typen av snyftande saknad efter svunna tider, i synnerhet om man så oreflekterat utgår från att det man själv växt upp med också är det mest äkta och ursprungliga svenska även för andra. Det är helt enkelt inte sant. Återigen; det här är inte en attack på Björn Söder personligen. Det är bara det att han oavsiktligt lyckas beskriva precis det som är problemet medan han försöker beskriva vad han tror är problemet. Det är nämligen såhär väldigt många människor tänker. Och det fungerar, så länge vi har ett de att ställas mot.

I antalogin Identitetens omvandlingar beskriver Michael Azar förhållandet mellan oss och dem så här:

Det är inte svårt att inse att gränsens utsida – alla de som inte får vara med – är högst vital för bevarandet och upprätthållandet av insidan. I själva verket är det i relation till denna utsida, till de som genom en negationens akt framställs som insidans motpol, som de på insidan förmår föreställa sig vilka de själva är.

Med andra ord: Så länge det finns svartskallar att förhålla sig till kan Björn Söder och hans likar låtsas att vi alla åt sillamackor innan de kom dragandes med sin vitlök. Däremot instämmer jag i uppfattningen att sill är något mycket svenskt. Trots allt, inlagd sill serveras på samtliga svenska högtider. Men istället för att låsa fast mig vid att sillen ska tillredas och serveras på ett sätt och endast ett sätt (annars är den haram) så är jag öppen för utveckling. För min uppfattning om vad som är svenskt är förmågan att välkomna nya rätter i det svenska köket. Jag menar, det där tacomyset på fredagar har väl petat torsdagens ärtsoppa och pannkaka från tronen över svenska mattraditioner.

Och om sill är det ursprungliga, vitlök det nya hotfulla och förmågan att blanda upp kulturen det typiskt svenska så är vitlökssill det svenskaste som finns. Där har vi ett lyckat integrationsprojekt om något; ett sätt att fräscha upp en ärligt talat ganska läskig gammal fisk och anpassa den till samtiden. När den dessutom tillagas av min finsk-tyska sambo med polskt efternamn är den farligt god och håller vampyrerna på behörigt avstånd.

För mina barn kanske just vitlökssill kommer att vara det svenskaste man kan äta. Jag hoppas bara att de aldrig känner sig så osäkra på sitt ursprung att de aldrig vågar äta något annat än mammas vitlökssill.


Photo credit: ulterior epicure via Source / CC BY-NC-ND

Andra bloggar om: , , ,

Chromebook och TypWrittr


Jag har suttit alldeles för länge vid en stationär dator. Jag gillar mitt lilla krypin, det är inte det. En plats där jag kan dra mig undan, en bekväm stol, ett skrivbord, en stor och bra skärm, möjligheten att själv välja vad jag vill ha för tangentbord… Och så vidare. Stationära datorer har många fördelar. Om de bara vore lite… portabla.

För nackdelen med mitt krypin är att jag bli asocial. Och när jag blir asocial blir jag också handlingsförlamad.

Jag har en bärbar dator också. En gammal netbook (HP Mini 1005) som tjänat mig väl genom åren, men den orkar inte längre. Det interna batteriet är slut vilket innebär att man måste plocka sönder datorn i molekyler för att byta det och jag vet av att ha googlat lite att jag aldrig kommer att få ihop den igen. Därtill är dess hårdvara alldeles för utdaterat för dagens standard och börjar man byta sådant (i den mån det går) så är man snart uppe i kostnaden av en ny, billig bärbar dator.

Så jag bestämde mig för att vad jag egentligen behöver är en Chromebook. Allt jag vill ha en laptop till kan jag göra med en Chromebook, och allt en Chromebook inte kan göra har jag en stationär dator till. Så efter lite sökande, prisjämförelser och god rådgivning från Anders Widén föll valet på en Toshiba 2. Kostar drygt 3000 spänn på diverse näthandlar men jag hittade ett demo-ex på Dustin för 2 600.

Det här är min debut med den nya datorn och jag kan väl säga så här: När herr Widén påstod att det var bland det skönaste tangentbord han skrivit på så ljög han inte. Tangentbordet är helt underbart. Skärmen likaså. Det är liksom rätt viktigt att just de två sakerna är bra på en laptop eftersom det inte går att byta som man kan göra med en staitonär dator.

Ett lite udda krav jag har på en dator som Chromebook inte riktigt kan möta är PyRoom. En distratktionsfri och minimalistisk ordbehandlare som jag kärat ner mig i. Men efter att ha tittat runt lite på onlinealternativ fann jag TypWrittr. En fortfarande minimalistisk ordbehandlare i det att den fokuserar på skrivande, inte redigering. TypWrittr har fler inställningar och möjligheter att anpassa utseendet efter användarens önskemål än PyRoom, utan att för den sakens skull bli alldeles för grötig. TypWrittr har också finessen att automatiskt spara texten på en molnserver om man slutar skriva i fem sekunder. Vad jag deessutom gillar med Typrwittr är möjligheten att välja bakgrunder – antingen från ett antal pre-sets, eller helt enkelt genom att själv välja bilder (och färger, och typsnitt) för att maximera sin skapandemiljö. Idén bakom detta är låta användaren anpassa sin miljö efter vad som skrivs. Att låta skrivverktyget samtidigt vara en inspiration, så att säga. Jag gillar idén, och ett lite mer ”dunkelt” färgschema tillsammans med en bakgrundsbild är bekvämare för ögonen.

TypWrittr erbjuder en tre veckors provperiod, därefter kostar tjänsten $4,99, eller drygt 41 kronor i dagens penningvärde. Känns som att det kan vara värt det.

Så allt som allt – jag känner mig mycket nöjd så här långt. En Chromebook är en webläsare med skärm och tangentbord, varken mer eller mindre. Och med insikten om att allt jag vill göra med en laptop kan göras från webläsaren och tillfredställelsen i hur bra såväl skärm som tangentbord är känns nypriset på 3100 kr klart överkomligt, och de 2600 kr jag betalade för ett demo-ex med eventuella skönhetsfel (inte hittat några) är ett fynd.


Andra bloggar om: ,

Norr om paradiset

Detta är den tredje boken i Thomas Engströms serie om den forne Stasiagenten Ludwig Licht. Denna gång befinner sig Ludwig i Florida och tar itu med en politisk härva som involverar Kuba, exilkubaner och, förstås, CIA. Miljöerna i form av Floridas subtropiska hetta, stinkande träsk och snårig undervegetation symboliserar på något sätt handlingen. Det är den underrättelseväsendets värld Ludwig Licht alltid levt i.

Ludwig Licht är något av det bästa antihjälte som någonsin existerat. Han är den raka motsatsen till Hamilton, Bond och andra spioner som alltid är uppe med tuppen, välkammade och punktliga. Licht har två lägen; han är antingen full eller så är han bakfull. Det är en välkommen variation i en genre som annars sätter en ära i att den som är först ur sängen för att göra armhävningar på morgonen vinner.

Jag kom mig aldrig för att skriva något om de tidigare två böckerna i serien (Väster om friheten, Söder om helvetet) och jag tror att det beror på att jag läste dem direkt efter varandra. De flöt liksom ihop. Inte för att de lika vare sig i handling eller miljö, men på något sätt ändå. Kanske beror det på Lichts ständiga rus. Eller så beror det på Engströms sätt att skriva. Det är rappt, rakt på sak och roligt. Det ägnas föga tid åt att beskriva irrelevanta detaljer eller artiga dialoger. Där genrens svenske mästare Jan Guillou kan ägna hela kapitel åt att låta sina karaktärer smörja kråset (eller hela böcker, som i Dandy) får Ludwig Licht ett par rader på sig att nu och då svepa ett sexpack och ett par aspirin på stående fot innan det är dags att hasta vidare. Därför ligger också böckerna på sparsamma 300 sidor plus vardera. I Norr om paradiset är tempot möjligen ännu mer uppskruvat, vilket kan ha sin förklaring i att blandmissbrukaren Licht nu gått över till tjeckiskt amfetamin som bränsle.

Om det är något man möjligen kan kritisera Engström för så är det i så fall just tempot. Det händer någonting hela tiden, varje detalj räknas och varje sida bjuder på en lustig formulering. Det må vara lite som att kritisera en tårta för att vara för god, men faktum är att man slukar böckerna lite för fort och utan att reflektera över vad man egentligen läser. Och det är synd, för intrigen i sig är smart och trovärdig. Inte på det där upphöjda sättet där den världsomspännande konspirationen är så viktig för Saken att det är värt alla uppoffringar. Tvärtom. I den värld där Ludwig Licht verkar är motiven ofta betydligt simplare, konspirationerna skapade av småaktiga människor för egen vinnings skull och möjliggörs av att den ena handen inte vet vad den andra gör. Och just därför så mycket mer trovärdiga i sin meningslöshet. Efter att ha läst ut Norr om paradiset lämnas jag med en önskan att boken hade stannat upp och reflekterat lite mer kring detta. Men å andra sidan vill man inte bli skriven på näsan heller.

Till skillnad från en alldeles för god tårta blev jag inte proppmätt av Norr om paradiset utan längtar redan efter att få sätta tänderna i den fjärde och avslutande boken i serien, som jag antar inte kommer att heta Öster om Eden.


Andra bloggar om: , , , ,