Skip to content

Söder och sillamackan


När Qaisar Mahmood gav sig ut på vägarna i sin jakt på svenskheten frågade han svenskarna han träffade var Sverige är som svenskast. De skickade honom på en resa land och rike runt; Småland, Värmland, Dalarna. Alltihop underhållande och tänkvärt redovisat i hans bok Jakten på svenskheten. De platser han besöker har förvisso sina likheter, men också sina skillnader och någon tydlig röd tråd går inte att finna. Mahmood kommer ganska snart till slutsatsen att svenskarna uppfattar Sverige som svenskast just precis där de själva kommer från.

Det är egentligen föga förvånande. Just det vi växte upp med är det vana, det rätta. Det är nollpunkten och alla avvikelser därifrån är en försämring. Därför är det, för de allra flesta, fullkomligt irrelevant om samhället har förändrats till det bättre eller inte; det har förändrats och därför är det sämre. Lägg därtill att barndomen upplevdes som trygg på grund av okunskap om omvärlden utanför mammas gata. Världen kanske inte har blivit farligare sedan dess, men den upplevs så för att vi som vuxna har en annan insikt i hur den ser ut, och förstås fått tillgång till fler kanaler att ta in informationen från. Klart sämre än den skyddade, bulldoftande tillvaron där det firades midsommar och jul mest jämt (för det är högtiderna man minns).

Jag har Qaisar Mahmoods betraktelser i bakhuvudet när jag läser ett gammalt pekoral signerat Björn Söder där han förfasar sig över hur det svenska trängs undan och ersätts av vitlök. Överallt ser Söder sina svenska traditioner hotas, men det finns ett ljus i mörkret! Ett ljus i form av en pursvensk sillamacka som Söder gråtande smaskar i sig.

Det finns bara ett litet problem med den historien. Den där sillamackan är inte ett dugg svenskare än vilken vitlöksdoftande rätt som helst. I vart fall inte där jag kommer från, och om Söder kan ta sig friheten att helt enkelt utgå från att det han är uppväxt med är det svenska så kan jag också göra det. Därför: sillamackor är inte svenska. Om det överhuvudtaget existerat på mina breddgrader skulle det ha hetat sillsmörgås. Möjligen sillmacka. Men sillamacka? Det förefaller mig som en både kulinarisk och språklig styggelse. Vilket slags underutvecklade varelser äter sådant?

Poängen här är inte att göra narr av Björn Söder. Det gör han så bra själv. Och till Söders försvar så är texten gammal och förhoppningsvis har även han mognat en smula sedan dess. Poängen är istället att belysa problemet med den här typen av snyftande saknad efter svunna tider, i synnerhet om man så oreflekterat utgår från att det man själv växt upp med också är det mest äkta och ursprungliga svenska även för andra. Det är helt enkelt inte sant. Återigen; det här är inte en attack på Björn Söder personligen. Det är bara det att han oavsiktligt lyckas beskriva precis det som är problemet medan han försöker beskriva vad han tror är problemet. Det är nämligen såhär väldigt många människor tänker. Och det fungerar, så länge vi har ett de att ställas mot.

I antalogin Identitetens omvandlingar beskriver Michael Azar förhållandet mellan oss och dem så här:

Det är inte svårt att inse att gränsens utsida – alla de som inte får vara med – är högst vital för bevarandet och upprätthållandet av insidan. I själva verket är det i relation till denna utsida, till de som genom en negationens akt framställs som insidans motpol, som de på insidan förmår föreställa sig vilka de själva är.

Med andra ord: Så länge det finns svartskallar att förhålla sig till kan Björn Söder och hans likar låtsas att vi alla åt sillamackor innan de kom dragandes med sin vitlök. Däremot instämmer jag i uppfattningen att sill är något mycket svenskt. Trots allt, inlagd sill serveras på samtliga svenska högtider. Men istället för att låsa fast mig vid att sillen ska tillredas och serveras på ett sätt och endast ett sätt (annars är den haram) så är jag öppen för utveckling. För min uppfattning om vad som är svenskt är förmågan att välkomna nya rätter i det svenska köket. Jag menar, det där tacomyset på fredagar har väl petat torsdagens ärtsoppa och pannkaka från tronen över svenska mattraditioner.

Och om sill är det ursprungliga, vitlök det nya hotfulla och förmågan att blanda upp kulturen det typiskt svenska så är vitlökssill det svenskaste som finns. Där har vi ett lyckat integrationsprojekt om något; ett sätt att fräscha upp en ärligt talat ganska läskig gammal fisk och anpassa den till samtiden. När den dessutom tillagas av min finsk-tyska sambo med polskt efternamn är den farligt god och håller vampyrerna på behörigt avstånd.

För mina barn kanske just vitlökssill kommer att vara det svenskaste man kan äta. Jag hoppas bara att de aldrig känner sig så osäkra på sitt ursprung att de aldrig vågar äta något annat än mammas vitlökssill.


Photo credit: ulterior epicure via Source / CC BY-NC-ND

Andra bloggar om: , , ,

Published inKåseriKulturSamhälle

7 Comments

  1. Patrik Patrik

    Nu får jag nog ta mig an att spela djävulens advokat, för en av de saker som stör mig i dagens SD-debatt är människor som säger ”det finns inget som är svenskt”. Vilket du också indirekt gör. Den underförstådda meningen är att det inte finns något värt att bevara i Sverige. Det gör mig faktiskt både ledsen och arg. För jag är stolt över mitt land. Jag känner att vi har gjort något rätt här, eller hade i alla fall – på sistone är det onekligen så att man drabbas av en känsla att det går lite mer åt helvete.

    Däremot är det väldigt svårt att sätta fingret på vad som är speciellt med Sverige. Frågar man någon om vad som är svenskt så får man ofta konkreta men ovidkommande detaljer som sill, knätofsar och fiolgnissel. Som om alla firade midsommar året om. Nej, det är en väldigt dålig beskrivning av vad Sverige är!

    För mig har det mera varit en känsla. Vi har navigerat trygga genom två världskrig. Vi har haft låg brottslighet och har lite naivt litat på varandra. Vi har haft ett väldigt öppet samhälle. Och, nej, det är inte enbart ett romantiserande av barndomen. Jag minns hur vi exempelvis skämtade om hur naiv svensk polis var i förhållande till framförallt amerikansk. Den svenske polisen knackade lite slött på rutan när de stoppade en bil medan den amerikanske var på helspänn och skjutklar. I dagens Sverige upplever jag att samhället gått mycket mer mot det senare. Vi har också – helt tveklöst – högre brottslighet och mer samhällsproblem än tidigare. Det verkar vara en blind fläck eftersom det är SD som är budbärare, men tittar man på ett brott som ”brända bilar” så är det uppenbart. Det är något som knappt skedde för 20 år sedan, men sedan dess har antalet bränder ökat med 500% eller mer. Man skulle lite elakt kunna fråga om det handlar om förnekelse på grund av den SD-vita fläcken när man kommer med teorier om romantiserad barndom. Siffrorna ljuger trots allt inte.

    Men så för en tid sedan tvingades jag lyssna på ett föredrag om jämlikhet, och även om föredraget i sig kändes som ogenerat hyckleri så pekade man på något som kallas för ”World Values Survey”. Ett projekt där man faktiskt forskar om kulturella skillnader mellan länder. Gissa vad det säger om Sverige?

    https://sv.wikipedia.org/wiki/World_Values_Survey

    Ser ni Sverige där längst upp i högra hörnet? Det är fan nåt att vara stolt över! Vi den nation i världen som är näst mest sekulära, och den mest självförverkligande. Lite som i reklamen för Norrlands Guld – ”när du bara vill vara dig själv”.

    Att prata om sillamackor, Björn Söder och romantiserande av svunnen tid är inte mer än en halmgubbe. Ska man diskutera det här med att vara svensk och vilka kulturella värden som Sverige står för så kan vi väl diskutera konkreta siffror och statistik i stället? Vi kan väl diskutera hur kulturkrocken mellan ett extremt sekulariserat Sverige och de Marockanska gatubarn som bokstavligen är så långt ifrån svensk kultur som bara går ska hanteras?

    Skillnaden i kultur mellan Sverige och mellanöstern/nordafrika syns klart och tydligt i WVS. Vi finns i diametralt motsatta hörn i den grafen. Att säga att det handlar om en kulturkrock är ett understatement, och att vifta undan det hela genom att beskylla andra för främlingsfientlighet är i mina ögon rent stötande korkat.

    Tro mig, lösningen på våra problem är inte att tvinga mig att gå på föredrag som förklarar vad jämställdhet är. Det finns andra som skulle behöva det mycket mer.

  2. Först och främst: Tack för en genomtänkt och bra kommentar! Men nej, jag anser inte att jag vare sig direkt eller indirekt förnekar att det finns något som är svenskt. Jag menar, precis som du, att det är något mycket mer diffust och komplext än sill och midsommarstänger. Min poäng är dock att väldigt många människor inte tänker så långt. De tänker ungefär så som Björn Söder ger uttryck för i sitt romantiserande av sillamackan.

    Jag förnekar inte de problem som finns. Jag har överhuvudtaget inte nämnt dem i den här posten. Det finns problem med kulturkrockar, absolut! Men det var inte vad den här posten handlade om.

    Beträffande brottslighet så verkar det bero lite på budbäraren vad statistiken säger. Sd och delar av dess svans tycker om att tala om att brottsligheten har ökat. Andra (som man för balansens skull kan anklaga för att vara PK-eliten på Södermalm) viftar med siffror som säger att brottsligheten har minskat. Jag antar att båda ytterligheterna väljer ut vissa brott och tidsramar för att få det resultat de önskar. Lögn, förbannad lögn och statistik, som någon sa.

    En snabb titt på följande graf (https://sv.wikipedia.org/wiki/Brottslighet_i_Sverige#/media/File:Number_of_crimes_reported_per_100,000_population_in_Sweden,_1993-2013.svg) ger vid handen att den totala mängden brott tycks förhållandevis stabil. Däremot finns det fluktueringar i de olika typerna av brott. Till exempel ökar misshandel och sexualbrott medan bostadsinbrott minskar. Och beträffande bilbränder så sätter du delvis själv fingret på förklaringen till den alarmerande ökningen på 500% – det existerade knappt för 20 år sedan. Därmed inte sagt att det inte är problem.

    Fortfarande är min poäng att den sortens romantiserande av svunnen tid som somliga ägnar sig åt bara fungerar så länge det finns ett ”dom” att ställa ”oss” mot. För utan det måste vi börja diskutera saker på ett mycket mer komplext sätt – ungefär som vi gör nu – och det är jobbigt.

  3. J J

    Att prata om sillamackor, Björn Söder och romantiserande av svunnen tid är definitivt ingen halmgubbe, eftersom Björn Söder utan tvekan romantiserar en svunnen tid med sitt snack om sillamackor. Han generaliserar och också svenskhet utifrån en provinsiell företeelse, vilket är en annan icke-halmgubbe som Johnny tar upp.

    Jag skulle vilja gå så långt som att säga att romantiserandet av en svunnen tid är grundbulten i Sverigedemokraternas skylande av sitt partis rasistiska kärna.

    Att störa sig på att Johnny säger att det inte finns något som är svensk är däremot en halmgubbe. Du skriver att det är vad han indirekt påstår, så du har ju sett betydelsen (i din fantasi, om du frågar mig), men jag tror att det kan vara på sin plats med en fråga innan du retar dig på att Johnny tycker så:
    -Johnny, tycker du att det inte finns något som är svenskt?

  4. Ja, jag tycker att det finns saker som är svenska. Jag tycker att det finns svensk kultur. Paradoxalt uppfattar jag det som att en del av den svenska kulturen är att inte förhäva sig (intimt förknippat med jantelagen) vilket medför att vi tenderar att förminska betydelsen av vår egen kultur. Vilket i sin tur också gör det lättare för andra kulturer att ta plats och får det svenska att se obetydligt ut i jämförelse med en mer färgsprakande manifestation av traditioner. Men jo, visst finns det något svenskt. Precis som Patrik pekar på så är det också något diffust. En känsla, en samling värderingar. Men det är definitivt något mer än sill och knätofsar.

  5. Patrik Patrik

    Får be om ursäkt för att jag uppenbarligen framstod som mer irriterad än jag var och är. Som jag skrev tog jag på mig rollen som djävulens advokat för att provocera till att tänka en gång till – eller till ryggmärgsreflexer, beroende på hur man är lagd. :)

    Först och främst – jag tycker att ni båda reducerar SD till att vara BARA det där romantiserandet. I alla fall får jag det intrycket när jag läser, även om jag misstänker att det är oavsiktligt i Joshens fall (kan inte uttala mig om J). Jag tycker att det är ett väldigt orättvist avfärdande av SD, det är att reducera dem till stereotyper på precis samma sätt som man anklagar dem för att göra med andra. Bland alla de hetsiga ropen som upprepar ordet ”rasister” så har jag lite då och då lyssnat på vad SD:are säger – och hur gärna jag än vill så kan jag inte annat än erkänna att de i de sammanhang jag har sett framstår som bra mycket mer rationella än sina meningsmotståndare.

    Ja, såklart att de romantiserar folkhemmet OCKSÅ. Det förnekar jag inte. På precis samma sätt som högern demoniserar vänstern och vice versa. Alla sidor har sina extremister, men ingen består enbart av det.

    Några minnesvärda sammanhang när jag inte kan göra annat än att lyfta på hatten för SD (om jag hade någon) är när Jimmie Åkesson hade valdebatt med Gudrun Schyman. Jimmie undrade hur jämställt det var att 90% av de flyktingar som kommer hit är män? Vore det inte bättre med hjälpinsatser till de som är kvar, skulle då inte resurserna i högre grad gå till kvinnor? Gudrun å sin sida upprepade gång på gång som en papegoja ”vi måste värna asylrätten”. Jimmie tar till sig sin motståndares ställningstagande och argumenterar utifrån det. Gudrun verkar oförmögen att ens lyssna utan upprepar bara sin egen tes om och om igen.

    Jag säger inte att jag håller med Jimmie, så långt kommer man inte ens när motståndaren lämnar walk-over….

    Ett annat minnesvärt inlägg är SDU-ledaren som tar pulsen på dagens samhälle genom att intervjua elever på någon skola om vad de tycker ifall hon känner att hon vill vara man? Kanin? Japan? 2 meter lång? 7 år gammal? Avslutningsvis kommenterar hon att det är rätt så pinsamt ställt med dagens samhälle när folk av rädsla för att kränka någon inte vågar säga som det är: hon är en svensk kvinna i 20-årsåldern som är rätt så kort. Det är för fan ett lysande filosofiskt inlägg i en debatt som annars är väldigt andefattig!

    Ja, det är bara två exempel från ett flertal år. Så mycket mer vet jag inte om SD, eftersom jag inte följer dem noga. Jo, jag har sett järnrörsfilmen också. Kanske finns där en massa mer rasism också, men det vet jag väldigt lite om. Det jag däremot sett till leda är hetsiga inlägg på samma tema som J – ivern att få rada upp invektiv är mycket större än viljan att argumentera och tillföra något till en intellektuell debatt.

  6. Patrik Patrik

    Vidare till det som kanske kan bli en intressant diskussion… :)

    Josh, du har en bra poäng i det där med statistik. Du har helt rätt i att vi får olika budskap från olika håll. Jag VET inte heller om det finns något enkelt svar på hur det är ställt med brottslighet och så, men det finns en hel del som jag tycker är oroväckande med samhällets utveckling.

    Om jag minns rätt så har vi i grund och botten en stadigt minskande brottslighet bland ”etniska svenskar” om man får använda ett sådant uttryck. Bland annat super vi tydligen mindre, och det ger en minskad frekvens av sådana brott som rattfylla, misshandel, våltdäkt och mord i den gruppen av människor. Jag har för mig att samma trend finns i hela västvärlden, och specifikt vet jag att jag har läst om att samma sak händer i Australien. Jag har tyvärr inga siffror för att underbygga det här, men de går troligen att gräva fram om man vill veta hur det förhåller sig. För tillfället får det väl vara en tes.

    Att ha en oförändrad (eller svagt ökande) total brottslighet behöver alltså inte betyda att allt är bra! Det kan betyda att vi exempelvis byter ut rattfyllor (där ingen skadats) till våldtäkter och mord.

    Det jag vet med säkerhet är att vissa företeelser har ökat med tiden. Bilbränder är en sak som jag har nämnt i en tidigare kommentar. Vi har också studier av s.k. utanförskapsområden (som har ökat från 5 till 186) och ”no-go-zoner” (som har ökat från 0 till 55). Båda siffrorna med ungefär ett 20-årsperspektiv. Vi har också våldtäktsstatistiken (Sverige sägs ibland vara det land i världen som har näst flest våldtäkter per invånare). Jag har inte sett någon siffra på det, men jag är också rätt så säker på att antalet skottlossningar har ökat ganska dramatiskt på senare år – och Sverige har mycket högre siffror där än våra grannländer.

    Jo, jag har hört politiker säga att brottsligheten minskar. Fast jag har aldrig sett sådana påståenden med källhänvisningar så att de riktigt går att diskutera. Även den länk du skickar är intressant, men har flera brister som jag ser det: den saknar källhänvisning vilket gör det omöjligt att kontrollera om siffrorna stämmer. Den använder en logaritmisk skala, vilket förvanskar graferna så att det är svårt att bedöma vad de betyder, och den tar upp RAPPORTERADE brott, vilket inte behöver vara samma sak som faktiskt begångna brott.

    De påståenden jag gör ovan har jag däremot sett källor på och bättre förklaringar av vad siffrorna faktiskt står för…

    Några länkar:

    http://sv.metapedia.org/wiki/Brottsutvecklingen_i_Sverige
    https://svenska.yle.fi/artikel/2015/11/02/svt-fyra-ganger-fler-dodsskjutningar-i-sverige

  7. Patrik Patrik

    …och så en sista kommentar…

    Josh, kopplingen mellan att romantisera det förgångna och främlingsfientlighet tror jag är helt och hållet slumpmässig. Det är två helt olika irrationella impulser. Dels har vi det selektiva minne som du tar upp som enbart minns det positiva och glömmer bort det negativa och som gör att vi ser det förflutna med rosenfärgade glasögon. Vi har positiva minnen av att göra lumpen, trots att vi hatade det när vi var där. Vi romantiserar tiden när det bara fanns två kanaler på TV, för då var ALLT på TV värt att titta på. Vi romantiserar att vara ensamma i naturen utan mobiltelefoner, för det var så vi hade det när vi var unga. Och så vidare.

    Främlingsfientlighet är en helt annan instinkt som vi har med oss sedan långt tillbaka i evolutionen. En gång i tiden har det hjälpt oss att överleva har jag för mig.

    Att de två råkar sammanfalla i Sverige just nu beror enbart på att vi har haft en kraftig invandring under de senaste decennierna. Jag tror absolut inte på att romantiserandet kräver ett ”vi” och ”dem” som du skriver.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: