Skip to content

Månad: juli 2016

Lajvar Antikrundan

Vi håller som bäst på att röja upp i ett dödsbo och bland alla saker som sorteras efter bästa förmåga har vi hittat en del gamla instrument. Sådant slår an ett par strängar i min musik- och historiesjäl, så jag har skrivit ner den information jag har hittat och nu hoppas jag att det finns folk i mina kretsar som kan kasta ytterligare ljus på dessa tingester. Jag vill understryka att jag inte skriver detta i något fåfängt hopp om att något av instrumenten ska visa sig vara en raritet som kan säljas för en förmögenhet. Instrumentens skick spänner från slitna till eventuellt trasiga så oddsen för att det skulle finnas en dyrgrip i högen är inget vidare. Det vore förstås en välkommen bonus för arvingarna om så vore. Själv har jag inget ekonomiskt intresse i dödsboet – jag är bara nyfiken samt mån om bra instrument inte går till spillo.

Till att börja med finns det två ryska mandoliner. Jag tror att den kyrilliska märkningen utläses ”Mandolina, no 318 PCT PC&CP 83-72”. Båda är från -73, den ena april och den andra mars eller maj. Pardon min ryska.

IMAG0733

Jag hittade ett mandolinforum på nätet där en amerikan bosatt i Finland skriver om ett instrument som i stort sett är identiskt med dessa. Av hans inlägg och den efterföljande tråden kan man dra slutsatsen att det här är tämligen standardiserade ryska mandoliner tillverkade i någon osexig fabrik. Det är alltså inte ett hantverk i den bemärkelsen. De är tydligen också hyfsat lätta att få tag i, åtminstone i Finland. Den sovjetiska fabrikstillverkningen till trots så menar man dock att det är ett trevligt instrument att spela på och att en begagnad rysk mandolin i gott skick är att föredra framför i stort sett vad för nytillverkat budgetskit som helst.

Det finns också en nylonsträngad akustisk gitarr. En Levin LG 17 från (troligen) 1975. Även det är vad jag förstår ett tämligen standardiserat instrument.

Och så hittade jag två trumpeter i ett högst tvivelaktigt skick, men eftersom jag inte kan något alls om blåsinstrument så vet jag inte hur sargade de egentligen är eller hur svårt det är att laga. Den ena är en Euphony Junior vilket inte är något att hetsa upp sig över enligt de forum jag hittat. Den andra, däremot, är en Boosey & Hawkes Sovereign studio (round stamp). Det där med round stamp kan vara viktigt.

IMAG0737

I kategorin ”lite mer udda” instrument hittade jag en sopranmelodica från Hohner. En bildsökning ger vid handen att den är från nån gång 60-70-tal men närmare kommer jag inte. Den går att spela på men har ett par toner som inte låter som de ska. Återigen; jag har ingen aning om hur svårt, dyrt eller ens värt det är att åtgärda.

I samma kategori återfinns också en märklig ukelele-liknande historia. Den är nämligen något större än någon ukelele jag har råkat på förut. Tydligen är instrumentet en cuatro, vilket trots sin ukelele-liknande design tydligen spelas rätt annorlunda i jämförelse. Märkningen är på spanska och lyder som följer:

Fabrica de guitarras y Cuatros
Instrumentos de todas
Hector Ruiz
Calle real de sabana grande 1812
Caracas (Venezuela)

IMAG0738

Det jag begriper av etiketten är att den är tillverkad i en gitarr- och cuatrofabrik. Instrumentos de todas betyder ”alla instrument” enligt Google Translate. Det hjälper mig inte direkt. Vem är Hector Ruiz? Bodde han på ”verklig gata i stor savann 1812” (tack igen Google Translate)? Eller är det han som är tillverkaren? Det här får mina spansktalande vänner mer än gärna grotta ner sig i.

Slutligen vill jag nämna en fiol som kanske rent av är värd någonting. Det är nämligen ett handgjort instrument av den rumänske mästaren Roman Boianciuc 1974. Det är alltså inte jag som påstår att han är en mästare utan det är en titel man får om man är en jävel på att bygga fioler. Jag har hittat en gammal annons för en svensksåld sådan. Fiolen i annonsen är numrerad som nummer 375. Den vi har hittat har nummer 377. Den är dock inte uppställd och tonjusterad av violinmakare Torbjörn Zethelius utan har istället hängt på en vägg med en bit ståltråd runt huvudet (stackars vackra instrument!) så värdet är knappast jämförbart.

IMAG0735

Så kom igen nu, Internet! Visa vad ni går för! Vad vet ni om ryska mandoliner? Om trumpeter från Boosey & Hawkes? Vad kan ni om tyska sopranharmonikor eller venezulanska cuatros? Vem är Hector Ruiz? Och vad kan ni berätta om fiolmakare Roman Boianciuc?


Andra bloggar om: , , , , , ,

Till idrottens och religionens försvar

Det finns onekligen vissa likheter mellan de två fenomenen religion och idrott. Båda har enormt stora anhängarskaror till att börja med. De omsätter också stora pengar. Inget av fenomenen är beroende av evidens. Den absoluta majoriteten anhängare av en gudom eller ett idrottslag är anhängare av just den gudom eller det idrottslag som de är uppväxta med, helt oberoende av om de är bra eller ens existerar. Man väljer helt enkelt inte gudom och favoritlag utifrån vem som är bäst. Om så vore skulle inte Hammarby ha några fans, om man säger så.

Det finns också en likhet i hur obegripligt det ter sig för de icke-frälsta. Sporthatarnas oförståelse och illa dolda förakt för idrotten bär stora likheter med mången ateists känsla inför religion. Som hockeyfrälst ateist förstår jag båda sidor.

Så varför ägnar vi oss åt dylikt? Varför lägger människor ner så mycket tid till att följa ett fotbollslag, eller en religion? Jag tror att det i grunden handlar om ett mänskligt behov av samhörighet. Att vara en del av något större. Det är lätt att avfärda fotbollstittande (för att ta ett aktuellt exempel) med att det inte spelar någon roll. Fast det gör ju det. Inte fotbollspelandet i sig, förstås. Det har absolut ingen som helst betydelse för samhället vem som lyckas toffla in en boll i nätet hur många gånger. Men det spelar roll för människorna på läktaren. Det finns ett cirkelresonemang inbyggt i det här. Det spelar roll för att det spelar roll.

Den samhörighet, den lagtillhörighet som följer med ger ringar på vattnet. Man kan tycka vad man vill om att folk går till en för ändamålet avsedd byggnad för att tillbe en gudom (eller ett idrottslag) men man kan inte blunda för det faktum att samma människor tillsammans också uträttar fantastiska saker tillsammans. Det är inte cyniska, sporthatande ateister som driver soppkök eller går ihop om att bygga saker.

Båda fenomenen har också samma baksidor av hårdnackad fanatism där övertygelsen om de egna färgernas förträfflighet är så stark att dess företrädare är ofelbara och den som säger emot förtjänar att dö. Det är inte cyniska, sporthatande ateister som drabbar samman och förstör hela stadsdelar.

Både de positiva och negativa ytterligheterna beror nog i grunden på samma gruppsykologi. Den där känslan av att vara en del av något större. En gemensam, ovövervinnerlig kraft. Att aldrig stå ensam. Det är mäktigt och det kan finnas en befrielse i att upphöra att vara en individ och uppgå i en större entitet. Problemet med det är att när man slutar vara en individ slutar man också att ta sitt ansvar. Det är så pöbelmentaliteten tar över. Det är därför det är lättare att manipulera en grupp än en individ. Och det är därför en folkfest snabbt kan övergå i kravaller.

Som allt annat är det alltså ett tveeggat vapen. Men alla som inte tycker att det spelar någon roll – ta en titt på hur människor tar sig igenom svårigheter och besegrar oddsen med hjälp av tro och varandra. Ta en titt på hur en hel stad gemensamt går ut och firar att det lokala sportlaget vunnit en titel. För en liten stund under gudstjänst eller match får man glömma sina problem och sin tråkiga vardag och engagera sig i något utanför sig själv. För en liten stund är allt möjligt. Det är värt något i sig. Det är förstås placebo; livet ordnar inte upp sig för att man ber till högre makter om hjälp eller för att favoritlaget vinner, men kanske hjälper tron på alltings möjlighet till att undermedvetet knuffa en åt rätt håll. Eller kanske bara att det meditativa i ritualerna bidrar till att man slappnar av tillräckligt för att orka ett tag till.

Det spelar roll för att det spelar roll. Man kan fortfarande tycka att både religion och idrott är fånigt. Det är objektivt fånigt. Ränna till ett hus och tillsammans med andra be till en högre makt som det inte finns några andra bevis för att den existerar än några sagor från bronsåldern som berättar tveksamma hörsägner om någon som dött och återuppstått från de döda? Vuxna miljonärer som springer runt och sparkar boll på en gräsmatta och en portugis som dör och återuppstår tre gånger per match? Det är klart att det är fånigt. Det kan vara nog så betydelsefullt för det.

Och till alla som fortfarande tvivlar: Ta en titt på hur Islands folk (med tanke på Islands befolkningsmängd så kan det faktiskt vara ungefär alla som är på plats) tar emot sitt fotbollslandslag i Reykjavik efter en fantastisk turnering. Detta isländska landslag som begick en bragd bara genom att ta sig till EM, som därefter också gick obesegrade från gruppspelet och besegrade England i åttondelen. Detta Island som charmade en hel fotbollsvärld. Inte bara på planen utan på läktaren.

Det här mottagandet är mäktigt. Det måste nog till någon särdeles cynisk surkart för att inte ryckas med. Det här spelar roll.


Photo credit: EssamSaad via Source / CC BY

Andra bloggar om: , , , ,