Skip to content

Till idrottens och religionens försvar

Det finns onekligen vissa likheter mellan de två fenomenen religion och idrott. Båda har enormt stora anhängarskaror till att börja med. De omsätter också stora pengar. Inget av fenomenen är beroende av evidens. Den absoluta majoriteten anhängare av en gudom eller ett idrottslag är anhängare av just den gudom eller det idrottslag som de är uppväxta med, helt oberoende av om de är bra eller ens existerar. Man väljer helt enkelt inte gudom och favoritlag utifrån vem som är bäst. Om så vore skulle inte Hammarby ha några fans, om man säger så.

Det finns också en likhet i hur obegripligt det ter sig för de icke-frälsta. Sporthatarnas oförståelse och illa dolda förakt för idrotten bär stora likheter med mången ateists känsla inför religion. Som hockeyfrälst ateist förstår jag båda sidor.

Så varför ägnar vi oss åt dylikt? Varför lägger människor ner så mycket tid till att följa ett fotbollslag, eller en religion? Jag tror att det i grunden handlar om ett mänskligt behov av samhörighet. Att vara en del av något större. Det är lätt att avfärda fotbollstittande (för att ta ett aktuellt exempel) med att det inte spelar någon roll. Fast det gör ju det. Inte fotbollspelandet i sig, förstås. Det har absolut ingen som helst betydelse för samhället vem som lyckas toffla in en boll i nätet hur många gånger. Men det spelar roll för människorna på läktaren. Det finns ett cirkelresonemang inbyggt i det här. Det spelar roll för att det spelar roll.

Den samhörighet, den lagtillhörighet som följer med ger ringar på vattnet. Man kan tycka vad man vill om att folk går till en för ändamålet avsedd byggnad för att tillbe en gudom (eller ett idrottslag) men man kan inte blunda för det faktum att samma människor tillsammans också uträttar fantastiska saker tillsammans. Det är inte cyniska, sporthatande ateister som driver soppkök eller går ihop om att bygga saker.

Båda fenomenen har också samma baksidor av hårdnackad fanatism där övertygelsen om de egna färgernas förträfflighet är så stark att dess företrädare är ofelbara och den som säger emot förtjänar att dö. Det är inte cyniska, sporthatande ateister som drabbar samman och förstör hela stadsdelar.

Både de positiva och negativa ytterligheterna beror nog i grunden på samma gruppsykologi. Den där känslan av att vara en del av något större. En gemensam, ovövervinnerlig kraft. Att aldrig stå ensam. Det är mäktigt och det kan finnas en befrielse i att upphöra att vara en individ och uppgå i en större entitet. Problemet med det är att när man slutar vara en individ slutar man också att ta sitt ansvar. Det är så pöbelmentaliteten tar över. Det är därför det är lättare att manipulera en grupp än en individ. Och det är därför en folkfest snabbt kan övergå i kravaller.

Som allt annat är det alltså ett tveeggat vapen. Men alla som inte tycker att det spelar någon roll – ta en titt på hur människor tar sig igenom svårigheter och besegrar oddsen med hjälp av tro och varandra. Ta en titt på hur en hel stad gemensamt går ut och firar att det lokala sportlaget vunnit en titel. För en liten stund under gudstjänst eller match får man glömma sina problem och sin tråkiga vardag och engagera sig i något utanför sig själv. För en liten stund är allt möjligt. Det är värt något i sig. Det är förstås placebo; livet ordnar inte upp sig för att man ber till högre makter om hjälp eller för att favoritlaget vinner, men kanske hjälper tron på alltings möjlighet till att undermedvetet knuffa en åt rätt håll. Eller kanske bara att det meditativa i ritualerna bidrar till att man slappnar av tillräckligt för att orka ett tag till.

Det spelar roll för att det spelar roll. Man kan fortfarande tycka att både religion och idrott är fånigt. Det är objektivt fånigt. Ränna till ett hus och tillsammans med andra be till en högre makt som det inte finns några andra bevis för att den existerar än några sagor från bronsåldern som berättar tveksamma hörsägner om någon som dött och återuppstått från de döda? Vuxna miljonärer som springer runt och sparkar boll på en gräsmatta och en portugis som dör och återuppstår tre gånger per match? Det är klart att det är fånigt. Det kan vara nog så betydelsefullt för det.

Och till alla som fortfarande tvivlar: Ta en titt på hur Islands folk (med tanke på Islands befolkningsmängd så kan det faktiskt vara ungefär alla som är på plats) tar emot sitt fotbollslandslag i Reykjavik efter en fantastisk turnering. Detta isländska landslag som begick en bragd bara genom att ta sig till EM, som därefter också gick obesegrade från gruppspelet och besegrade England i åttondelen. Detta Island som charmade en hel fotbollsvärld. Inte bara på planen utan på läktaren.

Det här mottagandet är mäktigt. Det måste nog till någon särdeles cynisk surkart för att inte ryckas med. Det här spelar roll.


Photo credit: EssamSaad via Source / CC BY

Andra bloggar om: , , , ,

Published inSamhälleSport
%d bloggare gillar detta: