Skip to content

I ruinerna av bloggosfären

Det är bara att inse – bloggosfären är inte vad den en gång var. Den är knappt alls längre. Det är mest några gamla kufar i urtvättade ”Vi flytt int'”-tröjor som surmulet sparkar runt i ruinerna medan resten dragit vidare till storstadspulsen på Twitter och Facebook. Och det är ju som det är. Saker och ting förändras. Det innebär inte att man inte kan sakna det som var.

Och jag saknar den gamla bloggosfären. Jag saknar sammanhållningen. Känslan av tillhörighet och att vi tillsammans faktiskt kunde sätta avtryck. Jag saknar insikterna och utsikterna. Jag saknar att lära mig om saker jag inte ens visste kunde vara intressanta. Jag saknar de fantastiska diskussionerna som uppstod dels i kommentarsfälten och dels bloggar emellan. Jag saknar optimismen i att det nya, att alla som ville kunde delta och göra sin röst hörd, att vi fick ett medielandskap där alla var sändare och mottagare samtidigt.

Ny teknik tränger undan gammal, och det är som det ska vara. Nya sociala medier växte fram, som Facebook, och sög in allt och alla. Vilket ledde till att det var lättare och förmodligen mer lönande att publicera eventuella alster direkt på den plattformen. Videobloggandet, eller ”vlogg” som jag tror att man ibland kallar det, konkurrerar med textbaserade medier och i takt med övrig teknologisk utveckling (inte minst smartphones med grymma kameror) blev det naturligtvis lättare att publicera sig på det sättet. Det är nog rent av lättare att ställa sig och prata sina tankar rakt in i mobilkameran och publicera (på t ex Facebook) än att skriva på mobiltelefonen.

Men den största bloggdödaren måste ändå ha varit Twitter. Dess odiskutabla styrka är dess omedelbarhet. Teckenbegränsningen innebär förvisso en utmaning som somliga ordkonstnärer bemästrar och utvecklat till en konstform i sig. Samtidigt innebär just omedelbarheten och teckenbegränsningen att i stort sett vilken ofärdigtänkt tanke som helst ändå publiceras. Och det i sin tur fördummar samtalen.

För även om jag naturligtvis förenklar och generaliserar nu, och även om jag glorifierar bloggosfären som den såg ut för sisådär tio år sedan, så är jag övertygad om att samtalen var mer konstruktiva då än nu. Snabbhet främjar inte direkt förnuft och eftertanke, om man säger så. Att kunna kasta ur sig vad som helst till vem som helst är kanske inte bästa vägen till förståelse.

Bloggosfären hånades lite nedlåtande av delar av den gammelmediala eliten när tillfälle gavs. Det hette bland annat ”särskrivande bloggsörja” och diverse annat. Skulle pöbeln komma här och uttrycka sig liksom? Det uttrycktes också oroa över tonen och debattklimatet som medföljde. I viss mån var det förvisso också sant. När alla och hans morbror kan publicera sig själv, utan någon form av redaktionell kontroll, publiceras det såklart en del skit. Men jag står än idag fast vid vad jag tyckte då; att mediehusen kanske skulle oroa sig mer för vad för skit som slank igenom hos dem själva, redaktionell kontroll till trots.

Sedan en tid tillbaka har vi kunnat skåda en framväxande ”Twitter-elit” som tycks ha gjort det till en sport att missförstå med flit. Enstaka tweets tas ur sitt sammanhang, skärmdumpas och återpubliceras med en avsiktligt felaktig tolkning av innehållet för att på så vis skicka en svärm av ilskna anhängare efter den syndare som råkat tycka fel. Och det är inte pöbeln som sätter tonen. Det är pöbeln som lydigt springer åt det håll dirigenterna pekar, ja, men dirigenterna är allt som oftast etablerade och inflytelserika sedan tidigare. Det är journalister, debattörer, politiker och diverse ”kändisar”.

Bortsett från förändringen i samtalsklimat och medielandskap innebär förskjutningen av tyngdpunkt från bloggarna till sociala mediejättar som Facebook och Twitter en annan försämring – nämligen den att allt fler väljer att publicera sig på någon annans plattform. Därmed gör man sig till beroende av någon annans godtycke när det kommer till vad som är godkänt att publicera. Detta var förvisso sant i bloggosfären också, där det hände att enskilda bloggare stängdes av för att de brutit mot någon av skitnödig puritansk regel hos Blogger.com eller WordPress.com. Men egenansvaret och därmed handlingsutrymmet var likväl större där än hos Facebook, och ville man skaffa sig än mer självständighet kunde man alltid installera ett bloggverktyg på egen domän. Det är min bestämda uppfattning att långt fler inlägg raderats och långt fler användare stängts av för långt löjligare förseelser av Facebook än någonsin av Blogger.com.

Det innebär också att samtalet blivit mer splittrat, mer diversifierat. Där diskussionerna förr mestadels skedde i direkt anslutning till en skriven bloggpost via dess kommentarsfält, eller via pingbacks då saker bemöttes på andra bloggar, försiggår den idag mest i anslutning till den som delat en artikel vidare. Det innebär att även om artikeln kommer från en blogg eller en tidning som använder sig av kommentarsfält, så uppstår diskussionerna inte hos skribenten utan hos var och en som delat det vidare via Facebook och Twitter, helt utan skribentens vetskap. Vilket förvisso kan vara skönt för henoms nattsömn, men ändå. Vi har tagit ett steg tillbaka till att prata om skribenten istället för med.

Saker förändras. Vi anpassar oss och lär oss hantera det. Det är som det är. Vem bryr sig om vad en kränkt vit man i medelåldern gnäller om på något så gammeldags som en blogg? Jag är fullt medveten om att man tenderar att hålla fast vid det man är van vid och att förr i tiden framstår som bättre för att man själv var bättre då. Men det spelar ingen roll, för jag saknar det ändå. Dexion har tynat bort. Livbåten har övergivits och driver herrelös omkring på havet. Till och med Opassande tystnat betänkligt. Och så många fler fantastiska bloggare har slocknat eller flyttat vidare. I vissa fall har de fångats upp av mediehusen och andra, vilket är bra för dem, men tråkigt för oss som blev kvar. Vi som int’ flytt.


Photo credit: AjayGoel2011 via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

Published inMediaPiratSociala medier

14 Comments

  1. Väljer då att kommentera här trots att det enklaste vore att göra det på Facebook varifrån jag kom ;).
    Det du pratar om är dock inte hela bloggosfären: snarare en ganska liten del av den – den politiska. Idag är bloggosfären visserligen liten men inom modebloggarna – de som ganska snabbt blev de allra största så fortsätter bloggandet och man har förstått multi-kanalstänkande. Det är något som de politiska bloggarna totalt missade. Självklart minskar även mode- och andra sfärer men Twitter dödar inte dem utan Youtube och inte minst Instagram – och just nu Snapchat. Så historien du skriver är ju sann men för en ganska liten del av den svenska bloggosfären. :)

    • Korrekt. Jag borde ha varit tydligare med att jag pratade om den politiska bloggosfären. Men överlag tror jag det framgår att det är _min_ del av bloggosfären jag saknar, och att jag minns den med en smula nostalgiskt skimmer. :)

  2. Själv upplever jag bloggvärlden som den alltid har varit. Jag tror det handlar mer om vad man skriver om som är det viktiga, och även om plattformar såsom facebook och Twitter har tagit över så tror jag inte bloggvärlden kommer dö direkt. Personligen hade jag blivit tokig om jag inte fått skriva av mig, men särskilt populär som bloggare har jag aldrig varit och jag får väldigt lite feedback på det jag skriver. Dock är jag nöjd idag ändå då obsessa över kommentarer bara leder till tråkiga grejer. Jag tror varje plattform har sitt syfte. Det enda jag saknar är en bra rss läsare. När Google reader försvann då slutade majoriteten av de bloggar jag läst att sluta skriva, och det är jättetråkigt… De förlorade väl för många läsare antar jag av den anledningen…

    • Som jag skrev till Deeped så handlar det såklart först och främst om mitt hörn av bloggvärlden. Jag tror inte heller att plattformen dör, men det är inte vad det en gång var. På gott och ont. Det var minst sagt irriterande när bloggandet var trendigt för då kom alla diverse kändisar som skulle hoppa på tåget. Det var skönt när de drog vidare till Twitter. :)

      Och ja, att Google Reader fimpade ställde till mycket. Jag tror att det ruckade beteendemönstret för många. Feedly är en jättebra RSS-läsare, men ändå blev jag aldrig hemma med den som med GR och slutade därigenom bevaka mina flöden. Jag är knappast ensam om det.

      • Liam Liam

        Jag använder Inoreader och tycker den är lika bra som Googles läsare en gång var.

        • Hört gott om Inoreader men jag tror tyvärr inte att mitt mönster förändras av att byta igen. Jag måste bli bättre på att använda Feedly helt enkelt.

  3. J J

    Jag håller med! Jag saknar det också.

    Det här inlägget fick mig att reflektera över varför jag slutat följa vissa som som fortfarande skriver, och varför jag fortsätter läsa (t.ex.) här. Nu när jag försöker skriva om orsakerna inser jag att det egentligen är ämne för en längre bloggpost…

    Ett minne som dyker upp apropå förändring är när jag för ett par år sedan tog mail-kontakt med en person jag hängt lite med på den gamla sajten sourze.se när den var bra (vilket inträffade vid millennieskiftet), och hur vi konstaterade att det var på den tiden då man kunde ha en fungerande diskussion i ett kommentarsfält. Det kändes avlägset, som att kisa tillbaka i tiden genom ett rosafluffigt skimmer. Hoppas inte bloggandet totalt försvinner på det sättet, utan kan fortsätta existera lite. Som vinylplattor.

    • Det är precis den känslan jag har också. Min del av bloggosfären var mitt ”community for learning” på något sätt. Det handlade inte bara om känslan av att kunna påverka, utan minst lika mycket om hur mycket jag faktiskt lärde mig av andra. Inte minst av alla insiktsfulla kommentarer. Många av människorna jag knöt kontakt med har jag kvar omkring mig och träffar ibland, plus att man slänger käft på Facebook ibland, men det är liksom inte samma sak.

  4. Jag håller inte med. I alla fall inte helt och hållet. Vad man glömmer är att alla företeelser går i cykler. Utmärkande för dessa cykler är boom/bust fasena är signifikanta. Bloggande hade helt klart sin boom som följdes av twitters boom. Frågan är nu om twitters boom nu redan är över (se Milo Yiannopoulos fallet ) och vad som kommer att hända då? Den grundläggande drivkraften att publicera sig /få sin röst hörd är på inget sätt mindre nu än för 10 år sedan. I Sverige har vi andra drivkrafter i spel också. Tidningsdöden rasar på i oförminskad skala. Det är snarast en tidsfråga innan en av de stora rikstäckande drakarna faller. Senast var det väl Stampen i Göteborg som föll. Detta är i stor del bloggar som ”Nyheter Idag”, Avpixlat och Flashbacks förtjänst. Man kan tycka vad man vill om dessa bloggar men att säga att de inte är framgångsrika är direkt fel.

    • Intressant vinkel. Tror du har en bra poäng här, även om jag inte håller med om att definiera Nyheter Idag, Avpixlat med flera som ”bloggar”. (Fast det har alltid varit ett av bloggens stora problem – att definiera vad det egentligen är)

  5. […] er uppmärksamhet vill jag passa på att tillägga och förtydliga ett par saker till föregående bloggpost. Den var inte avsedd att vara fullt så gnällig, och inte heller så […]

  6. Livbåten ligger och guppar till synes övergiven. Lite är det så att ingen av oss har tid; lite är det så att det vi har tid till har andra forum. Vem vet, en dag behövs en livbåt och då ligger den förhoppningsvis kvar, annars får vi uppfinna en ny.

    Jag håller med dig i din nostalgi, kanske för att twitter som kanal aldrig passat mig. Jag är inte så förtjust i en evig ström av framkrystade oneliners och gillar ännu mindre när det pratas mer person än sak. Jag antar att det är ett tecken på att jag är gubbe… Själv tycker jag nog att det mer är samma drag hos mig, som får mig att hata dagens debattprogram med tre ämnen på en halvtimme och programledare som aldrig låter någon prata färdigt.

    När ytligheten står upp i halsen på de som vill höra sin egen röst, så kommer bloggen tillbaka. Eller kanske något bättre.

    • Det är det jag hoppas på. Att allt fler tröttnar så att vi kan byta väg. Och att Livbåten återfår styrseln.

      Och ibland fantiserar jag om att samla flera av de gamla hjältarna under ett tak, men jag är alldeles för säker på att det bara skulle bli pannkaka.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: