Skip to content

The Old Man & The Spirit

the old man and the spirit coverThe Old Man & The Spirit är titeln på det första och hittills enda albumet av tyska sjumannagruppen Beyond the Bridge. Och det är en närmast perfekt debut.

Beyond the Bridge har en historia som går tillbaka till 1999 då flera av medlemmarna bildade bandet Fallout. Bandet upplöstes dock då medlemmarna på grund av studier och karriärval bosatte sig på olika platser i Tyskland. 2005 började gitarristen Peter Degenfeld-Schonburg återsamla bandet, som så småningom alltås tog sig namnet Beyond the Bridge. Sju år senare, alltså 2012, såg albumet The Old Man & The Spirit dagens ljus.

Albumet är ett konceptalbum som kretsar kring två karaktärer; The Old Man, som känt och upplevt hela spektrat av mänskliga upplevelser, och The Spirit, som förkroppsligar mänsklighetens visdom. Den Gamle (The Old Man), som sjungs fram av Herbie Langhan, saknar förmågan att ställa sig över sina känslor medan Anden (The Spirit), framförd av Dilenya Mar, saknar känslor. Anden erbjuder Den Gamle att byta – hans känslor och upplevelser mot hennes visdom. Haken är dock att alla hans känslor är knutna till hans minnen. Ett högt pris att betala.

Langhan gör ett lysande jobb i att porträttera Den Gamles olika sinnestillstånd och behärskar såväl en aggressiv, guttural hårdrocksröst som en mycket finkänslig stämma. Mar å sin sida låter hela tiden tämligen känslokall, vilket inte är helt lätt det heller. Ett stort plus är hon inte ger sig på att vara något slags operasångerska som annars brukar vara närapå standard när metalband ska ha en kvinnlig sångerska. Att ha en aggressiv manlig sångare i verserna och en kvinnlig operalik stämma i refrängen var ett fräscht grepp första gången någon gjorde det, men det blev gammalt fort. Beyond the Bridge har inte fallit i den fällan.

Albumet är på det stora hela välproducerat och mycket bra balanserat mellan det tunga och det lätta, mellan knaspartier och trallvänliga refränger, mellan starka melodier och rytmer och utsvävningar. Det är precis som ett bra progmetalalbum ska vara; varierat, dynamiskt, känslostarkt. Eller, för att citera en recension av Sputnikmusic (min översättning): ”BtB gör progressive metal som det ska göras – med emfas på låtskrivandet samtidigt som de sporadiskt suger av sig själva precis tillräckligt för att folk ska förstå den extraordinära talangen de hör.” Det citatet sammanfattar faktiskt hela genren progmetal.

An export of Germany, BtB do progressive metal the way it’s meant to be done- with an emphasis on songwriting while sporadically sucking their own dicks just enough for people to recognize the extraordinary talent they’re hearing. - KJ Swantko, Sputnikmusic

Albumet sätter tonen bra med inledande The Call; klassisk progmetal med tunggung och en stark refräng, och fortsätter på det inslagna spåret på The Apparition, där vi så småningom också för första gången får stifta bekantskap med Anden liksom prov på BtB:s känsla för storslagna arrangemang. Det är svårt att undvika att dra parallellen till Dream Theater när man hör BtB, och därmed är det också svårt att inte höra Liquid Tension Experiment i den instrumentala Triumph of Irreality.

Därefter följer lugnare och finstämda The Spring of It All och World of Wonders, där Langhans och Mars röster får mer utrymme, samtidigt som Degenfeld-Schonburg får bjuda på lite vackra gitarrer tillsammans med keyboardisten Christopher Tarnows pianospel och synthmattor.

The Primal Demand är mest ett intro till albumets röjigaste spår, Doorway to Salvation, som inleds i något slags speedmetaltappning men bryter av med lite annat, bland annat ett tema av Anden som sedan återkommer i efterföljande The Struggle. Albumet är överlag såväl polyfont som polyrytmiskt men aldrig så mycket som i The Struggle som halvvägs bryter av i ett världsmästerskap i polyrytmik där Den Gamle upprepar några nyckelfraser medan Anden ger sig ut på ett helt annat melodiskt äventyr, allt till resten av bandet pumpande rytmer och dramatiska komp, innan också de bryter samman i ett disharmoniskt knasparti modell Super Mario i underjorden. På det stora hela en skithäftig låt.

The Difference Is Human är liksom Dorway to Salvation och The Struggle ganska stökig, och precis som dessa mynnar det plötsligt ut på en platå av fantastiskt vackra melodier och stämmor och sätter så småningom tonen för den smäktande avslutningen i form av Where The Earth And Sky Meet och All A Man Can Do.

Just Where The Earth And Sky Meet är bland det fluffigaste arrangemang jag hört på mycket länge. Langhans känsliga stämma svävar perfekt på en intrikat väv av synthar. Det får mig osökt att tänka på Peter Gabriels Washing of the Water. Man måste nästan höra det i lurar för att uppfatta alla nyanser i den mattan av ljud som förekommer innan låtan glider över i ett mer klassiskt balladsound med piano och snälla trummor. Och när så småningom Degenfeld-Schonburgs sjungande gitarr kommer in igen hade man nog kunnat lura i mig att det var självaste John Petrucci som spelade. Låten avslutas på fläskigast möjliga vis med körer och hela köret. Ljudmässigt sparas det inte på något.

Den dramatiska All A Man Can Do rundar så småningom av en närmast perfekt debut. Det är för mig helt obegripligt att jag aldrig hört talas om den här plattan förr, och att Beyond the Bridge är så oväsentliga att de inte ens finns på engelskspråkiga Wikipedia. För det här är helt enkelt fantastiskt bra! The Struggle och Where The Earth And Sky Meet sticker på helt olika sätt ut som de högsta topparna på ett album som ändå har rätt många.

Ska man klaga på någonting (och det ska man när man recenserar saker, annars kan folk få för sig att man inte tror att man kan göra det bättre själv) så är det att sången inte är tillräckligt framträdande. Om man nu har ägnat så mycket tid och tanke på att bygga en intrig till sitt konceptalbum är det liksom lite synd att det är så svårt att hänga med i handlingen bara genom att lyssna på orden. Man behöver ha texterna framför sig. Men bortsett från det, ett briljant album.


Andra bloggar om: , , ,

Published inMusik

2 Comments

  1. Hm, det här låter ju som något för mig. Jag gillar progg och jag gillar rock. Metal, hm, nja jag är nog mer punkig i smaken men jag ogillar i och för sig epitet egentligen. Bra musik är bra musik oavsett genre. Jag brukar ganska snabbt märka skillnaden i någon som är duktig och kan sin historia mot den som mest poserar för att uttrycka mig kort och kanske generalisande.

    I alla fall… Tack för tipset, den blir morgondagens bussmusik. :-)

  2. Jag förstår hur du menar och håller med. Jag har själv svårt för metal som bara är… metal. Som bara ska låta mycket och hårt för sakens skull. Det blir tråkigt fort. På samma sätt har jag svårt för lättsmält pop som kan ha aldrig så starka melodier men som är så blekt förpackade och mesigt framförda att det också blir tråkigt. Progmetal, när det görs bra, är en väldigt bra mix av de båda. Plus lite självavsugning för att lyssnaren ska förstå hur bra man är. ;)

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: