Skip to content

Månad: december 2016

Bloggkalendern 2016, lucka 23

W. Det är väl ingen hemlighet att jag uppskattar Walk off the Earth väldigt mycket. Deras enormt kreativa framföranden av diverse låtar, stämmorna, att de allihop spelar en drös olika instrument och inte är fast i givna roller. Det finns en hel del att välja från, och därför var det svårt att välja.

Men så finns det ju en i bandet som man väldigt sällan ser göra något: Beard Guy. Han som i många videor mest är med som något slags maskot, som en kul grej.

Så nu till jul tycker jag att vi tar och tittar på när Beard Guy demonstrerar sina skillz på pianot, iförd en ful jultröja med en twist. Hint: Titta en extra gång på renarna.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 22

V, som i Van Halen. Jag skulle kunna dela något bra, som Right Now, men klippet ni ska få se är så hysteriskt roligt så jag kan inte låta bli. Det är helt otroligt att ett gäng såpass kompetenta och erfarna musiker misslyckas så kapitalt som Van Halen gjorde vid det här tillfället, och det finns teorier om varför, men hysteriskt är det icke desto mindre. Och det blir bara roligare ju mer de försöker rädda upp situationen.

V, som i varning för oljud.


Andra bloggar om: ,

Bloggkalendern 2016, lucka 21

Så var vi då framme vid U och det är väl ingen högoddsare att det blir U2. Såväl en institution i rockhistorien som en viktig del i min egen musikhistoria med en låtskatt som är svår att matcha. Därtill ett helt fantastiskt liveband.

Efter lite experimentiellt oljud på 90-talet avrundade U2 år 2000 sin karriär som recording artists med All that you can’t leave behind och lät några studiomusiker göra skivor åt dem istället. Det är därför albumen släppta på 2000-talet låter som U2 men ändå inte riktigt, även om de träffar rätt ibland. Sedan 2009 har U2 släppt nytt material och alla rykten om att det kom ut en platta 2014 är bara en illusion skapad av egots vibrationer.

En av de roliga sakerna med U2 som liveband är att de kontinuerligt stöper om sina låtar. Som att de nästan gör covers på sig själva. Någon av dem sa en gång i en intervju att deras låtar aldrig är klara, att inspelningarna är bara dokumentation av hur de lät just då, och när man hör U2 live så förstår man att det verkligen är så. Därför kan klösiga Sunday Bloody Sunday bli en finstämd ballad framförd av en ensam The Edge under Popmart-turnén, för att ta ett exempel.

Det finns ärligt talat så mycket att välja av att det är svårt, för varje val innebär att jag väljer bort något annat. Men valet faller till slut på ett klipp från Slane Castle där de lappar ihop två av sina awesomaste låtar inför sisådär en 80 000 åskådare. Jag har stått i publiken och hört de där låtarna själv och känslomässigt är det en upplevelse som man måste dra in sina barns födelse i för att hitta någonting som är jämförbart i styrka, och att göra det känns bara fånigt så vi skippar det. Det är starkt, vi nöjer oss så.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 20

T, för 30 seconds to Mars.

Det är förvisso inte helt ovanligt med skådespelare som leker rockstjärna, och tvärtom. Det som är ovanligt är att vara riktigt bra på båda. Jared Leto hör till de undantagen. Som skådespelare har han fått en Oscar för sin roll i Dallas Buyers Club och syns senast på vita duken i rollen som Jokern i Suicide Squad. Som musiker har han sedan många år en framgångsrik karriär som sångare, gitarrist och låtskrivare i 30 Seconds to Mars, vars videor ofta är väldigt filmiska i sin karaktär och regisserade av, just det, Jared Leto.

Jo, och så är han så snygg att han två gånger hamnat på People’s topp50-lista över världens vackraste människor.

Själv jobbar jag på fabrik och utkämpar en hopplös kamp mot midjeomfånget. Men jag är inte bitter…


Andra bloggar om: ,

Bloggkalendern 2016, lucka 19

S som i…sland. Förutom att vara en bunt vulkaniska stenar mitt Atlanten med ett kargt, fascinerande landskap är det också ansett som världens äldsta ännu aktiva demokrati. Det isländska språket är en betydande länk till fornnordiskan vilket tillsammans med nedskrivna krönikor och sagor på just isländska givit språket inofficiell status som ”nordens latin”. Därtill tycks Island ha en säregen nationell kultur som genomsyrar såväl språk som politik, men även naturligtvis konstformer som litteratur och musik. Man gör helt enkelt saker lite annorlunda på Island. Bara en sån sak som att man åtalar korrupta bankdirektörer som störtar landet i en ekonomisk kris, istället för att belöna dem. Eller att det isländska Piratpartiet Piratar fick 14,5% av rösterna i det senaste parlamentsvalet och även fick uppdraget att bilda regering (vilket emellertid inte lyckades).

Allt detta – naturen, språket, kulturen – är förmodligen resultatet av samma grundorsaker: Islands isolerade läge har genom århundraden gjort att det mindre påverkat av influenser från omvärlden. På samma sätt som platser som Australien och Nya Zeeland utvecklat en mycket speciell fauna och flora på grund av isolation har vissa länder av samma orsak utvecklat en egensinnig kulturell flora. Som till exempel Japan. Och Island.

Islands internationellt mest kända artist torde utan tvekan vara Björk. En gång i tiden ingick hon i grupp Sugarcubes, som ju börjar på S, för att senare fortsätta på egen hand. Jag har inget annat än respekt för Björk, men jag behöver inte gilla musiken för det. Istället har jag två andra tips att erbjuda, båda på S, och jag kunde inte bestämma mig för vilken jag skulle ta så ni får båda. Det ena för att det är en fantastisk låt och en bra video, det andra för att det är en bra låt och en fantastisk video. Det ena är Sigur Rós, det andra Sólstafir. Håll till godo.

Och om ni inte redan gissat det är det en lågoddsare att det är till Island jag tar min tillflykt när skiten träffar fläkten.


Andra bloggar om: , ,

Bloggkalendern 2016, lucka 18

R, för Rush. Låt mig genast understryka att Rush aldrig har hört till mina favoritband. Främst för att jag har så förtvivlat svårt för Geddy Lee’s pipiga sång. Rush hör således inte till min personliga musikhistoria.

Men de tillhör i allra högsta grad till musikhistorien, inte minst i den genre jag snöat in på de senaste åren, och det är ett fantastiskt begåvat band som förtjänar en plats i den här kalendern.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 17

Q, för Queen. Det mest uppenbara valet man kan tänka sig. Till mitt försvar är utbudet på Q rätt skralt, det är liksom Queen eller Queensryche. Både förvisso oerhört bra band.

Från A night at the opera hämtar vi ’39, skriven och framsjungen av Brian May. Man kan tänka sig att han var mycket inspirerad av sina studier inom astrofysik när han skrev ’39, ty förutom att vara en av de mest intressanta gitarrprogressioner jag har hört så är texten rätt så… speciell. Det är mer eller mindre Interstellar, fast utan att vara mördande tråkigt.

Queen var sannerligen ett speciellt band.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 16: Pay it forward


P, för pay it forward. Det blir varken artist eller låt på P. Lucka 16 kommer inte att handla om bokstaven P alls. För några timmar sedan släppte nämligen en talangfull musiker och god vän till mig ett album. Jag tänker skamlöst och utan omsvep uppmana er att köpa det, och sprida informationen vidare.

Kompositören heter Mattias Westlund, kompositionen heter Waters of Redemption, och det är bra. Riktigt bra. Det blir inte direkt sämre om man tar i beaktande att hela albumet är skapat från början till slut på en gammal Acer netbook som, sist jag såg den, var i skriande behov av lite lim för att hålla ihop. Jag tänker inte ge mig på att skriva något slags recension. Lyssna själva. Mer information finns för övrigt här.

Mattias har alltid haft en filmisk touch i sin musik, oavsett vad han har gett sig på, och det här är sannerligen inget undantag. Därför är det extra kul att han också gör musiken till ett och annat spel, bland annat Talisman. Det finns en story till musiken i Waters of Redemption och den tillsammans med övrigt artwork medföljer om man köper albumet via bandcamp. Vilket jag alltså tycker att ni ska göra.

P, för pirat. Förutom att vara ett anrop till musikälskare är det ett särskilt anrop till mina vänner i piratkretsen. Mattias är en av the good guys. Han stod på barrikaderna med oss. Han delar idealen och har genom åren publicerat massor av fritt material. Så hjälp nu till att ge lite kärlek tillbaka. Visa att alla de där visionerna vi hade om alla de nya möjligheterna, om fördelarna med att vara sin egen och publicera sig själv, att allt det inte bara var naiva drömmar. Jag vill fortfarande tro att det fungerar. Här har ni en konstnär som är self-made hela vägen, som spelar fan vet hur många instrument men det lär vara i paritet med den där Prince, som skriver och tecknar och vem vet vad. Och som står för rätt saker. Ärligt talat, är det någon som förtjänar att buycottas, så är det Mattias. Eller, för att referera till en film som vi gärna refererar till: ”You have bled with Wallis…” Resten kan ni.

Och även om just du inte tänker köpa det här, sprid det vidare! Säkert finns det någon du känner som kommer att gilla det. Visa vad svärmen går för. Sprid lite kärlek på nätet som kontrast till allt hat. Fokusera på något positivt och konstruktivt istället för det negativa och destruktiva. Avsluta det här förbannade året som tagit ifrån oss så många musiker med att stödja en. Hjälp till att skapa ett litet julmirakel, helt enkelt.


Andra bloggar om: , , ,

Bloggkalendern 2016, lucka 15

Jag blev så till mig över Octavarium att jag hoppade över bokstaven N. Och inte sa ni något heller. Så, N. Som i (and) now to something completely different. Eller N som i Nyckelharpa.

Varje gång det diskuteras vad som genuint svenskt, och inte bara svenskt som motsats till ”det andra”, så visar det sig ganska snart att svenskar har ganska olika uppfattning om vad som är svenskt. För någon är det protestantisk kristendom, för någon annan asatro. För en del är det ärtsoppa och pannkaka, för andra palt, och för något särdeles inskränkt mentalt kalhygge från södern kan det vara sillamacka.

För mig är det nyckelharpa. Inte så att jag blir tårögd av patriotism varje gång jag hör en nyckelharpa eller sitter och lyssnar på polska dagarna i ända. Faktum är att jag kan alldeles för lite om detta fantastiska instrument och folkmusiken det är förknippat med. Men på frågan vad som är det mest genuint svenska jag kan komma på är nog mitt svar ändå ”nyckelharpa”.

Faktum är att det är så svenskt att dess namn aldrig har översatts till engelska. Visserligen förekommer keyed fiddle som beskrivande alternativ, men instrumentets officiella namn även på engelska är alltjämt nyckelharpa. Bara det är rätt coolt, att det finns företeelser som exporterats till andra länder men behållit sitt svenska namn, som smorgasbord och ombudsman. Till och med vevliran har ett designerat namn på engelska, även om den tycks ha namngivits av den svenske kocken i mupparna. Vevlira heter nämligen hurdy-gurdy på engelska.

Nyckelharpan är ett häftigt instrument. Det finns framför allt två saker med nyckelharpan som gör den speciell. Det ena är att det är ett stråkinstrument med tangenter (nycklar, även kallat knavrar) som används för att trycka ner strängen till önskad tonhöjd. Det är tämligen unikt. På alla andra stråkinstrument jag känner till använder man fingrarna till att dela av strängen och få rätt ton. Det andra är att den har några strängar till utöver de man faktiskt spelar på, så kallade resonanssträngar. Dessa vidrörs aldrig av stråken men bidrar med att ge nyckelharpan dess karakteristiska, trollska klang. Nyckelharpan är dock inte ensam om resonanssträngarna, de förekommer även på det norska nationalinstrumentet hardangerfela. Det häftiga med resonanssträngar är att de är stämda enligt önskat mönster och börjar vibrera när dess toner spelas på melodisträngarna. Det är rätt avancerad fysik och matematik bakom det.

Men precis som det är jättesvårt att sätta fingret på något typiskt svenskt, så skiljer sig också nyckelharporna och musiken åt de olika landskapen emellan. Detta insåg torparen August Bohlin 1929 då han vid ett hedersuppdrag på Skansen insåg att han ofta inte kunde spela med spelmän från andra landskap eftersom deras nyckelharpor var stämda i andra tonarter än hans egen. Han började då utveckla en modern variant av instrumentet med fler nycklar och utan bordunsträng för att få ett instrument som kunde spela alla tonarter, ett arbete som sedemera övertogs av andra instrumentbyggare och så småningom ledde fram till dagens nyckelharpor.

Så. Istället för att gnöla om hur den egna kulturen trängs undan och motarbeta alla nya intryck och uttryck kanske räddhågsna ”Sverigevänner” kan göra något för att stärka den inhemska kultur man säger sig värna om. Lär er dansa hambo och schottis istället för att raggla runt till Björn Rosenström efter några shots. Skapa klädmode inspirerade av folkdräkter. Lär er bygga och spela nyckelharpa, vevlira och dragspel. Och gör allt detta på ett modernt sätt, för saker är trots allt föränderliga. Jag är nämligen övertygad om att den som står trygg i sin egen kultur inte är rädd för andras.

Och med den predikan, här får ni lite nyckelharpa. Polska efter Byss-Kalle, framfört av Huldrelokkk.


Photo credit: Doug Oines via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: ,