Skip to content

Bloggkalendern 2016, lucka 15

Jag blev så till mig över Octavarium att jag hoppade över bokstaven N. Och inte sa ni något heller. Så, N. Som i (and) now to something completely different. Eller N som i Nyckelharpa.

Varje gång det diskuteras vad som genuint svenskt, och inte bara svenskt som motsats till ”det andra”, så visar det sig ganska snart att svenskar har ganska olika uppfattning om vad som är svenskt. För någon är det protestantisk kristendom, för någon annan asatro. För en del är det ärtsoppa och pannkaka, för andra palt, och för något särdeles inskränkt mentalt kalhygge från södern kan det vara sillamacka.

För mig är det nyckelharpa. Inte så att jag blir tårögd av patriotism varje gång jag hör en nyckelharpa eller sitter och lyssnar på polska dagarna i ända. Faktum är att jag kan alldeles för lite om detta fantastiska instrument och folkmusiken det är förknippat med. Men på frågan vad som är det mest genuint svenska jag kan komma på är nog mitt svar ändå ”nyckelharpa”.

Faktum är att det är så svenskt att dess namn aldrig har översatts till engelska. Visserligen förekommer keyed fiddle som beskrivande alternativ, men instrumentets officiella namn även på engelska är alltjämt nyckelharpa. Bara det är rätt coolt, att det finns företeelser som exporterats till andra länder men behållit sitt svenska namn, som smorgasbord och ombudsman. Till och med vevliran har ett designerat namn på engelska, även om den tycks ha namngivits av den svenske kocken i mupparna. Vevlira heter nämligen hurdy-gurdy på engelska.

Nyckelharpan är ett häftigt instrument. Det finns framför allt två saker med nyckelharpan som gör den speciell. Det ena är att det är ett stråkinstrument med tangenter (nycklar, även kallat knavrar) som används för att trycka ner strängen till önskad tonhöjd. Det är tämligen unikt. På alla andra stråkinstrument jag känner till använder man fingrarna till att dela av strängen och få rätt ton. Det andra är att den har några strängar till utöver de man faktiskt spelar på, så kallade resonanssträngar. Dessa vidrörs aldrig av stråken men bidrar med att ge nyckelharpan dess karakteristiska, trollska klang. Nyckelharpan är dock inte ensam om resonanssträngarna, de förekommer även på det norska nationalinstrumentet hardangerfela. Det häftiga med resonanssträngar är att de är stämda enligt önskat mönster och börjar vibrera när dess toner spelas på melodisträngarna. Det är rätt avancerad fysik och matematik bakom det.

Men precis som det är jättesvårt att sätta fingret på något typiskt svenskt, så skiljer sig också nyckelharporna och musiken åt de olika landskapen emellan. Detta insåg torparen August Bohlin 1929 då han vid ett hedersuppdrag på Skansen insåg att han ofta inte kunde spela med spelmän från andra landskap eftersom deras nyckelharpor var stämda i andra tonarter än hans egen. Han började då utveckla en modern variant av instrumentet med fler nycklar och utan bordunsträng för att få ett instrument som kunde spela alla tonarter, ett arbete som sedemera övertogs av andra instrumentbyggare och så småningom ledde fram till dagens nyckelharpor.

Så. Istället för att gnöla om hur den egna kulturen trängs undan och motarbeta alla nya intryck och uttryck kanske räddhågsna ”Sverigevänner” kan göra något för att stärka den inhemska kultur man säger sig värna om. Lär er dansa hambo och schottis istället för att raggla runt till Björn Rosenström efter några shots. Skapa klädmode inspirerade av folkdräkter. Lär er bygga och spela nyckelharpa, vevlira och dragspel. Och gör allt detta på ett modernt sätt, för saker är trots allt föränderliga. Jag är nämligen övertygad om att den som står trygg i sin egen kultur inte är rädd för andras.

Och med den predikan, här får ni lite nyckelharpa. Polska efter Byss-Kalle, framfört av Huldrelokkk.


Photo credit: Doug Oines via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: ,

Published inHistoriaKulturMusikSamhälle
%d bloggare gillar detta: