Skip to content

Månad: december 2016

Bloggkalendern 2016, lucka 14

O, för Octavarium.

De av er som verkligen uppskattar skickliga musiker och storslagna kompositioner borde verkligen avsätta tid till den här. Det kräver av lyssnaren, men det ger också enormt mycket tillbaka.

Det är alltså ett gäng musiker som framför en cover av Dream Theaters epos Octavarium, och de gör det verkligen enormt bra. Om ni inte tror mig kan ni tro Dream Theaters keyboardist Jordan Rudess, vars kommentar lyder:

OK- This is fantastic. Absolutely impressed. Beautiful job by all. Thank you for keeping this piece that is close to our hearts alive with such style!!

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om det här stycket men det blir på något sätt ännu bättre i denna fullorkester-version där allting blir visuellt. Och till skillnad från andra covers jag delat under den här kalendern så är den här inte fråga om att försöka göra låten till sin egen. Tvärtom framförs det mycket troget originalet, vilket inte på något sätt gör det mindre imponerande. Det blir inte mycket bättre än så här.


Andra bloggar om: ,

Bloggkalendern 2016, lucka 13

Idag är det Lucia och då kanske man kan unna sig något lite juligt. Nej, vi ska inte lyssna på en italiensk visa om hamnen i Neapel. Den har ni alla redan hört idag ändå när det lokala luciatåget gjorde entré. Istället ska vi ta bokstaven M, för Tim Minchin.

Minchin är inte bara en briljant komiker och ordkonstnär, han är en skicklig pianist också. De sakerna kombinerar han ihop till en av ytterst få julsånger jag uppskattar. Det är tydligen en sådan kombination som krävs för att en förhärdad cyniker ska bli lite blöt i ögonen.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 12

L, som i Liquid Tension Experiment.

LTE bildades som ett sidoprojekt av de tre dåvarande Dream Theater-medlemmarna Mike Portnoy (trummor), John Petrucci (gitarr) och Jordan Rudess (keyboards), samt den smått legendariske basisten Tony Levin (King Crimson, Peter Gabriel, med flera). De gjorde två album tillsammans och några spelningar.

Instrumental rock/metal är väl måttligt intressant ärligt talat. Ta bort sångaren ur ett rockband och du får antingen evighetslånga solon av instrumentonanister som vill visa vad de kan, eller inrökt bakfyllejam. Inget av det är särskilt kul att lyssna. LTE är ett av få undantag. Inte bara för att det är en supergrupp sett till kompetens, utan också för att de verkar ha en kemi och dynamik mellan sig som inte är helt lätt att sätta fingret på. Visst, det blir en del transportsträckor, det ska jag inte sticka under stol med, men det finns också bra låtar, musikaliskt intressanta utsvävningar och ett skönt driv. Det svänger, och det låter som ren spelglädje.

Hur de skapade Biaxident? Förmodligen by accident


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 11

K som i Kansas. De gamla progrockarna från just Kansas var stilbildande och även om jag aldrig lyssnat särskilt mycket på just dem så är det svårt att förbise hur mycket de influerade efterkommande musiker. När jag lyssnar på Carry On Wayward Son hör jag var mina favoritband fick inspirationen från. Tyvärr finns det ingen video till den.

Det finns det däremot till Dust in the Wind, så håll tillgodo. En vacker ballad framförd av fyra inte fullt lika vackra män. Allvarligt talat, hur förökade sig människor på 70-talet?


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 10

J. Jimmy Kimmel använde sin show till att få olika artister att samarbeta. Inte utifrån det musikaliska, utan utifrån namnen. Det kallades Mashup Monday och gav upphov till knäppa samarbeten som Wee-Z Top och Color Me Bradd. Ett slags musikaliska ordvitsar alltså, men resultatet blev också musikaliskt intressant. Som när Joss Stone sjöng med Stone Temple Pilots och för en kväll bildade Joss Stone Temple Pilots.

Jag har alltid uppskattat Joss Stones röst, och hon är en fantastisk artist och därtill en människa som verkar besitta sunda värderingar och ha modet att gå sin egen väg. Jag har bara så förtvivlat svårt för soul… Så för mig är det här perfekt. De slitna gubbarna i Stone Temple Pilots med sitt grungiga sound, och Joss Stones röst på det. Det ger sköna vibbar 70-talsvibbar, och det funkar verkligen. Jo jag vet att ett och annat fan av Stone Temple Pilots har svårt att höra någon annan än Scott Weiland sjunga deras låtar, men jag är inte en av dem och jag konstaterar bara rent objektivt att det här funkar. Det funkar så bra att Joss Stone Temple Pilots borde få bli mer än bara en kul grej hos Jimmy Kimmel. Gör ett album, vetja!


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 9

Utbudet på bokstaven I känns lite skralt, så ni får Iron Maiden. Inte nåt av mina favoritband, men utan tvekan en institution i hårdrocksvärlden, och ett band som man nog bör ha sett live åtminstone en gång (jag har inte gjort det än). Därtill har Iron Maiden en speciell plats i min personliga musikhistoria eftersom jag en gång i tiden spelade i ett coverband som körde en hel del av deras låtar. Än idag vidhåller jag att det är roligare att spela Iron Maiden än att lyssna på Iron Maiden.

Klippet är från Rock in Rio och är en av mina favoriter ur deras låtskatt. En låt vi brukade öppna våra spelningar med och under en period stängde en krog i Gävle med (vi vägrade helt enkelt gå hem innan vi hade fått höra Run to the Hills).


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 7

G. När jag övervägde att göra det här till en kalender av covers var G givet för Ghost och deras cover av Imperiets Bibel. Jag hade tänkt skriva något syrligt om att det är synd att Ghosts enormt fjantiga gimmick står ivägen för deras kompetens som musiker, och kanske sväva ut i en utläggning om det tråkiga i att musik inte tillåts stå på sina egna ben. Men nu blev det inte så.

G står istället för Jon Gomm. Han är raka motsatsen till Ghost och har inte lagt ner vare sig tid eller pengar på sin image, om inte hans gimmick är att lajva uteliggare. Istället är musiken och hans enorma skicklighet med gitarren i fokus. Har man inga kompisar får man väl gör allt själv, liksom. Så gitarren är både kompinstrument och soloinstrument och percussion, samtidigt. Och så sjunger han också. Vem sa att män inte kan göra flera saker samtidigt? Och vem vid sina sinnens fulla bruk ger sig på stämskruvarna medan man spelar!?

Som ett sidospår är det också lite fascinerande hur moderna mikrofoner, kompressorer och andra komponenter bidragit till att ge den akustiska gitarren en boost. För allt det här knackandet och skrapandet på akustiklådan som Jon Gomm, Luca Stricagnoli, Antoine Dufour med flera håller på med, det fungerar inte utan lite hjälp av elektronik som klarar av att fånga upp ljuden, vilket lett till att man återuppfunnit hur man spelar gitarr. Av det kan man ta med sig att ny teknologi inte nödvändigtvis måste slå ut gammal. De kan också fungera i symbios och föda nya innovationer.


Andra bloggar om: ,

Bloggkalendern 2016, lucka 6

F, som i Ferris. Save Ferris. Ja jag vet, tekniskt sett borde det vara S. F som i Fuck you, det är min blogg och jag gör som jag vill!

Save Ferris är ett ska-punkband från Kalifornien. 1997 gjorde de en helt jävla galen cover på Dexys Midnight Runners hit Come On Eileen. Förutom att det svänger som satan har Monique Powell en rätt häftig röst.

Come On Eileen verkar vara Save Ferris enda hit. Vilket är ironiskt, eftersom det också var Dexys Midnight Runners enda hit. Och det är ju lite roligt, att två band i tämligen olika genrer kan vara one hit wonders med samma låt…

Bloggkalendern 2016, lucka 5

E, som i Extreme. Och nej, det blir inte More Than Words. De har gjort mer grejer.

Men vi börjar med att slå fast att det enda extrema med Extreme är namnet. Och möjligen Nuno Bettencourts val av nagellack. De var (och är) ett bitvis intressant och tveklöst talangfullt funkrockband som hade oturen att bli kända för fel saker. Sån otur att de säkert grät hela vägen till banken, men icke desto mindre är de för evigt förknippade med sliskiga ballader (inget ont om det, jag gillar ballader) medan deras mer intressanta grejer fallit glömska.

Framför allt verkar de vara ett gäng sköna lirare som fortfarande spelar ihop, och har kul när de gör det. Det finns en hel konsert från 2012 här för den som är intresserad.

Klippet vi ska titta på är från 2015 (tror jag, det kan förstås vara äldre men publicerat 2015) där en trettonårig tjej vid namn Elisabeth gästspelar på scenen tillsammans med bandet. Bakgrunden: Elisabeth var på konserten samt ett VIP-möte med bandet före konserten som en 13-årspresent. När hon träffade bandet bad hon Nuno Bettencourt att signera hennes gitarr. När han frågade om hon spelade själv visade hon ett klipp när hon övade på Get The Funk Out. Detta ledde till att bandet, vid slutet av sin soundcheck, bestämde sig för att bjuda upp henne på scenen och köra. Hon hade nyligen börjat lära sig låten och bara lyckats sätta solot en gång, men accepterade ändå inbjudan.

Jag måste säga att oavsett prestationen så är det hur tufft som helst. Att gå upp på den scenen, ta gitarren och ge sig på att spela. Är man ett fan av Extreme och har Nuno Bettencourt som sin gitarridol, då måste själva handlingen att spela på hans scen, med hans band och hans gitarr, medan idolen själv står och filmar, vara som att försöka lyfta Tors hammare. Den tjejen har cojones, om uttrycket ursäktas.

Sedan, när hon har spelat färdigt, får hon ett rejält jubel av publiken som skanderar ”Elisabeth! Elisabeth!” medan Nuno skämtsamt konstaterar: ”They like you more than me. Get off my stage!”

Skaplig 13-årspresent, får man väl säga.


Andra bloggar om: ,