Skip to content

Månad: december 2016

Bloggkalendern 2016, lucka 4

D, som i Disturbed.

Det finns andra kandidater på D som ni inte redan hört till leda, men i slutänden kunde jag ändå inte låta bli att lyfta den för att det är en så briljant cover, och för att den på något sätt illustrerar varför musik är så fantastiskt.

Men först: Att överhuvudtaget ge sig på Simon & Garfunkels låtskatt är modigt. Modigt för att det kan gå fel på så många sätt. Simon & Garfunkel är legendariska som låtskrivarpar och att göra en cover på deras låtar kan lätt uppfattas som allt från hybris till respektlöst i paritet med gravskändning. Är man dessutom ett nu metal-band och ger sig på den kanske allra mest omfamnade av Simon & Garfunkel’s låtar, då är riskerna för backfire ännu större. Så ja, det är rätt modigt.

Det Disturbed gör så bra här är att de gör den till sin egen. De kunde ha varit mer trogna originalet och bara haft ett lite rockigare sound. Istället skalar man bort stämmorna och lever på David Draimans fantastiska röst (igen; risken för backfire är enorm, stämmorna är ju liksom halva grejen med Sound of Silence!) och orkestrerar om musiken på ett sätt som få nog hade tänkt sig skulle funka, eller att ett band som Disturbed skulle göra. Vilket för mig vidare till nästa punkt:

Videon har helt galna 146,5 miljoner visningar på Youtube! Det är stört (pun intended)! Hur många gånger den därtill har spelats i radio, i Spotify eller på andra sätt har jag ingen aning om, men grejen är den att av dessa hundratals miljoner visningar och lyssningar är en hel del tanter och farbröder som aldrig i hela sitt liv skulle lyssna på Disturbed. Som tycker att sån där hårdrock, det är bara skrik och dunka-dunka. Som tycker att Simon & Garfunkel är det bästa sedan skivat bröd, och som älskar Disturbeds tolkning. Och i andra änden finns det en massa kepsmetal-folk som sannolikt aldrig givit Simon & Garfunkel en chans, som nu plötsligt får en ny värld öppnad för sig. För att inte tala om en stor del av den mer eller mindre musikointresserade pöbeln som fastnat för den och fått två nya världar öppnade.

Det är musikens fantastiska brobyggande kraft. Det är också det fantastiska i att en och samma låt kan framföras på så olika sätt, få helt olika karaktärer och slå an helt olika strängar i människor, fastän det är samma låt.

Och om det nu ändå är nån surmupp som vill rynka på näsan och tycka att en vuxen karl med järnskrot i ansiktet inte har rätt att skända Simon & Garfunkel på det här sättet så vill jag å Paul Simons vägnar säga – skit ner dig. Han har nämligen själv hyllat Disturbeds tolkning.

Jo just, det är en mycket vacker video också. De ror verkligen hela klabbet i land till slut.


Andra bloggar om: , , ,

Bloggkalendern 2016, lucka 3

C, som i Calum. Calum Graham alltså. Lite forcerat kanske. Eller vad sägs om C som i dags för en cover?

Att han är en fantastisk gitarrist i det mycket speciella och imponerande facket fingerstyle visste jag sedan tidigare, men tydligen kan han sjunga också. Han har många strängar på sin lyra (pun intended) och framför här en lysande cover på Michael Jacksons Billie Jean.


Andra bloggar om: , , ,

Bloggkalendern 2016, lucka 2

B, som i Carter Beauford.

Jag har alltid haft en förkärlek för mäktiga trummor och skickliga trumslagare. Det finns få saker som kan förstöra en annars bra låt för mig som dåligt trumspel, och det finns få saker som kan lyfta en annars ointressant låt som bra trummor. Det måste inte vara regelrätt trumspel heller, krydda på med massor av olika slagverk och rytmer och jag är såld. Men därtill är det fantastiskt upplyftande att se en skicklig trummis. Säga vad man vill om gitarrister och andra virtuoser, men deras skills är inte visuella på samma sätt som trummisens.

Och Carter Beauford lyfter mig som ingen annan trummis. Dels för att han är vansinnigt skicklig och skön att höra, men ännu mer för att han har en så skön stil när han spelar. Han sitter liksom lite jäsigt tillbakalutad och tuggar tuggummi och ser ut som att han latjar samtidigt som han gör saker med trummorna som få andra klarar av. Och han har roligt! Han är så jävla glad varje gång han får spela trummor. Det här är en kille som trivs med sitt jobb.

Det finns kvalitetsmässigt bättre klipp än det här, men kombinationen av svängig låt, en överlycklig Carter Beauford bakom trummorna och en fylld Central Park som sjunger med ger mig rysningar av välbehag varje gång.


Andra bloggar om: , , ,

Bloggkalendern 2016, lucka 1

Förra året bloggkalender var kul att göra, men också lite väl ambitiös. Jag är glad att jag rodde den i land. I år tänker jag hålla det mycket enklare och fokusera på en av mina största passioner i livet; musik. Bakom varje lucka finns således en låt. Jag övervägde att ha ett tema, men bestämde mig för att låta det vara mer eller mindre spontant.

Så, 24 låtar i 24 dagar. Inte nödvändigtvis de 24 bästa, utan bara de 24 jag känner för att lyfta fram där och då. Och kanske i bokstavsordning.

Så, vi börjar väl med A då och vad bättre på bokstaven A än bandet som heter just A och därmed möjligen innehar titeln som världens mest svårgooglade?

Från Suffolk i England kommer denna kvintett som hittills har fyra album på sitt samvete. 2002 smällde de till med sin egentligen enda hit, Nothing, en låt som jag nu och då återkommer till. Jag gillar egentligen inte riktigt den här sortens kepsmetal, men Nothing har ett groove som sätter sig, och ett lite annorlunda arr med de stillsamma verserna med väldigt spacade synthar, och sedan den fläskiga refrängen med full dist och öppna hihat-lock. Och så låter sångaren Jason Perry väldigt mycket som Sting, vilket i sig är en bedrift.

Håll till godo.


Andra bloggar om: , , ,