Skip to content

När sanningskorridoren sväller krymper åsiktskorridoren

Det pratas mycket om faktaresistens, fake news och åsiktskorridorer i dessa tider. På det temat skrev Ulrika Good igår på Twitter att åsiktskorridoren gärna får vara rymlig, men ”…SANNINGSKORRIDOREN ska ta mig tusan vara oförändrat gnetigt supersmal.” Det födde en tanke hos mig att åsiktskorridoren och sanningskorridoren hänger ihop och påverkar varandra. Att om sanningskorridoren breddas krymper åsiktskorridoren. Och således också tvärtom.

Jo jag vet, den så kallade åsiktskorridorens midjemått, och blotta existens, är omstridd. Men låt oss för enkelhetens skull ändå använda begreppet för följande tankeexperiment. Det har väl ändå inte undgått någon att eventuella tankevurpor och plumpa uttalanden straffar sig i form av ren drevmentalitet i såväl sociala medier som gammelmedia? Även om kritiken i grunden oftast är befogad blir själva volymen många gånger orimlig. Därtill föds det inte sällan en motreaktion som är precis lika orimlig.

Det mest aktuella exemplet är Katerina Janouch. Jag har inte läst vad hon har sagt eller påstås ha sagt i tjeckisk tv, och ärligt talat skiter jag högaktningsfullt i det. Men efterspelet blir liksom orimligt, med den sedvanliga pöbelmentaliteten och avståndstagande som bland annat yttrade sig i att en bokhandel inte längre vill sälja hennes böcker, varpå hennes försvarare i sin tur ägnar sig åt att hota samma bokhandlare.

Samma mönster kunde ses när Grand Hotel bokades av Sverigedemokraterna. När vetskapen om detta kom ut kampanjades det mot sagda hotell, som vek sig för kritiken och avbokade. Vilket i sin tur ledde till motreaktionen att SD-svansen svarade med samma mynt. I kläm satt en näringsidkare som hamnat i en situation de omöjligt kunde ta sig vinnande ur.

Mellan dessa två orimliga pöblar, sammansatt av annars förmodligen rimliga människor, är åsiktskorridoren. Det är i denna som alla som befinner sig i offentligheten löper gatlopp och nagelfars av tusen och åter tusen nitiska blickar. Tänk på ordvalet, var inte för trevlig mot fel person, men inte för otrevlig heller. Artigt avmätt är modellen.

Varför är det såhär? Varför anses åsikter så farliga? Jag misstänker att det hänger ihop med en slapp förhållning till sanningen. Det tycks som att åsikter och agendor har tillåtits att sippra in i vad som borde vara neutral rapportering. Eller, åtminstone har en uppfattning om att det är så tillåtits slå rot. Intellektuell ohederlighet i form cherry picking, att plocka ut det som passar ens agenda men ignorera resten, är inte direkt ovanligt grepp och det är svårt att värja sig mot eftersom det som påstås komma från en forskningsrapport mycket riktigt också gör det. Detta, kombinerat med hela den postmoderna föreställningen att det nog inte finns objektiva sanningar samt ett överflöd av motstridiga påståenden, har skapat en osäkerhet kring begreppet sanning. Vem i hela världen kan man lita på?

Och när förhållandet till fakta blir slappt, när den intellektuella ohederligheten tillåts breda ut sig, blir åsikter farliga. När man inte längre kan rycka på axlarna och avfärda den som påstår saker som är uppåt väggarna med att vederbörande sannolikt är bakom flötet och således inte behöver tas på allvar, och när man inte kan bemöta felaktigheter med fakta eftersom man inte kan lita på att åskådarna kan avgöra vad som är vad, då blir varje yttrande som går emot vad man tror på ett hot. Kort sagt; när sanningskorridorens gränser försvagas och allt blir gråzoner övergår man till att bevaka åsiktskorridoren istället, i nåt slags försök att hålla rent.

Anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge.' - Isaac Asimov

Lösningen torde således vara att återgå till ett strikt förhållande till fakta. Tajta till sanningskorridoren, förstärk dess gränser med taggtråd och bevaka dem stenhårt. Om vi kan bygga upp ett förtroende för vetenskap, för forskare, för kunskap och intellektualism, så behöver vi inte vara rädda för trollen. De gillar inte ljus. Kom ihåg det.

Och kom för all del också ihåg att den här texten inte på något sätt gör anspråk på att vara sann. Det är än så länge inte ens en teori, bara ett tankeexperiment och förhoppningsvis lite food for thought att bygga vidare på.


Photo credit: jDevaun.Photography via Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: , ,

Published inPiratSamhälle

2 Comments

  1. Mattias Mattias

    Var ”Vem i hela världen kan man lita på?” en medveten Hoola Bandoola-referens? :)

    • Japp! Valde mellan den och di Levas ”vem kan man tro på?” :)

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: