Skip to content

Månad: februari 2017

#52weeks bok 6 – Heavy Metal Africa

För flera år sedan råkade jag på ett crowdfundingprojekt på Indiegogo där en Edward Banchs sökte medel för att skriva en bok om rock och metal på den bortglömda kontinenten. Jag tyckte att det lät spännande så när jag strax därefter blev tillfrågad vad jag önskade mig i födelsedag, önskade jag mig att man skulle sponsra projektet i mitt namn. Vilket också skedde, och ett exemplar av boken när den väl blev färdig var den utlovade motprestationen.

Jag uppdaterade mig med jämna mellanrum om projektets framskridande, men informationen var skral och efter accepterade jag tanken på att boken nog aldrig skulle bli verklighet. Jag kände mig ändå okej med det och tänkte att om Banchs använt pengarna till att resa runt i Afrika men aldrig fått ihop boken, så kunde jag leva med det. Lite tråkigt för mig, men kul för honom. Ungefär så resonerade jag.

Så i slutet av förra året fick jag plötsligt ett mail från Edward Banchs där han meddelade att boken var färdig och bad om en adress att leverera den till. Bara några dagar därefter kunde jag hämta ut den på posten. Därmed var jag en av kanske en handfull människor i Sverige som äger ett exemplar av den här boken (i tacklistan har jag identifierat tre namn förutom mitt som sannolikt svenska men givetvis kan man heta vad man vill och bo i Sverige, eller välja att inte få sitt namn utskrivet). Likväl är det en häftig känsla att vara en i en så exklusiv skara, och dessutom veta att vi bidrog till att boken överhuvudtaget blev skriven. Och nu är jag officiellt också en av de människor som har läst ut den.

Edward Banchs börjar sin resa i Sydafrika och besöker därefter i tur och ordning Botswana, Kenya, Madagaskar, Maritius, Réunion Island och, avslutningsvis, Zimbabwe. Under denna rundresa lever han tillsammans med de musiker han intervjuar, och ger därigenom en fascinerande insikt i hur livet de olika delarna av Afrika ser ut. Liksom Mark LeVines bok Heavy Metal Islam (om metal i mellanöstern) är det en bok som egentligen handlar mer om människorna och livet än om musiken. Men genom att skildra det genom musikernas ögon finns det en direkt anknytning – jag ”känner” dem redan för vi delar samma passion. Det finns ett sidospår här som jag någon gång ska utveckla, om hur ovärderligt kultur är för att knyta band mellan människor, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera att om man vill lära sig om andra människors liv så är ett utmärkt sätt att först hitta ett gemensamt intresse, en gemensam passion. En gemensam kultur. Det kan vara fotboll, eller dans. Eller, som i det här fallet, rockmusik.

Det finns så många trådar att nysta i, så många tankegångar som väcks av att läsa en sådan här bok. Till exempel om hur banden i de länder Banchs besöker är ovilliga att väva in den lokala musiken i sin musik. Förklaringarna är lite olika; somliga menar att de inte vill bli exotifierade – de vill respekteras på samma premisser som sina idoler i AC/DC, Iron Maiden eller Accept. Andra ger förklaringen att rockmusik ursprungligen är afrikansk musik, via omvägen blues och gospel förstås, och att det därför är deras musik. Ytterligare andra förklarar frankt att det inte går. Det enda undantaget Banchs hittar från den regeln är på Réunion Island, där flera musiker aktivt arbetar med fusioner av rock/metal och den lokala musiken, maloya. Förklaringen till det undantaget tycks vara att maloya ursprungligen är en upprorisk musik och var ett tag förbjudet av den franska överheten. Det man mellan raderna kan utläsa är att rock och metal spelas som en form av uppror mot de rådande traditionerna, precis som rockens historia ser ut i övriga världen och ju starkare och mer konservativt samhället är, desto mer omöjligt tycks det att kombinera rock och metal med traditionell musik. Undantaget alltså Réunion Island, där den traditionella musiken maloya delar rockmusikens rötter. Maloya, i likhet med rockmusikens förfäder blues och gospel, har sitt ursprung i slaveri och de särskilda förutsättningar som uppstår när människor från vitt skilda kulturer smälter samman (om än med tvång).

Boken ger också en inblick i hur varierande livet i Afrika kan vara. Det finns en väldigt stereotyp bild av kontinenten, där hela Afrika klumpas ihop till savanner, svält och stamkrig. Det är långt ifrån hela sanningen. Bara det faktum att det överhuvudtaget finns en levande och kämpande rockkultur vittnar om motsatsen. Därmed inte sagt att savanner, svält och stamkrig inte existerar. Det gör det definitivt, och för många är det en del av vardagen. I Kenya träffar Banchs metalheads som använder rockkulturen för att överbrygga den klyfta som klansamhället innebär. Genom att skapa en ny, gemensam kultur, bidrar de så smått till att minska friktionen mellan de gamla. Så även om en Luo ”vet” att Kisii är dåliga och vice versa, så inser båda att de inte kan vara helt genomruttna när de möts i likadana Slayer-tröjor.

I Botswana skildrar Banchs den vänlighet och generositet som han beskriver som typisk för Afrika och som ett av skälen till att han en gång i tiden kärade ner sig i kontinenten. Vid ett tillfälle kliver han av en buss vid en landsväg i väntan på någon som ska komma och plocka upp honom. Då kommer två människor från varsitt håll och ställer sig där med honom, först en ung kvinna som vill försäkra sig om att han är säker och meddelar att hon tänker vänta med honom, och strax därefter en medelålders man med samma approach. Och väntar gör de, tills hans skjuts kommer. Då går de igen, åt varsitt håll. Varför? För att tydligen är det så man gör. Ingen ska behöva stå ensam vid landsvägen i Botswana.

Banchs besöker det fruktansvärt fattiga Madagaskar och det, med afrikanska mått mätt, rika Maritius. Han avslöjar en dold liten pärla i Indiska Oceanen i form av Reunion Island som geografiskt räknas till Afrika (om än med knapp marginal) men som tekniskt sett är medlem i EU. Botswana är en framgångssaga som, om än fortfarande fattigt, är förhållandevis liberalt och en ö av politisk stabilitet i en orolig omgivning. Dess grannland Zimbabwe är raka motsatsen. En gång i tiden känt som Afrikas brödkorg tack vare sitt framgångsrika jordbruk har det tack vare Robert Mugabes självmordspolitik störtats genom hyperinflation av rent komiska mått till att bli ett av de fattigaste. Och överallt, i alla dessa vitt skilda miljöer och med sina vitt skilda förutsättningar, hittar han rock- och metalmusiker som brinner för sin musik och som trotsar repressiv politik, omgivningens fördomar, bristfällig elförsörjning och undermålig materiell standard för sin passion.

Ni känner till Big Mac-index? Ett sätt att mäta ett lands prisnivå utifrån vad en Big Mac kostar (grovt förenklat). Kanske skulle vi kunna upprätta ett slags Metal-index också. Ett sätt att mäta en nations såväl ekonomiska som frihetliga standard utifrån hur svårt det är att vara ett metalhead.


Nazca, från Réunion Island


Andra bloggar om: , , , , ,

The passing light of day

Pain of Salvation är tillbaka! Efter en lång tids tystnad har man så äntligen fått ihop ett nytt studioalbum med den nya uppsättningen. Och inte nog med det; man är tillbaka i gammal god form också. Pain of Salvation är tillbaka i dubbel bemärkelse.

Det var ett tag sedan Scarsick släpptes, och redan det fick många att börja undra var Pain of Salvation var på väg. Efter det har bandet genomgått ett fullständigt personalskifte. Först lämnade trumslagare Johan Langnell bandet och ersattes av Leo Margarit. Även basisten Simon Andersson lämnade bandet efter den turné som följde på Scarsick och resulterade i den fantastiska live-DVD:n Ending Themes. Andersson ersattes av nygamla Gustaf Hielm.

Med den delvis nya sättningen släpptes sedemera albumen Road Salt I och II, där Pain of Salvation vinglade av vägen ordentligt soundmässigt. Efter det lämnade även Johan Hallgren (gitarr) och Fredrik Hermansson (keyboard) bandet för att ersättas av Ragnar Zolberg och Daniel Karlsson och man undrade verkligen vad det skulle bli av Pain of Salvation framöver. Den långvariga tystnaden efter att Zolberg och Karlsson tillkommit lär inte ha haft en lugnande inverkan på fansen.

Under den här turbulenta perioden har det till och med gått illvilliga rykten om att både Pain of Salvation som grupp och huvudmannen Daniel Gildenlöw som soloartist ställt upp i Melodifestivalen. Vad mig anbelangar har detta aldrig hänt utan är att betrakta som fake news producerat av någon trollfabrik på Balkan.

Nåväl. Det nya albumet The passing light of day visar att Pain of Salvation är tillbaka på spåret. I gammal hederlig anda är det en lika njutbar som krävande skiva. Ömsom jobbig, ömsom smärtsamt vacker, men aldrig slentrian. Det sliter och drar i lyssnaren med sina ständiga taktbyten och synkoperade rytmer, driver mot den där punkten där det övergår från intressant till bara jobbigt för att plötsligt mynna ut i en stillsam melodi, ett vackert arrangemang, en melankolisk stämning. Att lyssna på The passing light of day är lite som jag föreställer mig bergsklättring – det är krävande men det är värt det för utsikten.

Albumets story utspelar sig på ett sjukhus och skildrar en svårt sjuk människas alla känslomässiga stadier; rädslan, smärtan, kärleken, hopp och förtvivlan. Det börjar med On a Tuesday, som sannolikt är det redigaste tunggung Pain of Salvation klämt ur sig på fjorton år och genast sätter tvivlet på skam, och avslutar med det reflekterande, smäktande titelspåret. Och om avslutningen inte får ögonen att bli lite fuktiga så har man förmodligen inget hjärta i kroppen, eller en permanent Radio Rix-skada på hörselnerven.

Rakt igenom hela albumet finns ett genomgående sound som är svårt att beskriva. Det är tungt, men inte tungt för tyngdens skull (en klassisk metalfälla) utan naturligt fläskigt. Melodierna sitter där de ska ovanpå en gedigen och likväl skakig grund av rytmer, som att bo i ett jordbävningsområde. Gildenlöws röst spelar ut hela sitt enorma register tillsammans med Zolbergs stämmor. Och hela tiden finns där något i ljudbilden som skaver en aning; knastret från en dammig grammofon, ett sprucket högtalarmembran, en orgel som läcker luft. Det är en perfekt imperfektion och precis som allt annat, inklusive namnet, är det just den motsägelsen som är Pain of Salvations signum.

Det avslutande titelspåret får sägas vara albumets bästa, men det är inte alls lika bra om man inte först har tagit sig genom resten. Resan dit gör det så mycket mer njutbart. Vill man istället plocka ut något ur mängden kan man förstås lyssna på singeln Meaningless eller så kan man, om man vill ha ett smakprov på hur brutalt tunga och samtidigt briljant knäppa Pain of Salvation kan vara, lyssna på Reasons. Men inget enskilt spår gör det här albumet rättvisa. Det bör höras i sin helhet, inte plockas ner i bitar. Helheten är, som man säger, större än summan av dess delar.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 5 – Det högkänsliga barnet

För ett par år sedan tog en bekymrad personal på förskolan upp en diskussion med oss om vår ene son. Utifrån diverse beteenden misstänkte hon att han kanske behövde hjälp och någon form av diagnos. Det var ju inte som att vi inte själva hade lagt märke till det så vi tog det naturligtvis på allvar. Diagnoser som ADHD låg nära till hands. Samtidigt var det för mycket som inte stämde. (Jag misstänker att det är ett vanligt misstag när folk självdiagnostiserar sig själva eller andra – man hittar några symptom som stämmer och nöjer sig så.) Men så läste Drottningen en artikel om vad man kallar för högkänslighet och bitarna började falla på plats.

Eftersom högkänslighet, till skillnad från ADHD, inte är något som det pratas särskilt mycket om bestämde jag mig för att lära mig mer, och då inte utifrån obskyra hemsidor. Det rimliga var då att gå till den som myntat själva begreppet – dr Elaine N Aron. Och mer specifikt då hennes bok om högkänsliga barn.

Så. Om själva boken kan jag väl säga att… den är inte särskilt bra. Jag kan inte uttala mig om Arons yrkesskicklighet inom fältet psykologi och får helt enkelt lita på hennes akademiska titlar, men som författare imponerar hon inte. Boken får aldrig något riktigt flyt eller djup utan avbryter hela tiden sig själv med oändliga exempel. Jag uppfattar det därtill som att hon hänvisar fram och tillbaka på ett störande sätt. I kapitel två kan det sägas att ”detta kommer vi att diskutera mer i kapitel fem” bara för att i kapitel fem säga ”som vi diskuterade i kapitel två”. Som läsare känner jag mig lite lurad, som att hon egentligen inte har sagt någonting alls. Riktigt så illa är det förstås inte, jag överdriver för att få fram min poäng, men det är störande och ryckigt. Säg det du vill ha sagt bara!

Det blir också väldigt tydligt att boken är skriven ur ett amerikanskt perspektiv. Hon poängterar också själv att det amerikanska samhället och skolväsendet är mer stressande och ”okänsligt” än det europeiska, och med det i bakhuvudet tänker jag att det kanske finns en uppenbar anledning till varför högkänslighet inte diskuterats särskilt flitigt här – för att det aldrig har varit något direkt problem? Boken beskriver högkänsliga nästan som ett slags märkliga varelser mitt bland oss. Älvor utan de spetsiga öronen som avslöjar dem kanske. Och i en amerikansk kultur som tycks väldigt utåtriktad, där barn ska ha fullt av aktiviteter och där agera ofta tycks viktigare än eftertanke, har jag full förståelse för att det kan upplevas så, och därav också finnas ett större behov av denna typ av kategorisering.

Något av det mest intressant jag tar med mig av boken anknyter till ovanstående stycke och är något dr Aron bara nämner i förbifarten: Nämligen att skillnaden i temperament och kultur i Europa kontra Amerika kan ha sin förklaring i koncentrationen av högkänsliga personer inom populationen. Högkänslighet är inte en defekt utan en genetisk variation som observerats även hos många andra däggdjur och för artens överlevnad har den variationen en viktig funktion. Aron tar som exempel en grupp rådjur i skogsglänta som tittar ut på en äng full av godsaker. De flesta rådjuren rusar rakt ut på ängen och börjar smaska i sig och har därför en större chans att äta sig mätta. Men ett par stycken står kvar och använder sitt känsligare nervsystem till att iakta omgivningen innan de går ut för att äta. Det medför förvisso en risk att bli utan, men det ökar å andra sidan deras chanser att klara sig undan vargflocken i gläntan bredvid som bara väntar på att några smaskiga rådjur ska komma ut på ängen.

På samma sätt är det således också högst troligt att de som satte sig på fartygen och drog till Amerikat för att skapa sig ett nytt liv och utforska det okända i större utsträckning var den delen av populationen som inte kategoriseras som högkänsliga, och att det därmed också var de som utformade de nya samhällena och kulturerna. Det bör därmed också ha medfört att koncentrationen av högkänsliga i alla fall tillfälligt ökat något bland de som stannade kvar i Europa, vilket torde ha påverkat våra samhällen och kulturer också. Detta kan jag naturligtvis inte bevisa, men det verkar rimligt att högkänsliga sällan är nybyggare. Det är helt enkelt alldeles för många osäkra faktorer, för många nya intryck att ta in för ett känsligt nervsystem som inte låter sig stängas av. Vi gillar inte sånt.

Ja, jag säger vi, för i beskrivningarna känner jag igen väldigt mycket av mig själv. Därmed inte sagt att jag tänker sätta etiketter på vare sig mina barn eller mig själv, men jag förstår oss lite bättre nu. Att människor är olika känsliga är knappast kontroversiellt. Inte heller att det påverkar hur vi agerar eller mår. Huruvida det är så uppenbart att en viss procent (upp till 20%) och så binärt som dr Aron påstår är upp till andra att bevisa eller motbevisa. Allt jag kan göra är att förhålla mig till det faktum att vissa av oss är känsligare än andra, vilket ibland är en fördel och ibland en nackdel.


Andra bloggar om: , , ,

Det är häftigt att (andra) betalar skatt

Om det är något jag verkligen avskyr så är det hyckleri och dubbelmoral. Jag blir vansinnigt provocerad av artister och företag som skriker om den heliga upphovsrätten samtidigt som de själva gör intrång i den, av politiker och myndigheter som vill övervaka allt och alla samtidigt som de själva gör vad de kan för att vi inte ska få insyn i deras verksamhet, och av diverse kändisar som hallelujar om hur häftigt det är att betala skatt samtidigt som de själva gör sitt bästa för att slippa just det.

Den senaste i raden av det senaste är Dregen, en undermålig gitarrist från Småland som lever på sin image. I en vida hyllad facebookstatus häromdagen ironiserar han över folk som klagar på att skatten är hög och illustrerar därefter vad han tror är sin poäng med att förklara allt fantastiskt vi får för pengarna. Det är bara det att det är hyckleri, och ganska halmgubbigt. Hycklande eftersom Dregen själv inte plockar ut någon särskilt hög lön ur sitt företag och därför undviker att betala den där höga skatten som han klagar på att andra klagar på. Halmgubbigt för att ingen utom en och annan paranoid prepper i Myggträsk har något emot att betala skatt för valparollerna vård, skola och omsorg. Invändningen många av oss har är istället att pengarna används till en hel del annat utöver allmännytta, och att pengarna många gånger slukas av det svarta hål vi känner som den offantliga sektorn.

Jag förväntar mig inte att Dregen ska förstå något av det här. Jag förväntar mig faktiskt inte att han ska förstå något alls. Jag förväntar inte ens att han har förstånd att hålla käften. Men jag hade hoppats. Jag är, på ren svenska, förjävla trött på dessa skenheliga artister som använder sitt kändisskap till att förklara för oss hur bra det är att vi betalar skatt, så att de själva slipper. Fast det sista säger de inte. Hade de gjort det hade jag kunnat respektera dem. Nu ger de istället sken av att de själva gladeligen betalar, för de vill så gärna bidra. Så länge inte pengarna går till att bygga sjukhus som skymmer Jonas Gardells utsikt, förstås. Det finns ju gränser.

För många år sedan hjälpte en av mina vänner till som roddare på en musikfestival. Ett av banden som spelade på festivalen, och antagligen var det stora dragplåstret, var Backyard Babies. Och i Backyard Babies spelar Andreas Svensson. Eller Dregen, som han kallas.

Långt in på småtimmarna och, som jag har förstått det, långt från civilisationen, hölls en efterfest där såväl musiker som roddare och annat löst folk deltog. Min vän hamnade i en soffa tillsammans med bland andra Dregen. Och som så ofta händer på efterfester hade han också slut på cigaretter. När han såg att Dregen öppnade ett helt nytt paket lutade han sig över och frågade om han kunde få bomma en. Dregen tittade på honom och svarade enligt utsago: ”Du, bara för att jag är känd betyder det inte att jag är gjord av pengar.”

Anekdoten är naturligtvis hörsägen och det är upp till var och en att avgöra hur stor nypa salt man vill ta den med. Själv är jag övertygad om att den på det stora hela är korrekt. Det kan förstås vara så att Dregen vid den tidpunkten inte hade kommit igång tillräckligt med sin skatteplanering för att ha råd att bjuda en stackars roddare på en cigg. Och det är givetvis upp till Dregen att göra vad han vill med sina surt förvärvade pengar (och cigg). Jag hade bara önskat att han häromdagen också sett sig själv i spegeln och sagt att ”bara för att jag är känd betyder det inte att jag är ett orakel”. Och hur som helst betackar jag mig för att bli uppläxad om solidaritet av en artist som är så full av sig själv att han inte kan bjuda en roddare på en cigg.


Photo credit: discoodoni via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,