Skip to content

#52weeks bok 8 – Boktjuvarna

Anders Rydells Boktjuvarna – Jakten på de försvunna biblioteken är en fortsättning på hans bok Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter. Den senare har jag inte läst men inser nu att jag bör. Boktjuvarna är nämligen så fängslande och intressant att jag svårligen kan tänka mig annat än att detsamma gäller för Plundrarna.

Rydell beskriver redan i förorden hur Boktjuvarna kom till som en slags avknoppning av Plundrarna. Att det var under insamlandet av information till den boken som han också kom till insikt om skalan på vilken nazisterna stal böcker. Detta har inte uppmärksammats alls på samma sätt som konststölderna av det enkla skälet att konstskatter har ett enormt monetärt värde medan böckers värde, med vissa undantag, endast har ett sentimentalt värde. Det betyder ingalunda att böckerna har ett mindre värde för sina ägare – kanske snarare tvärtom – men där det inte finns något uppenbart monetärt värde finns det heller något direkt juridiskt, politiskt eller medialt intresse. Därför är det en viktig berättelse.

Rydell tar oss på en resa genom både tid och rum i Europa. I jakten på de försvunna biblioteken måste han också förklara deras uppkomst, och boksamlingarnas uppkomst är intimt förknippad med människorna som samlade dem. Således får vi små nedstick i den judiska historien i Tyskland, Holland, Polen, Litauen, Spanien, Italien och Grekland. Historier som nazisterna systematiskt försökte utplåna – inte bara genom att fördriva och sedemera utplåna människorna, utan också genom att beslagta deras böcker.

De stulna böckernas historia är också berättelsen om den inre maktkampen bland högt uppsatta nazister, och deras storhetsvansinne. Varhelst de drog fram pågick en ständig dragkamp om bibliotek och arkiv mellan å ena sidan Heinrich Himmler och hans SS, och å andra sidan Alfred Rosenberg och hans Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR). SS främsta intresse var i underrättelsesyfte. De vill veta allt de kunde ta reda på om sina fiender, vilket till en början handlade mest om kommunister och bolsjeviker men i rask takt utvidgades till att omfatta praktiskt taget alla, som så ofta är fallet i en i paranoid diktatur. Men Himmler och delar av toppen inom SS utvecklade också en bisarr fascination för det ockulta, varför allt som berörde mysticism, häxkonst, alkemi och hemliga ordnar var av intresse.

Inom ERR var man mer intresserad av att samla och katalogisera böcker av ideologiska skäl. Rosenberg, som alltmer framstår som nationalsocialistisk chefsideolog, ansåg sig bedriva forskning och med hjälp av böckerna som beslagtogs försökte man lägga det pussel som skulle bevisa konspirationsteorier om hur judarna i hemlighet styrde. Med en ”forskning” där man på förhand bestämt vad som ska bevisas kunde man såklart också lägga fram ett och annat. Kardinal Richelieu ska ha sagt något i stil med ”visa mig sex rader skrivna av den ärligaste av män och jag ska hitta något som får honom hängd”. Föreställ er då vad man kan gräva fram ur tåglast efter tåglast av stulna bibliotek om man bara har rätt ideologiska glasögon. En avart av forskning som kanske bäst beskrivs med Joseph Goebbels egna ord.

Med andra ord: Jag skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt! Eller ”jamen det kunde vara sant!” som det brukar heta i diverse kommentarsfält nuförtiden.

Dessa skärvor, av något som en gång var ett sammanhållet bibliotek, får mig att tänka på den förstörda begravningsplatsen i Thessaloniki. Hur de krossade gravstenarna murades in i staden och blev en del av den. På samma sätt har Zentral- och Landesbibliothek byggts på skärvor och ruiner. Ett fundament som för det mesta är osynligt, men som i en låg skiffermur bakom ett smutsigt parkeringsgarage eller ett glömt exlibris på ett försättsblad avslöjar att dessa bitar en gång var en del av någonting annat, av någon.
På grund av denna interna dragkamp om boksamlingarnas innehåll kom böckerna att redan från början delas upp och sorteras om. Därtill förstördes mängder av böcker – antingen avsiktligt för att de inte hade något värde för tjuvarna, eller som en följd av kriget. Slutligen kom böckerna att hamna i händerna på Tysklands besegrare. De har hamnat i privata samlingar, i andra bibliotek eller ligger fortfarande kvarglömda i något arkiv. Och just uppstyckandet av böckerna är i sig en djävulsk detalj i en på alla sätt vedervärdig historia. Ty var för sig tappar böckerna sitt sammanhang. Det var genom att ingå i någons boksamling som böckerna var en del av något större. Kultur och kunskap som samlats i generationer. Därigenom försökte nazisterna försäkra sig om att även om de misslyckades med att utplåna judarna på individnivå och grunda sitt tusenåriga rike, så skulle de utplåna den judiska kulturen.

Slutligen är det också berättelsen om hur ihärdigt människor arbetade för att försöka rädda sina böcker. Hur de gömdes inne i ghettona, eller smugglades ut. Hur böcker försvann ur bibliotek för att aldrig återvända när den som för tillfället lånat den tog den med sig på sin sista resa. Hur judiska lärda, som med nazisternas sadistiska känsla för effektivitet, tvingades sortera och katalogisera boksamlingarna och därmed avgöra vad som skulle bevaras och inte, också gjorde den sorgligt pragmatiska bedömningen att jobbet måste göras. Att det var bättre att rädda de viktiga böckerna åt sina plågoandar än att se dem förstöras, eftersom det då åtminstone fanns en chans att bevara dem åt eftervärlden. Trots insikten att de själva skulle gå under.

Kultur är så otroligt viktigt för människor att det inte går att sammanfatta på ett vettigt sätt. Insikten om det är mer än känsla i magen än något som kan beskrivas rationellt. Och Rydells bok sparkar en i magen, om och om igen. Den förtjänar att läsas.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

Published inBöckerKulturPiratSamhälle

Be First to Comment

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: