Skip to content

Månad: april 2017

En guide till goda samtal

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?


Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 10 – Orten

Kanske är det kontrastverkan från Renhet som spelar in och höjer den här boken ännu mer, men jag tror inte det. När jag för något år sedan eller så läste Joakim Zanders debut Simmaren fick jag en omedelbar känsla av att ett nytt stjärnskott fötts på scenen för politiska thrillers på svenska. Inte för att konkurrensen är mördande hård, men ändå. Simmaren var något nytt och fräscht, berättat med en väl avvägd balans mellan förnuft och känsla. Just det sistnämnda är ovanligt i en genre som annars präglas av en knastertorr prosa. Det var dessutom en bok som bjöd på ett par överraskande vändningar, varav ett grepp så oväntat att jag inte kan gå in på det utan att förstöra för er som fortfarande har den boken framför er.

I sin uppföljare Orten fortsätter Zander på den inslagna vägen. Centralt i berättelsen är syskonen Yasmine och Fadi från den generiska Stockholmsförorten Bergort, vars liv tog olika vägar. I separata kapitel får vi dels i nutid följa Yasmines återkomst till Orten för att försöka ta reda på vad som har hänt hennes bror, och varvat med det får vi följa Fadis öden, från långt tidigare. I en tredje tråd får vi dessutom följa Klara, som är en återanvänd karaktär från Simmaren, och hennes arbete vid ett forskningsinstitut i London. Alla dessa tre historier dras av mer eller mindre osynliga trådar genom tid och rum mot berättelsens centrum.

Zander gör det skickligt. Han håller rätt på historierna så att trådarna aldrig rörs ihop av läsaren. Figurernas motiv och agerande känns trovärdiga, även om det för genrens skull naturligtvis är lite mer dramatiskt än vad det antagligen skulle vara i verkligheten. Det finns ett driv i berättandet som gör att man verkligen vill läsa vidare, veta mer, utan att för den sakens skull landa i klyschiga cliffhangers och annat genomskinligt. Den berättar om Orten och dess problem utan att gå i fällan och bli ett socialdrama.

Mitt enda aber är nog egentligen slängandet med förortssvenskan. Det känns lite krystat. Men det är sannolikt mest i mitt huvudet och inte författarens fel. Det är mycket möjligt att han gjort sin hemläxa och att tugget är autentiskt, men jag kan inte låta bli att drabbas av en känsla att det klingar falskt när en medelålders suedi ska beskriva förortskulturen. Det ger mig flashbacks till kassa filmer från 90-talet (som Sökarna) där jag mest satt och stönade för mig själv och tänkte ”pratar folk verkligen sådär?”. Känslan var nämligen mer att det var nån regissör på 50+ som talade om för skådespelarna att jodå, det är så de pratar, ungdomarna. Men återigen; det där är mest i mitt huvud. Jag har ingen egentligen anledning att tvivla, bara mina egna fördomar.

Allt som allt är det helt enkelt en jävla bra bok.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 9 – Renhet

Som synes börjar jag halka efter ordentligt i utmaningen. Det är till största del Jonathan Franzens fel. Renhet var nämligen en hopplöst jobbig bok att ta sig igenom.

Jag tänker helt och hållet hoppa över att försöka förklara vad den handlar om. Främst för att jag inte har aning. Vad jag däremot vet att är Franzen gillar att lägga ut texten. Han skriver egentligen rätt bra, det får man ge honom. Det är mest det som gör boken uthärdlig. Men att lägga ut texten över så många sidor och ändå få så lite sagt får mig att tänka att Franzen nog skulle kunna göra karriär som politiker. Och med tanke på hans karaktärers psykoser, fixeringen kring det sexuella i allmänhet och karaktärernas onanerande i synnerhet, tillsammans med det faktum att allt detta är orsakat av karaktärernas flänga mammor så ska vi nog vara tacksamma om han håller sig till att skriva böcker…

Samtidigt är det svårt att såga den totalt. Som sagt; Franzen kan skriva. Hans beskrivningar av miljöer och karaktärer är värda respekt och även om hans poetiska utsvävningar ibland tippar över gränsen till det överdrivet självgoda (säkert sitter han själv och masturberar till sina egna formuleringar emellanåt) så håller han sig för det mesta på rätt sida. Men det är långt ifrån tillräckligt för att täcka upp för hur konstig och strukturlös själva storyn är. Och det allra mest irriterande är att det finns flera trådar i boken som kunde ha blivit något om han hade nystat i dem istället.

På baksidan av boken har förlaget stolt tryckt följande citat från DN: ”Jonathan Franzen är tillbaka med ett rasande roligt angrepp på vår tid.”

Jag väntade i 586 sidor på att det skulle bli roligt. Jag väntade förgäves. Vore jag en Franzen-karaktär skulle jag antagligen dra en handtralla av frustration över detta, samtidigt som jag fantiserar om exakt hur högt upp till hakan en kulturtant måste knäppa koftan för att den här boken ska uppfattas som rolig, men nu är jag inte en Franzen-karaktär. Och den här boken är varken rolig eller på något sätt ett ”angrepp på vår tid”. På sin höjd är den ett angrepp på sinnena.


Andra bloggar om: , , , ,

När knappvalslabyrinten säger ”hoppa” svarar man ”hur högt”

En del av er har redan tagit del av följande rant live via Facebook, men för er som inte var där när det hände kommer här en berättelse om hur det kan gå till när man vill låna lite pengar av ICA-banken.

Bakgrunden är den att min sambo ansökt om ett lån. Eftersom chanserna för bra villkor ökar om man är två sökanden står jag som medsökande. Den bank som erbjöd bäst villkor beträffande ränta och avgifter var ICA-banken och jag, mitt nöt, kläckte ur mig att jo men ICA-banken ska vara bra, har jag hört. (Så här i efterhand vill jag minnas att de som sa att ICA-banken var bra är samma människor som tror att McDonalds hamburgare är godare än Max, och sådana människor ska man inte ta rekommendationer av.)

Så på fredag eftermiddag när jag jobbade hade jag fått ett SMS från ICA-banken som meddelade att de önskade komma i kontakt med mig. Eftersom jag jobbade gjorde jag inget åt det då, och sedan kom en helg emellan varför jag försökte ringa upp dem först idag. Och det är nu det roliga börjar. För er. För mig var det mest frustrerande.

Till att börja med kan man ju undra varför den institution som vill ha tag i mig inte ringer mig. Jag hade förstått om man hade skickat ett SMS efter att åtminstone ha försökt ringa och inte fått svar. Men nej. Och för det andra; om man nu skickar ett SMS om att jag ska ringa dem för att de vill ha tag i mig, jamen ge mig då för fan att direktnummer till en handläggare. Men nej, inte det heller.

Så jag ringer upp och kommer till den allsmäktiga knappvalslabyrinten. Där ombeds jag välja ”ett av följande alternativ” beroende på vad mitt ärende gäller. Men jag vet ju inte vad ärendet gäller! Det är ju NI som vill ha kontakt med MIG!

Nåja. Eftersom jag kan göra en kvalificerad gissning och komma fram till att mitt/deras ärende gäller tidigare nämnda lån väljer jag ”bankärenden”. Den Allsmäktiga Knappvalslabyrinten ger mig nu fyra val varav två är automatiska tjänster vilket går fetbort – jag behöver prata med en människa. Sedan kan jag välja mellan antingen personlig service för den som redan är kund, vilket jag inte vet om jag ska anse mig vara, eller ”mer information för dig som inte är kund”, vilket jag antar betyder reklam. Efter viss tvekan väljer jag att låtsas att jag är kund och hoppas att det är rätt. Det känns lite spännande. Ungefär som han Mike i Suits som arbetar som advokat utan licens.

Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten uppmanar mig nu att knappa in mitt personnummer, vilket jag gör, och därefter ska jag identifiera mig själv med mobilt BankID. Check. Tror ni jag släpps in i finrummet efter dessa kontroller? Icke! Nu släpps jag in i väntrummet. Den uppskattade väntetiden är tolv minuter, meddelar Den Allsmäktige. ”Vem uppskattar väntetid?”, muttrar jag bittert. Men, fortsätter Den Allsmäktige, du kan välja att bli uppringd av oss! ”Det hade ni ju kunnat göra från början”, muttrar jag, ännu bittrare och trycker på knappen för det valet.

Nu vill Den Allsmäktige att jag ska knappa in mitt telefonnummer. Vid det här laget gråtskriker jag åt telefonen att ni förhelvete redan har mitt telefonnummer, annars vore jag inte här! Sedan knappar jag in mitt telefonnummer, men lite extra hårt i hopp om att Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten är anslagskänslig och kan ana att min frustration. Går därefter för att sätta mig i ett hörn och krama knäna.

Så småningom blir jag uppringd av ICA-banken som undrar vad de kan göra för mig. Jag svarar att det undrar jag också eftersom det är de som vill ha tag i mig. I efterhand inser jag att det korrekta svaret hade varit ett Kennedyskt ”fråga inte vad ni kan göra för mig, fråga vad jag kan göra för er”. Det visar sig i alla fall att eftersom jag är medsökande på det här lånet så är det meningen att jag ska hämta ut ett rekommenderat brev på Posten för att på så sätt legitimera mig, och eftersom jag inte har gjort det än så står liksom hela ärendet och väntar på det. Lite fiffigt, kan man tycka. Det är bara det att jag inte har fått någon avi om något dylikt, vilket jag låter banken veta. Hoppsan. Människan i andra änden konsulterar Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten (antar jag) och återkommer med upplysningen att det skickades i fredags så jag borde få en avi idag. Och sen är det bara att legitimera sig så blir allt bra. Vi tackar varandra och önskar trevlig dag.

Först efteråt slår mig följande två saker: Om jag nu först legitimerar mig elektroniskt till Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten, och sedan igen när jag pratar med vad jag är nästan säker på var en riktig människa, varför behövs fortfarande det rekommenderade brevet? Och ännu intressantare; varför skickade de ett SMS till mig i fredags om att de vill ha kontakt med mig, när orsaken till att de ville ha kontakt med mig var att jag ännu inte hämtat ut mitt rekommenderade brev? Samma brev som skickades i fredags…

Utöver det känner jag hela det här förfarandet med att skicka SMS till någon man vill ha kontakt med för att sedan tvinga den personen att hoppa genom Den Allsmäktige Knappvalslabyrintens alla loopar för att slutligen få sitta i telefonkö, det är utstuderad ondska. Det är tamigfan briljant. Den som har kommit på det är på riktigt en Bond-skurk med monokel, fluffig katt, bunker. Hela kittet.

Själv känner jag däremot att nästa gång jag vill låna pengar ska jag nog vända mig till ryska maffian istället. Det må så vara att de har högre ränta, men när de önskar komma i kontakt med mig, då kommer de i kontakt med mig. Personlig service ska inte underskattas.


Photo credit: OndasDeRuido via Foter.com / CC BY-SA

Andra bloggar om: , , ,