Skip to content

#52weeks bok 10 – Orten

Kanske är det kontrastverkan från Renhet som spelar in och höjer den här boken ännu mer, men jag tror inte det. När jag för något år sedan eller så läste Joakim Zanders debut Simmaren fick jag en omedelbar känsla av att ett nytt stjärnskott fötts på scenen för politiska thrillers på svenska. Inte för att konkurrensen är mördande hård, men ändå. Simmaren var något nytt och fräscht, berättat med en väl avvägd balans mellan förnuft och känsla. Just det sistnämnda är ovanligt i en genre som annars präglas av en knastertorr prosa. Det var dessutom en bok som bjöd på ett par överraskande vändningar, varav ett grepp så oväntat att jag inte kan gå in på det utan att förstöra för er som fortfarande har den boken framför er.

I sin uppföljare Orten fortsätter Zander på den inslagna vägen. Centralt i berättelsen är syskonen Yasmine och Fadi från den generiska Stockholmsförorten Bergort, vars liv tog olika vägar. I separata kapitel får vi dels i nutid följa Yasmines återkomst till Orten för att försöka ta reda på vad som har hänt hennes bror, och varvat med det får vi följa Fadis öden, från långt tidigare. I en tredje tråd får vi dessutom följa Klara, som är en återanvänd karaktär från Simmaren, och hennes arbete vid ett forskningsinstitut i London. Alla dessa tre historier dras av mer eller mindre osynliga trådar genom tid och rum mot berättelsens centrum.

Zander gör det skickligt. Han håller rätt på historierna så att trådarna aldrig rörs ihop av läsaren. Figurernas motiv och agerande känns trovärdiga, även om det för genrens skull naturligtvis är lite mer dramatiskt än vad det antagligen skulle vara i verkligheten. Det finns ett driv i berättandet som gör att man verkligen vill läsa vidare, veta mer, utan att för den sakens skull landa i klyschiga cliffhangers och annat genomskinligt. Den berättar om Orten och dess problem utan att gå i fällan och bli ett socialdrama.

Mitt enda aber är nog egentligen slängandet med förortssvenskan. Det känns lite krystat. Men det är sannolikt mest i mitt huvudet och inte författarens fel. Det är mycket möjligt att han gjort sin hemläxa och att tugget är autentiskt, men jag kan inte låta bli att drabbas av en känsla att det klingar falskt när en medelålders suedi ska beskriva förortskulturen. Det ger mig flashbacks till kassa filmer från 90-talet (som Sökarna) där jag mest satt och stönade för mig själv och tänkte ”pratar folk verkligen sådär?”. Känslan var nämligen mer att det var nån regissör på 50+ som talade om för skådespelarna att jodå, det är så de pratar, ungdomarna. Men återigen; det där är mest i mitt huvud. Jag har ingen egentligen anledning att tvivla, bara mina egna fördomar.

Allt som allt är det helt enkelt en jävla bra bok.


Andra bloggar om: , , , ,

Published inBöckerKultur

Be First to Comment

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: