Skip to content

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

Published inBöckerHistoriaPolitikSamhälle

Be First to Comment

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: