Skip to content

Vivo

Mitt senaste fynd i musikvärlden är den italienska kvartetten Barock Project. Deras varsion av progressive rock lånar en hel del inspiration från folkmusik och kammarmusik. Sättningen består av trummor, bas, keyboards, gitarr och sång. Dubbelalbumet Vivo är bandets femte och därtill live, och utökat till en kvintett. Och det svänger något oerhört.

Hela albumet rivstartar med de pumpande rytmerna från pukor och en akustisk gitarr innan en folkmusikinspirerad melodislinga fyller på och drar igång Back to you. Det är på det stora hela en medryckande låt och en fantastisk mix av olika stilar. Förutom folkstompet hörs tydliga rockinfluenser i gitarrer och synth, medan det går att spåra jazziga toner i piano och bas, och alltihop med den där dynamiken och magiska förmågan att gå ihop på det sätt som är signumet för riktigt bra prog.

Eller ta Gold. Öppningen är en flerstämmig a capella med märkliga markeringar som för tankarna till Spock’s Beard, eller Queen. Därefter en snygg och dansant femtakt (som senare busas till och blir en fyrtakt då man helt enkelt tar bort en paus ur melodin, och märkligt nog känns fyrtakten mer avig en femtakten). En driven orgel och småskitig elgitarr driver låten framåt medan bas och trummor emellanåt leker kurragömma med taktslagen och Luca Pancaldis sång briljerar. Det låter 70-tal i modern tappning. Sättet på vilket låten först flyter över i moll i ett jazzigt pianoparti innan den hittar tillbaka till a capellan igen och därefter smyger ut på grundtemat igen men ändå i en ny tappning är återigen oerhört vackert.

Jag vill nämna en låt till. The longest sigh. Introt till låten påminner väldigt mycket om något Dave Matthews Bands Grey Street. Den lugnar därefter ner sig i en skön sjutakt som fungerar tack vare en snygg pianomelodi och återigen, Pancaldis sång. Även i den här låten finns ett underbart skönt sväng. Rytmsektionen i form av slagverkare Eric Ombelli och basisten Francesco Caliendo förtjänar en stor eloge för det. Mot slutet av låten går den dessutom ner i något slags halvtempo vilket gör det hela till mycket mer tunggung. Det fungerar det också.

Men det riktiga geniet i kvartetten är troligen ändå keyboardisten, kompositören och bandets grundare, Luca Zabbini. Även om det finns gott om utrymme för bandets skickliga musiker att briljera med sina kunskaper i aviga taktarter och allt annat som hör genren till, så ska man inte ta miste på att det i grunden är riktigt bra låtar. Zabbini är helt enkelt en jävla bra kompositör. Sedan hjälper det ju att ha grymma musiker till hands.

Så för er som gillar bra progressive rock och förstår att uppskatta skickliga musiker, kolla in det här albumet. Över två timmar av lysande musik.


Andra bloggar om: , , ,

Published inKulturMusik

Be First to Comment

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: