Skip to content

Månad: augusti 2017

#52weeks bok 22 – Slutet på kedjan

Vi var ute på landet. Och jag gick till sommarbiblioteket igen. Där den som vill kan lämna böcker den inte längre vill ha och ta med sig böcker andra inte vill ha hem. Och jag botaniserade lite bland böckerna. Och där var den.
Boken.
Slutet på kedjan.
Och jag hade aldrig hört talas om den. Men jag kände på något sätt att jag vill läsa den. Så den fick följa med hem.
Och jag läste den.
Och den sög.

Den sög, för att den är skriven ungefär som ovan. Drygt femhundra sidor av förfärlig prosa. Allting är så dramatiskt och banalt och varannan mening börjar med ”och”. Det är som att författaren, Fredrik T Olsson, har tänkt att ”skit i skrivreglerna man lärde sig i grundskolan, Bibeln är världens mest sålda bok och där börjar minsann meningarna med och!”. Lite omotiverade radbrytingar på det så blir det bra.

Därtill är berättandet överlag styltigt och hackigt. Det finns inget flyt i det hela och dialogerna får mig att stöna högt inombords. Allt som oftast kan det stå någonting i stil med:

Tanken svindlade. Kunde det vara så? Men det gick inte att komma ifrån. Att det han tänkte säga var rätt.
Och så sa han det.
”Det stämmer.”
Så sa han.

Det är som att Dan Brown har tagit hjälp av Stina Wirsén. Med skillnaden att Stina Wirséns Vem-böcker är skrivna för barn. Ändå har de mer djup.

Det riktigt tråkiga med det hela är att boken inte hade behövt vara så dålig. Jag tycker förvisso att historien är alldeles för stor (spoiler alert – apocalypsen väntar runt hörnet) och att det kanske kunde ha gått att göra en bättre story på en mindre skala, men det finns ändå en och annan grundpremiss som var värd ett bättre öde. Som att någon har hittat ett mönster i ”skräpet” i vår DNA, någonting som tyder på att det är kommentarer till koden… Det är en spännande idé som hade gått att göra något bra med, utan att sätta hela världen i brand. Men det är klart – då måste man ju få den att hålla också, ge karaktärerna liv och så. Håll tempot uppe, strössla med cliffhangers och explosioner så spelar det ingen roll. Om det är något vi har lärt oss av Hollywood så är det det. Det är ju synd att den strategin fått fotfäste i bokvärlden också, men det är ju som det är.

Trots allt. Dan Brown säljer.
Och Bibeln säljer.
Och det är så det är.
Inget förändras. Och allt förändras.
Eller någon annan banalitet.

Hypokrati

Den 16:e februari meddelade regeringen att man ämnade tillsätta en utredning av ”den svenska datalagringsregleringen”, som man väljer att kalla det i ett pressmeddelande. Denna ”reglering” är lagstiftning som en gång i tiden drevs igenom enligt EU:s omstridda datalagringsdirektiv. Detta direktiv trädde i kraft redan 2006 men drogs i långbänk i flera länder, däribland Sverige, och i ytterligare andra implementerades det bara för att senare underkännas av respektive lands konstitutionsdomstol. I Sverige blev direktivet omsatt i lag först 2012, av politiker som bedyrade att de inte ville men var tvingade av stora, dumma EU. Röstsiffrorna var förresten 233-41.

I april 2014 sågades datalagringsdirektivet jäms med fotknölarna av EU-domstolen som underkände hela klabbet. Här skulle man kunna tänka sig att de 233 stackars förtroendevalda som inte ville men var piskade att rösta ja nu skulle dra en stor, gemensam suck av lättnad, kasta av sig bojorna och rusa in parlamentet för att så snabbt som möjligt riva upp ”den svenska datalagringsregleringen”. Icke. Istället tillsatte man en snabbutredning för att skyndsamt meddela eventuellt olydiga operatörer, som Bahnhof, att den svenska lagstiftningen minsann gäller och att underlåtelse att lagra uppgifter om sina kunder skulle få konsekvenser. Beslutet grundade sig på att lagstiftningen inte bedömdes strida mot EU-rätten eller Europarätten.

Notera skillnaden här. I mars 2012 röstade man för något man påstod sig vara emot för att man var tvingade av ett EU-direktiv. Efter att direktivet fallit låter man bli att riva upp det för att det inte anses strida mot EU-rätten eller Europarätten. På två år blev ett kuvat ”vi måste” till ett trotsigt ”vi får”.

På vardera håll har Bahnhof och Tele2 trotsat ”regleringen” och det är en dom i EU-domstolen i målet Tele2 mot Post- och telestyrelsen den 21:a december 2016 som är bakgrunden till den utredning som förkunnades i februari 2017. Den domen gjorde klart att den svenska lagstiftningen inte stämde överens med EU-rätten, enligt regeringens eget pressmeddelande. Med andra ord inte riktigt vad regeringens egen tidigare snabbutredning kommit fram till. Oops.

Nå. Vad den nya utredningen kommer fram till ska redovisas den 9:e oktober i år. Vi får väl se vad den har kommit fram till, men vi kan väl säga såhär: Jag blir ju inte direkt förvånad om man har kommit på nån ny anledning att inte riva upp det där man aldrig ville införa.

En som har fått en inblick i utredningen är Bahnhofs vd Jon Karlung. Hans första intryck är… bekymrat.

Det är i sammanhanget också viktigt att påminna om hela upphovet till det omstridda direktiv som sedemera implementerades i svensk lagstiftning, av svenska folkvalda politiker som ”inte ville”. En av arkitekterna var tidigare justitieminister Thomas Bodström. Efter terrordåd i Madrid 2004 och sedan London 2005 lobbade Bodström för en generell datalagring. Trots ett massivt motstånde lyckades man till slut driva igenom ett direktiv i EU-parlamentet, som därmed skulle tvinga medlemsländerna att implementera det i nationell lagstiftning (och på så sätt också låta knapptryckarkompaniet komma undan med ursäkten ”vi vill inte men måste”). Bodström skryter själv om hur han i ett enskilt samtal med den brittiske minister, som ville hoppa av med hänvisning till motståndet på hemmaplan, övertalade vederbörande.

Allting leder alltså tillbaka till Sverige. Sverige och socialdemokraterna, men också Sverige och Alliansen. De kan snyfta hur mycket de vill, men ingen tvingade 233 ledamöter att rösta för. Ja, det fanns risk för konsekvenser att inte implementera direktivet, men tidsfristen var liksom 2007 så 2012 borde man definitivt ha kunnat fortsätta trotsa och invända EU-domstolens utlåtande. Istället blev det plötsligt bråttom.

Den enda rimliga slutsats man kan dra av de olika ledtrådarna är att det finns en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag för att övervaka vad dess invånare gör, säger, söker, delar, tittar på, vem de gör det med och var de befinner sig när de gör det. Man kan med rätta frukta datalagringen och andra övervakningsinitiativ, men det här jävla hyckleriet borde göra varenda en rasande! Och det genomsyrar det politiska skiktet så grundligt att vi kanske borde börja prata om statsskicket som en hypokrati.

#52weeks bok 21 – Vassa föremål

Efter att ha läst Gillian Flynns Gone Girl åkte jag och familjen upp till Gävle ett par dagar. Där tittade vi in på Erikshjälpen eftersom min sambo tycker om att köpa gammalt skit. Ok, hon råkar vara rätt duktig på att fynda. Själv hamnade jag bland böckerna, som för övrigt var pedantiskt sorterade. Med Gone Girl i färskt minne höll jag därför utkik efter Gillian Flynn, och hittade inte bara en utan två böcker i gott skick. Mörka platser, som återstår att läsa, och Vassa föremål.

Vassa föremål är Flynns debutroman. Och utan att säga för mycket kan jag dra slutsatsen att det är sant att övning ger färdighet. Jag tycker mig kunna se mycket av briljansen från Gone girl i Vassa föremål, men mycket mer oslipat.

Huvudpersonen i boken heter Camille Preaker. Hon är journalist i Chicago men skickas till sin hemstad Wind Gap, Missouri, för att rapportera om ett fall med en försvunnen flicka. Väl där återser hon sin mor Adora, som hon har ett minst sagt ansträngt förhållande till, och diverse spöken från förr. Så långt ganska standard återvändarupplägg. Men ganska snart anar man att något är mer skruvat än normalt med Adora, hennes make Alan, och Camille själv. För att inte tala om den trettonåriga halvsystern Amma. Dysfunktionell familj är en underdrift.

Flynn är skicklig på att släppa små bitar av pusslet och att göra det så avslappnat att man inte ens märker dem förrän historien löses upp. På så vis bygger hon också upp en obehaglig känsla genom boken utan att skriva läsaren på näsan. Eller just därför – det är just det diffusa och oklara i historien som gör den obehaglig. Så ja, det är en välskriven bok och en bra debut. Och det är måhända orättvist att jämföra en debut med en senare fullträff, men trots goda ansatser och skickligt författande så tyckte jag inte att Vassa föremål förmådde engagera mig riktigt. Jag känner inget för huvudpersonen, förstår henne inte och får inte riktigt grepp om persongalleriet överlag. Det är möjligen för rubbat. Men oavsett vad jag känner för boken i övrigt så är upplösningen i sig en anledning att läsa den.


#52weeks bok 14 – Öster om avgrunden

Thomas Engströms antihjälte Ludwig Licht är tillbaka för att avsluta sin tetralogi. Ludwig har nu, liksom sin skapare, slagit sig ner i Georgien. Han har också kommit på att det går utmärkt att blanda vodka i matsoni, en sorts yoghurt. Förutom det jobbar han för det amerikanska säkerhetsföretaget EXPLCO, ett företag vars kopplingar till CIA man knappt försöker dölja.

I inledningen av Öster om avgrunden får Licht en amerikansk affärskvinna i knät. Hon säger sig sitta på viktig information och vill hoppa av. Men innan Licht och EXPLCO hinner sörja för hennes säkerhet försvinner hon. I jakten som följer upptäcker Licht att flera spöken från hans förflutna är i rörelse – dels en moldavisk gangster som har sina personliga skäl att hata Ludwig Licht, och dels en före detta Stasiofficer som drivs av ideologisk fanatism. Som vapendragare har han den yngre kollegan Anri, som också fungerar som något slags kontroll- och kontaktperson för det georgiska underrättelseväsendet, och prästen Gregor som alltid tycks veta lite mer än han borde.

Jakten för dem genom ett både geografiskt och politiskt landskap som man känner att Engström brinner för att få beskriva. Inte undra på det. Det räcker att titta på några bilder från Georgien för att bli biten. Och på det är det ett geopolitiskt getingbo i skärningspunkten mellan öst och väst, mellan islam och kristendom, mellan ordning och kaos, där lojaliteterna inte är självklara eftersom fiendens fiende ofta är en mycket bättre allierad. En värld där var varken historia eller framtid är färdigskriven än.

Men nu är det slut på väderstreck och såvida inte Engström ångrar sig eller får slut på pengar och därför börjar krysta fram fortsättningar som ”Upp i det blå” eller ”Ner i min källare” återstår bara att tacka Ludwig Licht för åkturen. Det var en jävla resa. Kul att vi fick följa med.


Andra bloggar om: , , , ,

Transportstyrelsens slogan: Kör för fan!

Sent omsider har jag läst Emanuel Karlstens genomgång av IT-skandalen i Transportstyrelsen. Karlsten har, som rubriken också klargör, läst Säpos granskning så att vi slipper. Jag har två omedelbara reaktioner: För det första är det skrämmande läsning. För det andra är det lysande journalistik. Medan slaskpressen snubblade över varandra för att förklara ”vem som vann” det politiska efterspelet som om det vore en jävla fotbollsmatch satte sig Karlsten och läste Säpos utredning och destillerade den till något som är begripligt och tillgängligt för oss andra. Det här är varför journalistik fortfarande behövs. Vi behöver inte slaskpressen, men vi behöver journalistik.

Jag tänker inte ge mig på att sammanfatta Karlstens sammanfattning. Den behöver läsas i sin helhet. Men en nyckel i det hela är det som kommit att kallas för ett ”avsteg från gällande lagstiftning”. Jag trodde att det var något ansvarig generaldirektör med flera slängde sig med som en omskrivning för ”brottslig verksamhet”. Ni vet, ungefär som makteliten tar ”time out” istället för att sjukskriva sig eller suspenderas. Så var det inte. Formuleringen kommer sig av att en IT-säkerhetsansvarig i ren desperation över en kaosartad situation där säkerhetsaspekterna åsidosatts författade ett dokument som i klartext kräver antingen att projektet fördröjs med hänsyn till nödvändiga säkerhetsprövningar, eller ett godkännande av ”avsteg från gällande lagstiftning”. Det är ett slags internt nödrop – vederbörande antog eller hoppades att om högsta ledning ombads underteckna ett godkännande av lagbrott så skulle de inse allvaret. Protokollet undertecknades och projektet fortsatte.

Tyvärr är jag inte förvånad. IT-säkerhet och integritet är inte direkt prio numero uno. Detta har landets högsta ledning både genom nuvarande regering och föregående borgerliga demonstrerat upprepade gånger. De klassiska käpphästarna är förstås FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet där man gång på gång viftat bort kritik från allehanda expertis, inklusive lagrådet och en före detta Säpo-chef. I fallet datalagringsdirektivet sågades det till slut med fotknölarna i EU-domstolen men då stoppade regeringen kollektivt fingrarna i öronen och sjöng ”LALALALA”. IT-säkerhet står lågt i kurs därför att det för de flesta beslutsfattare är obegripligt. Och när regeringar visar att det är oviktigt, varför skulle deras kompisar på generaldirektörsposter agera annorlunda? Och så vidare i en kulturkedja som går hela vägen ner till de tekniker som faktiskt begriper men viftas bort som jobbiga alarmister.

Dessutom gäller den här sortens kultur inte bara specifikt IT-säkerhet. Jag tror att de flesta som jobbat på ett relativt stort företag kan känna igen sig i den här beskrivningen: Ni har ett möte. På mötet turas representanter från företagets olika avdelningar om att förklara hur viktig deras del av verksamheten är. Kvalitetschefen berättar att kvaliteten är viktigast. Om ni inte kan garantera kvaliteten på er produkt spelar inget annat någon roll, för då har ni snart inga kunder. Huvudskyddsombudet berättar att säkerheten är viktigast. Om ni sliter ut personalen kan ni inte garantera kvaliteten. Sedan får ni berättat för er att om inte dokumentationen är korrekt spelar inget av det andra någon roll, och ytterligare någon förklarar att det viktigaste är att hålla ledtiderna för det spelar ju ingen roll hur bra grejer ni tillverkar om det aldrig kommer fram till kunden. Och så vidare. Sedan återgår ni till verksamheten. Ni är underbemannade, maskinparken hålls ihop med nödlösningar och böner, ni saknar adekvat behörighet, ergonomin är undermålig. Med vetskap om hur viktigt allt detta är lyfter ni problemet till er närmsta chef. Han säger ”kör”. Vad gör ni?

Jag tror att alla, såväl myndigheter som företag, kan ta lärdom av Transportstyrelsen. Att hasta fram beslut, slarva med upphandlingar etcetera må vara effektivt och billigt på kort sikt, men det kan också få förödande konsekvenser. I bästa fall blir det bara dyrt, som när Elektrolux plöjde ner hundratals miljoner i affärssystemet SAP för att efter några års tweakande besluta att det var billigare att bara slänga pengarna i sjön än att faktiskt ta det i bruk, eller för all del den aktuella situationen på Försäkringskassan. I värsta fall leder det till att människor skadas, som när biltillverkare eller livsmedelsföretag tummar på kvaliteten. Eller när en myndighet läcker säkerhetsklassad information, vilket är vad Transportstyrelsen har gjort.

Att jag tror att alla kan ta lärdom av Transportstyrelsen betyder däremot inte att jag håller andan. Man kan tänka sig att folk tänker till. Ett tag. Men så sakteliga kommer allt att återgå till det normala och marginalerna pressas tills nästa gång det skiter sig. Och även då, liksom förr, kommer granskningen att visa att folk försökte säga ifrån, utan att få gehör.


Photo credit: Eric Kilby via Foter.com / CC BY-SA

Om att glänta på locket till Pandoras ask

Vi har under ett par år återkommande läst och hört rapporter om sexuella övergrepp på festivaler. Som en reaktion av detta vill Emma Knyckare skapa en festival endast för kvinnor. Vilket i sin tur såklart ger reaktioner, vilket förmodligen var målet från början.

Så. Vad tycker jag om idén? Tja, ryggmärgsreflexen är å ena sidan att all form av uteslutning av grupper är att ses som diskriminering, vilket jag ogillar. Å andra sidan är min ryggmärgsreflex också att vad privata aktörer gör också är upp till dem. Vill man ha en festival enbart för kvinnor, fine. Det är i sig inte ett problem.

Problemet är istället vad det öppnar för dörrar. För det är lite att glänta på locket till Pandoras ask. Man kan tycka att det är oproblematiskt att anordna en festival som utesluter män, det finns ju andra festivaler att gå på och vem vill förresten gå på en fest där man inte är välkommen? Och i ett vakuum är det precis så oproblematiskt. Men hur reagerar vi nästa gång då, när ett par ärkenötter (vi kan kalla dem Kent och Ted) får för sig att starta en festival endast för “svenskar”. Eller “inte för muslimer”? Givetvis med hänvisning till säkerhet och uppbackat av siffror som visar att vissa grupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. Är det fortfarande ok? Fortfarande oproblematiskt?

Observera att gruppen “män” och gruppen “muslimer” inte är likställda här. Jag menar inte att det är “samma sak”. (Det är en annan sak folk måste lära sig – att “jämföra” och “likställa” inte är synonymer.) Vad jag menar är att när man kliver ut på det sluttande planet så flyttar man positionen vilket gör det lättare att ta nästa steg. Prejudikat är inte bara en juridisk term – det är något hela samhället måste ha med sig i bakhuvudet. Så de som idag tycker att det är rätt och rimligt att ha en festival utan män – på vilka principer kommer de senare att kunna ta ställning _mot_ en muslimfri festival?

Observera också att jag inte anser att det ska vara förbjudet för Knyckare att starta en mansfri festival. Som sagt; så länge det är i privat regi är det rimligt att ägaren/arrangören bestämmer vem som är välkommen och inte. Men jag vill att man lyfter blicken och funderar över vilka prejudikat man skapar, vilka dörrar man öppnar. Ska restaurangägare också få bestämma vilka som är välkomna? Är “we don’t serve your kind here” ett samhälle vi vill ha? Det finns ju _andra_ restauranger…

Frågan är var vi tycker att gränsen ska dras. Det är inte bara en fråga om en moralens och anständighetens gräns, det är lika mycket en fråga om gränsdragning mellan idealism och pragmatism. Det är ingen rättighet att gå på festival. Det är ingen rättighet att gå på restaurang heller. Men att något inte är en rättighet gör inte att det är fritt fram. Annorlunda uttryckt: Bara för att något inte är förbjudet är det inte rätt. Och målet med en diskussion behöver inte mynna ut i att lagstifta utan bara att få folk att tänka till. Alla i ett samhälle har ett eget ansvar att fundera över vad som är rätt och vad som är fel, och vad konsekvenserna av ett agerande kan bli. Och vi måste kunna diskutera dessa gränsdragningar utan att ropa efter pappa Staten som ska komma rännande och lösa problemet åt oss.

Så. Var ska den där gränsen dras? Var går gränsen mellan att vidta åtgärder för att en grupp människor ska känna sig trygga och slippa bli antastade, och diskriminering? Hur vidtar man åtgärder för att säkra det första utan att en massa annan skit smiter ut ur asken? Diskutera i små grupper.


Photo credit: djwtwo via Foter.com / CC BY-NC-SA

#52weeks bok 20 – Gone girl

Det finns förstås att det jag upplevde när jag läste Gone girl är kontrastverkan efter att ha läst Erik Lewin, men jag tror inte det. Gone girl är verkligen en riktigt bra bok. Inte bara till handling, utan också i allra högsta grad till hantverk. Redan några sidor in i boken konstaterade jag att Gillian Flynn är en trevlig ny författarbekantskap och sisådär 550 sidor senare har hon skaffat sig en position bland mina favoriter, förutsatt att hon inte visar sig vara ett one hit wonder. Annars tror jag att senast jag blev så fäst vid en författare redan på första försöket var när jag upptäckte Dennis Lehane.

Det är inte en helt orimlig jämförelse heller. Flynn äger samma förmåga som Lehane att ge liv åt karaktärer och miljöer, att beskriva utan att egentligen beskriva. Att otvunget smyga in små detaljer snarare än att stapla dem på varandra. Liksom Lehane förmår hon också att blanda allvar och humor, misär och lättsamhet och kan etablera den där känslan av hopplöshet och elände utan att vältra sig i det.

Gone girl handlar, som titeln antyder, om en försvunnen person. Den försvunna personen heter Amy Dunne och är gift med Nick. Flynn berättar växelvis ur Nicks och Amys perspektiv; Nick i nutid, Amy genom dagboksfragment. På så vis får vi bådas perspektiv på tillvaron, samtidigt som vi får parets historia parallellt med Nicks nutid där han gör allt han kan för att framstå som oskyldig. Hur man nu gör det, för alla vet ju att den som är skyldig försöker framstå som oskyldig, så hur gör man då för att framstå som oskyldig? I periferin till allt detta finns en polisutredning, men eftersom vi får hela historien genom Nicks ögon vet vi inte vad polisen vet och inte vet. Och vem Nick än tycker att han är så verkar inte Amy se honom på riktigt samma sätt…

Flynn gör ett strålande jobb med att växla mellan de olika berättarrösterna och perspektiven. Det måste ha krävt en hel del planering att få till, ändå känns det så lätt och naturligt när man läser det. Och som historia betraktat håller det ihop. Trots diverse överraskande vändningar och ”allt är inte som det verkar”-grepp som fått mången historia att falla på sitt eget grepp seglar Flynn hela skeppet i hamn. Jag fick en stund en känsla av att det fanns en galning för mycket i storyn, men bitarna faller ändå på plats. Faktiskt är mitt enda kvardröjande klagomål på boken att översättarjäveln har skrivit ”slått” istället för ”slagit” på ett ställe. Det är ett säkert sätt att hamna på min shitlist.

Jag ska erkänna att det här inte var en bok jag egentligen hade några ambitioner att läsa. Jag vet att den blivit väldigt väl mottagen och som alltid när en bok blir haussad blir jag skeptisk. Jag menar, 50 shades of Grey sålde också bra… Men så var vi ute vid lantstället där det finns ett så kallat sommarbibliotek där folk kan lämna böcker de inte längre vill ha, och där det således också är fritt fram för andra att hämta. Jag såg boken och tänkte att, tja, jag har inget annat att läsa just nu och det är jag just nu väldigt glad för, för nu vet jag att det finns ytterligare ett par olästa Gillian Flynn-böcker att se fram emot.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 19 – Almedalen har fallit

Erik Lewins debutroman behöver ingen baksidestext. Handlingen sammanfattas nämligen alldeles utmärkt av titeln och hashtaggarna på omslaget. Den utspelar sig i Almedalen. Det dyker upp terrorister. De tar gisslan. Folk dör. The end.

Däremellan är det ändå en story med potential. Att hela den svenska makteliten klumpar ihop sig innanför en kompakt ringmur en vecka per år – mumma för den som vill klippa till. Och Lewin sparar inte på krutet. Hans terrorister är välorganiserade och brutala, och kräver således rejält med eldkraft för att bekämpas. Allt detta i det medeltida Visby gör det hela till ett mustigt recept. För en film.

Som bok är det däremot inte mycket att hänga i julgranen. Tyvärr. Anledningen till det är att trots krutrök och blodbad saknar den minsta tillstymmelse till spänning. Boken är skriven som en rapport. Det här hände, sen hände det här, folk dog. Det är actionpackat, men det finns ingen nerv. Jag tror att den främsta anledningen till det är att Lewin lider av vad jag skulle kalla Tom Clancy syndromet – han kan en jävla massa om militära förband, befälsordning, underrättelseverksamhet och vapen, men han kan inte beskriva människor. Det gör att när folk dör så rycker man på axlarna.

Faktum är att pappfigurerna till karaktärer i stort sett också rycker på axlarna. Och det är ändå det minst dåliga. Än värre blir det vid de tillfällen Lewin lite halvhjärtat försöker ge sina karaktärer liv i form av styltiga konversationer och självanalytiska tankar. På riktigt; figurerna i boken känner inte saker, de analyserar att ”nu känner jag nog så här”. Och dialogerna består mest i föreläsningar där figurerna mansplainar saker för varandra. Jag vet förstås inte hur personal i Nationella Insatsstyrkan eller Skånepolisen pratar med varandra, men förutsatt att de inte är robotar så sätter jag mina pengar på att de inte pratar som den här boken. Det är bättre att de håller käft helt, för när de pratar måste man som läsare stanna upp och stöna eller ta sig för pannan.

Med det sagt så finns det potential i såväl grundstory som miljö. Tom Clancy må ha varit en undermålig författare, men det blev bra filmer och datorspel av hans böcker. Det skulle det mycket väl kunna bli av Erik Lewins också. Gärna med Mikael Persbrandt i alla roller eftersom karaktärerna ändå inte är beroende av något direkt känsloregister. Och själv skulle jag gärna spela ett Rogue Spear där jag får springa runt i Visby och skjuta terrorister. De får gärna se ut som Mikael Persbrandt.

Så kör gärna på det, men spar på skogen och skit i att ge ut manusen i bokform.


Andra bloggar om: , , , ,