Skip to content

Månad: september 2017

Skamparaden i Göteborg

Sverige, 2017. Vi har nazister på gatorna. De gömmer sig inte längre på Flashback eller bakom anonyma äggkonton på Twitter. De demonstrerar öppet, i paramilitär uniform. Igår tågade de i Göteborg i vad som bara kan tolkas som en provokation. Demonstrationen saknade tillstånd, vilket i sig inte är skäl att upplösa demonstrationen. Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig och runt om landet reagerade folk med avsky. Rapporter har förekommit om att nazisterna knuffat på åskådare och till och med poliser längs vägen.

Det är det som får mig att tänka att det här verkligen var en provokation. De vill se hur långt de kan gå innan polisen ingriper. Kanske ville de rent av att polisen skulle ingripa. Polisen hamnar i ett ”damned if you do, damned if you don’t”-läge. Ingrip inte, och man skickar signalen att nazister har fri lejd att bete sig, att samhället och ordningsmakten fruktar dem. Ingrip och de drar på sig offerkoftan direkt. I valet mellan två dåliga alternativ hade jag förvisso gärna sett att polisen gått in hårt och med felvända batonger. Ni vet, sådär som man gör med fotbollsfans. Det hade inte varit rätt, det hade inte varit ideologiskt försvarbart och det hade antagligen inte varit strategiskt klokt, men… Det hade varit förbannat skönt.

Det här är en oroande utveckling på flera sätt. Det är oroande att hatet tydligen blivit så rumsrent att de vandrande kräkmedlen inte längre skäms för sig utan tågar öppet. Det är också oroande polisen uttalar sig i termer av att ”vi vill inte provocera dem”. Jag tillhör verkligen inte den så kallade ”hårdare tag-högern”, men vad fan! Jo, jag förstår att polisen inte kan ingripa hur som helst om man inte har tillräckligt med folk på plats, inte är tillräckligt förberedd, inte kravallutrustad, etcetera. Men det är just det som är det oroande – om polisen inte kan mobilisera tillräckligt snabbt betyder det att det är fritt fram för vilken lynchmobb som helst att ta över staden.

Och beträffande det där med förberedelser: Vad gör Säpo? Hur kan ett par hundra nazister mobilisera utan att Säpo vet om det? Trots allehanda lagändringar för att underlätta övervakning och luckra upp den personliga integriteten kom det här som en blixt från klar himmel? Har man verkligen inte bättre koll än så på sina potentiella inhemska terrorister?

Det är verkligen dags att den överväldigande majoriteten slutar käbbla inbördes nu. Det sägs att inget förenar så som en gemensam fiende. Well, där är fienden. Enas mot den, och gör det nu!

Porr- och piratfilter

Photo credit: keso via Foter.com / CC BY-NC-ND
För en dryg vecka sedan publicerades en debattartikel i Expressen som borde ha givit undertecknande Sofia Jarl en plattnackeutmärkelse, om jag fortfarande ägnade mig åt att regelbundet dela ut veckans plattnacke. Nu gör jag ju inte det, men Sofia Jarl och Centerkvinnorna får ändå en veckans plattnacke i efterhand, enbart för att de i sin debattartikel säger sig vilja titta på opt-out, men föreslår opt-in. Resten av debattartikeln är inte mycket bättre.

Det handlar alltså om porrfilter. Igen. Det är en sådan där grej som dyker upp lite nu och då när politiker känner att de måste göra någonting, helt oaktat om det är rätt sak att göra, om det har otrevliga bieffekter, om det ens går att göra och om det överhuvudtaget adresserar rätt problem.

Förslaget har sågades per omgående grundligt och hänsynslöst och det finns ingen anledning att gå djupare in på det. Sammanfattningsvis kan man säga att det de föreslår är dumt. Att internetoperatörer skulle förinstallera en programvara i våra apparater för att filtrera bort porr är världfrånvänt och inte så lite kränkande av såväl privatliv som äganderätt. Hur man ens har tänkt att det skulle gå till vet jag inte, men jag vet ett land som tvingar folk att ha viss programvara i telefonen: Kina. Därtill kommer problemet med att filter är trubbiga verktyg. Att blockera en viss typ av material är inte så enkelt som att knappa in en kodsträng som säger ”block porn”. Det är lite mer komplicerat än så.

Nå, som sagt: Förslaget sågades per omgående av diverse tyckare och tänkare, och det är ju gott så. Ett tag kändes det nästan som att poletten började ramla ner hos folk. Att det där somliga av oss försökt förklara så länge, att filtrering är fel väg, att man riskerar att förstöra det öppna nätet och allt vad som följer på det, vilka möjligheter till missbruk som finns, etcetera, började slå rot. Och det vore ju minst sagt ironiskt om det efter spaltmil av text om det vackra i att dela med sig av kultur, om yttrande- och åsiktsfrihet, om möjligheterna med delad kunskap, om det efter allt det slutligen var porr som fick folk att sätta ner foten.

Riktigt så är det nog inte ändå. Nyss läste jag att ett stycke i EU:s förslag till ny upphovsrättslag har fått flera medlemsländer att sparka bakut (nej, Sverige är inte ett av de länderna). Anledningen? Filter. Förslaget går ut på att tjänster där användare kan ladda upp material måste samarbeta med upphovsrättsmaffian och införa filter som identifierar och stoppar filer som innehåller upphovsrättsskyddat material. Återigen; ett sådant filter vore inte bara rejält trubbigt, det skulle också öppna för ett massivt missbruk. Det finns redan exempel på sådant missbruk på den största av dylika tjänster – Youtube. Där har det förekommit att Youtube, på order av upphovsrättmaffian, tagit ner material på felaktiga grunder. Och om Youtube inte kan stå emot när stora stygga upphovsrättsmaffian huffar och puffar, hur ska då andra aktörer kunna göra det?

And dying in your beds years from now, would you be willing to trade all the days, from this one to that, for one chance, just one chance to come back here and tell them that they can take our freedom, but they can never take OUR PORN! - William Wallace

Men nu när folk äntligen har förstått det här, då pågår det väl just nu en storm på nätet? Njae, inte så mycket. Och då är ändå det här något mycket mer konkret och därmed farligare än det föreslagna porrfiltret. Trots allt; det ena är en vimsig debattartikel författad av en grupp inom ett svenskt oppositionsparti, som majoriteten av sagda parti inte kan antas stödja och som därför sannolikt inte kommer att bli ett konkret förslag. Och folk går bananer. Det andra är ett stycke i ett förslag till EU-direktiv som för eller senare förmodligen kommer att drivas igenom, med eller utan nämnda stycke. Men stormen utebilr.

En gång i tiden anklagades Piratpartiet för att bara vilja ha gratis film och musik, och att man dolde det bakom fina ord om kultur och kunskap. Jag hävdar alltjämt att så icke är fallet, men tvingas däremot lite sorgligt att inse att en stor del av det stöd man en gång åtnjöt kom från folk som faktiskt mest bara ville tanka film och musik. När streamingtjänsterna tog över blev det något av en ickefråga för gemene man, och Piratpartiet föll i glömska.

I andan av lågt hängande frukt vill jag därför föreslå till mina gamla maties att byta namn till Porrpartiet. Det är tydligen där slaget om Internet står.