Skip to content

Månad: oktober 2017

Folk var mer på tå innan de hade skor

Photo credit: mkd. via Foter.com / CC BY
Imorse snubblade jag över en oväntad och mycket intressant kunskap: Människor har inte alltid gått så som vi gör idag. Åtminstone om vi ska tro Roland Warzecha. Han menar att sättet att gå förändrades när våra skor förändrades. Så länge vi gick barfota eller i skodon som praktiskt taget bara var en läderstrumpa så gick satte vi i foten med tårna först. Vi använde alltså en ”tå till häl”-teknik istället för, som nu, ”häl till tå”.

Det är märkligt tillfredsställande att titta på videon där Warzecha illustrerar detta iförd full medeltida mundering. Och det kan tyckas som ett underligt och ineffektivt sätt att gå, men det har sina fördelar. Att sätta i foten med tån före innebär att man har kvar tyngden på den bakre foten och kan känna sig för efter vassa stenar och annat som kan skada. När man går med hälen före flyttas tyngden över på den fot man sätter i med omedelbar verkan vilket gör att om man trampar på något spetsigt så skadar man säg. Det här sättet att gå med tån före tycks också stämma överens med hur andra ”barfotafolk” rör sig. Till exempel sägs det att spårare i koloniserade delar av världen kunde se på fotspår om de härstammade från européer eller infödingar, just på grund av den här skillnaden i gångart.

Att gå med tån före tycks också ha fördelen att bidra med bättre hållning. Som Warzecha visar i videon är det mycket svårare att säcka ihop när man går med ”tå till häl”-teknik. Det borde således vara bättre för oss, och kanske mer naturligt. Inga har väl så bra hållning som balettutövare, även om det kanske är att ta det hela till sin ytterlighet. Så varför går vi inte så då? Varför ändrades det när vi fick riktiga skor?

För att vi är lata. Att gå ”häl till tå” är förmodligen mer energisnålt. Det faktum att det tillåter oss att just säcka ihop tyder på det. Och människan gillar att vara lat. Det kanske inte ens är vårt fel – vi kanske är evolutionärt predestinerade att vara lata. Lathet kan mycket väl vara nyckeln till vår framgång som art. Lathet är orsaken till mängder av uppfinningar som gjort livet bättre för oss, såsom allehanda verktyg och transportmedel. Och eldkastaren, icke att förglömma. Den uppfanns garanterat av någon latmask som väldigt gärna ville tända eld på ”den jäveln” men inte orkade gå ända dit.

Att ”vara på tå” är ju som bekant ett språkligt uttryck för att vara beredd, och i idrottens värld säger man dessutom att man ”hamnade på hälarna” för att förklara att man inte hängde med. Just inom idrott kan man tydligt se vikten av att vara tå. Kampsportare i synnerhet står primärt på främre delen av foten för att ha balans och snabbt kunna anpassa sig efter motståndaren. Som tennisspelare i min ungdom blev jag också konstant påmind av mina tränare att röra på fötterna, vara på tå. Och jag minns hur pinsamt uppenbart det blev när man glömde bort sig och ställde sig på hälarna. Man var chanslös rätt fort. Sprinters springer också på främre delen av foten. Däremot verkar långdistanslöpare föredra ”häl till tå”-teknik, vilket också bekräftar att det är mer energisnålt.

Allt det här och mer därtill vet förstås vetenskapen en hel del om. Man studerar minituöst hur man ska springa optimalt som sprinter respektive långdistanslöpare, hur man ska få ut maximalt på kortast möjliga tid kontra röra sig energisnålt. Men det intressanta är om vi faktiskt gick på ett helt annat sätt en gång i tiden. Att förändringar i livsstil ledde till behov av ett annat skodon vilket förändrade vårt sätt att gå, vilket man i sin tur får anta ledde till andra konsekvenser i form andra belastningar på skelett, leder och muskler. Och således också efterfrågan på andra material i skorna.

Det är lite av en ”butterfly effect”. En ändring någonstans leder till stora och oförutsedda förändringar längre fram. Jag tycker att sådana saker är häftiga. Och ja, jag har naturligtvis ägnat mig åt att prova att gå med ”tå till häl”-teknik idag. Det känns otroligt fånigt. Men det är också uppenbart hur mycket tystare och lättare man rör sig. Det blir mer som att glida fram, lite som att åka skidor, även om man är en hundraplus-kluns som jag. Det som också slog mig direkt var att det är så jag går i trappor, med tån först.

Slutligen påpekar Warzecha också att det här kan förklara varför personer i medeltida målningar så ofta har märkliga poser. Det kanske inte alls är avsett att illustrera en pose, utan snarare rörelse hos en person som går ”tå till häl”.

Borgerlighetens imageproblem

Photo credit: Foter.com
Det sägs att en moderat politiker i ett ögonblick av självinsikt sa ”Folk har inget emot vår politik – det är oss de inte gillar”. Det ligger mycket i det. Inte nödvändigtvis gällande moderat politik, men borgerligt tankegods. Borgerlighetens problem är inte så mycket att folk inte gillar idéerna utan mer att de inte identifierar sig med dess förespråkare. Det är som en variant av Sören Kierkegaards klassiska ”Till eftertanke” – för att bli lyssnad på behöver man också visa att man lyssnar, att man är på samma ställe, att man förstår varandra.

Tvålfagra gladliberaler som Johan Norberg i spalt efter spalt förklarar hur allt blir bättre, att förändring är av godo och ska omfamnas och att det inte är ett problem att tillverkning flyttar utomlands. Och han har rätt. Ur sitt bildade, nationalekonomiska helikopterperspektiv har han alldeles rätt. Men det hjälper knappast Jocke i Utsocknes när fabriken som är ortens livsnerv packar ihop och drar till Lettland. Jocke bryr sig inte om helikopterperspektiv – han har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan.

Men Jocke vill också vara ifred. Han stör sig också på klåfingriga politiker som vill detaljstyra allt från vilken färg han får ha på sitt hus till vilket material det får vara i påsarna han bär hem sin mat i. Han undrar varför han inte får köpa öl från det lokala mikrobryggeri som ett par av hans gamla klasskamrater startade upp på orten och hur det kan vara möjligt att det finns en lag som säger att innan man brister ut i en spontan glädjeyttring såsom dans så måste man ha tillstånd.

Jocke är ingen idiot. Han förstår det där med konkurrens, att saker förändras, att man måste anpassa sig. Han behöver inte gilla det för det. Så när prydliga herrar med kavaj och fantastiskt hår eller damer i pärlhalsband från sina höga hästar basunerar ut att Jocke ska vara glad och tacksam så har han lite svårt att ta till sig det. ”Borgarbrackor”, tänker Jocke då. Och det blir inte bättre av att ytterligare andra ledarskribenter låter honom veta att han i själva verket är privilegierad. Han känner inte igen sig i det heller. Det som statistiskt sant är inte nödvändigtvis sant på individnivå.

Jag har stått på ett fabriksgolv i elva år nu och kan vittna om att liberala värden som rätten att få bestämma över sig själv är minst lika viktiga för de flesta som konservatismens vurm för traditioner eller socialismens rättvisepatos. Problemet är sällan ideologin, utan hur den paketeras och presenteras. Fabriksgolven är fulla av hederligt arbetande människor som vill få vara ifred och bestämma över sina egna liv. Majoriteten är slentriansossar, för att det är det de har fått lära sig att de ska vara. Men de skulle kunna vara liberaler, om de bara kunde identifiera sig med dess förespråkare.

För det är inte era idéer de inte gillar. Det är er. Det kan tyckas ytligt och djupt orättvist, i synnerhet som vänstern av tradition är bättre på att få gehör hos arbetarklassen trots att dess förespråkare många gånger bor på ännu finare adresser, men så är det. Om man kan bryta det mönstret kan man också bryta sossedominansen hos industriarbetarna. För gudarna ska veta att under ytan pyr ett djupt missnöje med såväl socialdemokratin som med facket, men under lång tid har man fortsatt rösta åt det hållet därför att man aldrig upplevt sig ha några alternativ.

Så det är hög tid att erbjuda lite alternativ. Liberalismen och borgerligheten behöver en make over. Vänstern har tagit patent på att vara lite coola och rebelliska, vilket är helt galet då det som borde vara coolt och rebelliskt är att vara liberal. Det är liberaler som vill låta folk röka på, dansa och knulla runt. Det är faktiskt jättekonstigt att så många frihetsälskande hippies och punkare identifierar sig som socialister när de upproriska aktiviteter de så gärna vill använda för att uttrycka sig så obönhörligen blir förbjudna av socialistiska regimer. Det borde vara punk att vara liberal! Här behövs mindre kavajer och pärlhalsband och mer skägg, dreads och t-shirts. Mer hårdrocksliberalism åt folket! Ingen normalt funtad människa lyssnar ändå på synth, Norberg…

#52weeks bok 23 – The mammoth book of celtic myths and legends

Bokläsandet hamnade lite i pausmode på grund av orsaker. En av orsakern, men inte den enda, var att jag gick lite väl långt utanför min comfort zone när jag gav mig på den här boken. Jag tycker att det är intressant att läsa om mytologi, det var därför jag köpte den, men att läsa om mytologi och att faktiskt läsa mytologiska berättelser är inte samma sak. Det senare är för mig som att läsa dålig fantasy. Och jag gillar inte ens bra fantasy.

Med det sagt: Peter Berresford Ellis har uppenbarligen lagt ner ett imponerande arbete med att sammanställa myter, spåra deras ursprung och presentera det keltiska kulturarvet. Själv har jag haft mest behållning av introduktionen i boken, där Berresford Ellis bland annat diskuterar den indoeuropeiska kopplingen som dyker upp om och om igen i likheter mellan keltisk kultur och språk, och indiska motsvarigheter i sanskrit och hinduism.

Och så lärde jag mig vad ordet druid kommer sig av. I den keltiska mytologin förekommer en helig ek, ett slags världsalltets träd (låter det bekant?), Bíle. Detta träd släppte ifrån sig två frön, ett manligt (Dagda) och ett kvinnligt (Brigid), som blev urmänniskorna (låter det bekant?). Eller urgudarna om man så vill. Hur som helst tog de på sig uppgiften att befolka jorden. Brigid, gudinnan av all skicklighet och poesi, lärde sina barn hur man ansamlar visdom. Och de som lärde sig den konsten hedrade också den heliga eken, Bíle. Men eftersom de inte fick uttala hans heliga namn (låter det bekant?) kallade de honom draoi. De lärde sades besitta dru (ek) (kunskap). Druid. Ekkunskap.

Men i övrigt är det här tyvärr en bok som känns bortkastad på mig. Jag skulle därför gärna lämna den vidare till någon med en stadigare kunskapsbas och ett större intresse för mytologi, som säkert kan få ut så mycket mer än mig av att läsa den. Något för Hanna och #myttwitter kanske?

Kvällen då jag blev påkörd

Photo credit: J. Sibiga Photography via Foter.com / CC BY-NC-ND

Så jag blev nyss påkörd då. Och innan någon sätter i halsen eller blir alldeles till sig vill jag meddela att jag är helt ok. Jag gjorde inte illa mig. Ramlade inte ens omkull. Jag fortsatte gå, lite som en cool guy som inte tittar på explosioner.

Det gick till ungefär såhär: Jag var på väg hem från stan efter att ha tagit ett par öl med några kollegor. Det spöregnade och till saken hör att för några dagar sedan fixade någon problemet med trafikstockningar i Turingekorset genom att helt sonika köra ner trafikljusen. Ärligt talat, trafiken har flutit på mycket bättre sedan dess. Inte säkrare, märk väl, men… bättre flyt. Således. Trafikljusen är ur funktion, med allt vad det innebär.

Nåväl. Dyngsur och i mörker korsade jag först ett par filer i den ena körriktningen utan problem. Jag stannade till vid refugen i mitten och släppte förbi en bil. Nästa bil i filen närmast mig stannade och jag började gå. Jag såg en bil komma mot korsningen i filen bredvid men jag såg också att den tydligt saktade ner så jag fortsatte gå. När jag var mitt framför bilen började den plötsligt accelerera och jag hann tänka något i stil med ”Jävla idiot, ska du markera mot mig för att jag går på ett övergångsställe, det är för fan du som har väjningsplikt!” Strax innan kollisionen insåg jag att han helt sonika inte såg mig. Jag hann parera genom att hoppa (förmodligen med en gasells grace) baklänges samtidigt som jag tog emot mig med händerna mot motorhuven. Han måste ha sett mig precis innan det hände för han tvärnitade och de hastigt uppslängda handflatorna till ursäkt visade rätt tydligt att han helt enkelt inte såg mig tidigare. Jag vinkade någonting tillbaka i stil med ”det är lugnt” och sedan fortsatte jag gå. För det var blött och jag ville hem. Det var först sisådär en hundra meter senare som jag insåg att jag faktiskt blev påkörd, att det kunde ha gått mycket värre.

Så. Om ni känner någon som körde på en snubbe i Turingekorset i Södertälje ca 21:20 på onsdagen – hälsa att det är lugnt. På riktigt. No hard feelings. Jag fattar att han scannade efter korsande trafik när trafikljusen inte fungerar, att sikten var begränsad, att jag inte syntes bakom den andra bilen och dessutom har jag ingen reflex. (Vi skiter i det juridiska här, som att man inte får köra om vid övergångsställe – jag förstår situationen.) Jag sätter mig in i hur jag skulle ha upplevt det som bilförare och föreställer mig att upplevelsen egentligen var mycket värre för honom än för mig. Det kunde ha gått mycket värre för mig, men själva upplevelsen, vetskapen om hur det kunde ha slutat och det ansvar det innebär att köra bil gör att jag tror att han mår sämre än jag. Så hälsa att det är lugnt.

Och ta det försiktigt därute. Kör inte på varandra. That’s bad, m’kay?