Skip to content

Månad: oktober 2017

Det är något som skaver

Photo credit: San Diego Shooter via Foter.com / CC BY-NC-ND

Det har gått fem dagar sedan Fredrik Virtanen talade ut om anklagelserna mot honom, i sin egen tidning. Sedan dess har jag tänkt och grunnat kring den där intervjun. För det är något som skaver. Något som sitter som en tagg i hjärnan som jag inte riktigt kan släppa. Så jag går tillbaka och läser. Jag hittar flera grejer som stör.

För det första:

Jag är såklart jätteledsen om jag har gjort folk illa berörda. Det är vidrigt och tråkigt och något jag är mycket ledsen för.

Virtanen säger att han är ledsen om han har gjort någon illa berörd. Inte för att han har gjort någon ledsen, och definitivt inte för sitt beteende. Det må vara semantiskt hårklyveri, men ibland kan ordval ge ledtrådar till hur en person egentligen tänker. När man ber om ursäkt för att någon blev ledsen lägger man över en del av ansvaret på offret. Det är mer som att man ångrar att man blev ertappad snarare än att ångra själva brottet.

För det andra:

Jag tycker det är hemskt att det rått lynchjustis på internet. Vi har ett rättsväsende i landet som bör hantera frågor om brott. Jag tycker inte man ska hänga ut personer på sociala medier i drev. Den som anklagas kan omöjligen försvara sig.

Instämmer helt och fullt. Men har VIrtanen själv aldrig deltagit, dirigerat, eldat på eller rent av dragit igång drev? Fråga Sakine Madon om den saken, till exempel. Det är sorgligt att han inte tycks reflektera över hur brutalt hänsynslös den där elefanthjorden är förrän han står framför den själv.

Och för det tredje:

Jag är feminist och det har jag kämpat och kämpar för. Jag kämpar för jämställdhet. Men återigen, man lyckas inte alltid leva perfekt. Att jag själv tryckte i mig sprit och droger för att döva min egen ångest och så hoppade det ut någon annanstans. Men jag har alltid kallat mig feminist.

Allt som oftast tycks det som att det viktiga är vad man kallar sig, inte vad man står för egentligen. Det går jättebra att slänga sig med fina etiketter som feminism, antirasism eller liberal och det strösslas friskt med tjusiga ord som solidaritet, frihet och jämlikhet. Men för allt för många är det inte mer än en läpparnas bekännelse. Det här är varför jag inte tycker om att sätta etiketter på vare sig mig själv eller andra. För att det är så lätt att gömma sig bakom. Det är lite ”Under örnens vingar” över det hela. Den som har rätt etikett på sig är immun. Att leva som man lär, eller ens ha ett hum om vad man lär, är inte så viktigt.

I sammanhanget skrev Julian Assange en tweet om att det för oss andra alltid varit uppenbart att det bland feministmännen finns en och annan ulv i fårakläder. Nu borde ju just Julian Assange verkligen hålla käften i det här ämnet, men i sak har han rätt. Vi vet att de finns där, att de seglar under falsk flagg. Under dagarna har dominobrickorna trillat vidare och den senaste i raden ska vara en komiker. Jag har mina aningar om vem det är men ber er ändå avstå från spekulationer. Men det är ytterligare en som ska ha varit en stark röst i frågor som jämställdhet och jämlikhet, och jag är inte förvånad. Besviken, men tyvärr inte förvånad.

En fundering som min klokare hälft drog upp vid middagsbordet är att det kanske inte ens är ursäkter och undanflykter när de här männen ber om ursäkt om någon blev ledsen. Det är möjligt att de många gånger faktiskt inte förstår bättre. De är vana att få vad de vill ha, de är vana att ta för sig och de har alltid blivit belönade för det. Så det är inte osannolikt att de går omkring och tror att allt och alla vill ligga med dem, och att de inte heller förstår att deras närmanden, deras ”skämt” och what not, inte uppskattas. Att anledningen till att ingen säger ifrån är för att det sker från en maktposition, eller att man helt enkelt uppfattas som så obehaglig eller rent av hotfull att man inte vågar säga ifrån ordentligt. Det är ingen ursäkt eller överslätning, bara en teori. Vi pratar trots allt om karriärmänniskor, om folk som vill till toppen. Och det är väl ingen hemlighet att det procenten tämligen otäcka människor ökar ju högre upp i samhällspyramiden man kommer, helt enkelt för att det är de tillräckligt skrupelfria som klarar av att ta sig dit. De som inte väntar på sin tur utan tar vad de vill ha.

Vad som också är djupt obehagligt i hela den här soppan är den illa dolda skadeglädjen som bubblar upp till ytan hos diverse element. Där man blir till sig i trasorna över att en hatad meningsmotståndare fallit. Det är både osmakligt och korkat. Osmakligt för att det här inte borde handla om förövarna utan om offren och de strukturer som gjort att det fått fortgå så länge och på sådan skala. Och korkat för att när som helst kommer någon i ditt lag att falla. Sexism är verkligen inte en höger-/vänsterfråga. De finns överallt, även bland de som starkast fördömer den, eftersom hyckleri inte heller är en höger-/vänsterfråga.

Högtidsvägraren

Photo credit: duncan via Foter.com / CC BY-NC

Så här i Halloweentider blir jag lite extra anti. Det är en så uppenbart tramsig och konstruerad högtid, en Hollywoodexport, ytterligare en amerikanisering. Jo, jag vet att Halloween ursprungligen är en irländsk sedvänja. Jo, jag vet också att vissa hävdar att den uppstod genom vikingarnas kontakter med Irland och om man vill kan man därför försöka vrida det till att det _egentligen_ är en pursvensk grej. Förutom då att de vikingar som intog Irland på 800-talet var norrmän, inte svenskar. Men allt detta är bara långsökta försök att rättfärdiga Halloween, för ingen vill ju vara en Hollywoodposör. Halloween, som det firas idag, är en amerikansk grej på samma sätt som den numera ursvenska maten på tacofredag är amerikansk, inte mexikansk. Man firar Halloween för att folk gör det i amerikanska filmer, och för att det är kul att klä ut sig.

Och det får man väl göra. Halloween är ju, ärligt talat, en harmlös företeelse. Folk har roligt. Gott så. Ändå stör det mig. Någonstans inser jag ju också att varje ny högtid en gång har börjat som trams som medelålders män fnyst nedlåtande åt. De där jävla amerikanerna och deras jultomte när alla vet att det ska vara en julabock! All förändring börjar som hädelse.

Någonstans inser jag också att på samma sätt som försöken att hitta ursäkter för att fira Halloween som har lite mer betydelse än ”kul” och ”sett på tv” är halvhjärtat, är min egen kritik om amerikanisering och Hollywoodexport lama ursäkter. Sanningen är den att jag egentligen inte gillar högtider alls. Jag har jobbigt nog med de jag är vana vid, och så kommer ni dragande med en till!

Högtider är för mig förknippat med stress och för högt ställda förväntningar på hur jävla roligt det kommer att bli. På julen ska man umgås med folk bara för att man råkar vara släkt och det ska pyntas till förbannelse och jagas julklappar (köp nu, betala i februari). Till påsk ska det också pyntas och målas ägg och sättas färgglada fjädrar i pinnar som man har burit in från skogen för att… anledningar.

Men nyår då, det är väl roligt? Eh, nej? Folks förväntningar på nyår är alltid vansinnigt högt uppskruvat. Man lägger ner groteska pengar på att snofsa upp sig och duka till flådig, småborgerlig middag så man får en bra bild att lägga upp på Facebook så alla ser hur jävla lyckliga och lyckade de är. Sedan super man skallen i bitar och spränger av sig händerna. Valborg är typ samma men utan samma snofsighet. Arbetarklassnyår, typ. Och då finns det åtminstone en brasa av gammalt skit och igelkottar att värma sig vid.

Midsommar är också en högtid med högt ställda förväntningar. Å det ska bli så roligt! Alla ska ut på landet och posera för Facebook (igen), den här gången med blomsterkransar och seglarskor med en allergiframkallande, fästinginvaderad äng och en mäklarhimmel i bakgrunden. Sedan ska man hoppa som grodor runt en blomsterklädd fallos innan regnet utbryter.

Men första maj måste du väl ändå fira? Du kommer från arbetarklassen, du är industriarbetare, det är klart du firar första maj? Absolut! Jag brukar fira första maj med att arbeta om jag har möjlighet.

Högtider är, som synes, något jag härdar ut snarare än deltar i med glädje. Så ja, jag blir grinig när ni släpar hit en till. Jävla kulturberikare. Men jag har åtminstone kommit på hur jag ska kunna delta i Halloween utan att själv behöva lida av det. Om jag blir bjuden på fest ska jag gå som PostNord. Detta genom att helt enkelt skicka ett sms om att jag var där men ingen var hemma.

När upphovsrättsindustrin är ett hinder för kultur och kunskap

Photo credit: Foter.com
I somras köpte jag en bas. Som gitarrist har jag inga problem att hitta på en bas, men teknikerna för att spela gitarr och bas liksom funktionerna det fyller i musiken är ändå ganska olika, så för att lära mig började jag leta instruktioner och tips på Youtube. Jag insåg då två saker: 1) bas är en inkörsport till jazz, och 2) Adam Neely är en fantastisk musiklärare. Seriöst, den som är det minsta intresserad av musik eller ens bara fascineras av folk som kan saker och är duktiga på att förklara det bör ta en titt på hans kanal.

Det tog inte många Adam Neely-videor innan jag insåg _varför_ basister så ofta går ner sig i jazzträsket – det är helt enkelt en genre där basen har en väldigt viktig funktion. Problemet här är dock att jag inte gillar jazz. Jag inser att det är en grov generalisering eftersom ”jazz” är ett begrepp lika brett som ”rock” eller ”klassiskt”. Det finns ”jazziga” saker jag gillar inom musik, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är eftersom jag kan alldeles för lite om det. Min erfarenhet är också att när väl någon som kan musiken ifråga förklarar den för en, pekar ut vissa saker i den och hjälper en att justera in öronen så kan man också lära sig att uppskatta kvalitéerna.

Så jag hoppades att mr Neely skulle göra just det. Guida mig rätt liksom. Problemet är att det kan han inte. Anledningen? Copyright. Eller inte ens det egentligen, för som han påpekar i en video är det fullt tillåtet, åtminstone enligt amerikansk lag, att använda delar av musikstycken i undervisningssyfte. Det faller under undantaget Fair Use. Snarare är det den underdåniga hållning man har till copyright, och förmodligen också bristande kunskaper. För trots att det är tillåtet att använda musik i undervisningssyfte tas musiklärares videor ner från Youtube när de innehåller upphovsrättsskyddad musik. Detta för att man använder sig av det som kallas Content-ID Algorithm. Dessa algoritmer scannar av innehållet i videor och matchar innehållet med rättighetsinnehavare, vilket ger dem möjlighet att flagga och ta ner videor. Förutom att algoritmerna är ganska trubbiga och därför matchar fel så tar de dessutom ingen hänsyn till kontext. Och det finns en rättighetsinnehavare som konstant utnyttjar dessa algoritmer till att flagga videor för upphovsrättsintrång: Universal Music Group.

Och det allra bästa är att om man vill överklaga detta automatiska beslut så gör man inte det till någon form av oberoende instans, eller ens till Youtube. Nej, man överklagar till Universal Music Group! Lycka till liksom. Adam Neely och andra musiklärare har inga muskler att sätta emot och Universal vet det så de kan missbruka systemet bäst de vill. Det är, för att citera Neely, ”fucking frustrating” och han beskriver väl hur upplevelsen blir som att försöka diskutera en målning utan att titta på den faktiska målningen. Det överlägset bästa sätt att lära ut musik är att lyssna på musik och prata om vad det är man hör. Men det kan de inte göra. För att musikindustrin har hål i huvudet.

Adam Neelys kollega Rick Beato skräder inte orden när han kritiserar det här beteendet. Han beskriver i detalj vilken musik han använt i en nedtagen video, hur mycket av den och vilket syfte. Den video han pratar om var ett svar på en tidigare video som hette ”Varför hatar folk jazz” och där han utifrån de svar han fick försökte förklara genren med hjälp av exempel. Beato säger att jazz är ett språk och för att uppskatta det måste man förstå dialekterna, nyanserna och sammanhangen. Det låter precis som en sådan video jag skulle vilja se för att förstå jazzen bättre. Men jag får inte, på grund av tidigare nämnda hål i huvudet.

Beato poängterar också att det här är stycken som knappast kan anses sälja några större upplagor längre, om de ens säljer något alls. Så att han spelar brottstycken av några gamla jazzdängor i undervisningssyfte kan knappast anses inkräkta på någon försäljning. Det motsatta är långt troligare – att en och annan av eleverna får upp öronen för det Beato och Neely pekar ut och vill höra mer.

Det här är varför upphovsrätten och den underdåniga inställning såväl politiker och företagare har till den inte bara låser in gammal kultur och kunskap – den hindrar också tillkomsten av ny kultur. Genom att inte låta lärare som Adam Neely lära ut på ett effektivt sätt hindrar de också folk från att utveckla kunskaper som de kunde använda i skapandet av ny kultur. Och det är därför upphovsrättsindustrin inte alls är en förutsättning för kulturskapande. I sina värsta former är den tvärtom rent kulturfientlig.

Å andra sidan lär det hindra mig från att gå ner mig i jazzträsket, så… Silver lining.

Folk var mer på tå innan de hade skor

Photo credit: mkd. via Foter.com / CC BY
Imorse snubblade jag över en oväntad och mycket intressant kunskap: Människor har inte alltid gått så som vi gör idag. Åtminstone om vi ska tro Roland Warzecha. Han menar att sättet att gå förändrades när våra skor förändrades. Så länge vi gick barfota eller i skodon som praktiskt taget bara var en läderstrumpa så gick satte vi i foten med tårna först. Vi använde alltså en ”tå till häl”-teknik istället för, som nu, ”häl till tå”.

Det är märkligt tillfredsställande att titta på videon där Warzecha illustrerar detta iförd full medeltida mundering. Och det kan tyckas som ett underligt och ineffektivt sätt att gå, men det har sina fördelar. Att sätta i foten med tån före innebär att man har kvar tyngden på den bakre foten och kan känna sig för efter vassa stenar och annat som kan skada. När man går med hälen före flyttas tyngden över på den fot man sätter i med omedelbar verkan vilket gör att om man trampar på något spetsigt så skadar man säg. Det här sättet att gå med tån före tycks också stämma överens med hur andra ”barfotafolk” rör sig. Till exempel sägs det att spårare i koloniserade delar av världen kunde se på fotspår om de härstammade från européer eller infödingar, just på grund av den här skillnaden i gångart.

Att gå med tån före tycks också ha fördelen att bidra med bättre hållning. Som Warzecha visar i videon är det mycket svårare att säcka ihop när man går med ”tå till häl”-teknik. Det borde således vara bättre för oss, och kanske mer naturligt. Inga har väl så bra hållning som balettutövare, även om det kanske är att ta det hela till sin ytterlighet. Så varför går vi inte så då? Varför ändrades det när vi fick riktiga skor?

För att vi är lata. Att gå ”häl till tå” är förmodligen mer energisnålt. Det faktum att det tillåter oss att just säcka ihop tyder på det. Och människan gillar att vara lat. Det kanske inte ens är vårt fel – vi kanske är evolutionärt predestinerade att vara lata. Lathet kan mycket väl vara nyckeln till vår framgång som art. Lathet är orsaken till mängder av uppfinningar som gjort livet bättre för oss, såsom allehanda verktyg och transportmedel. Och eldkastaren, icke att förglömma. Den uppfanns garanterat av någon latmask som väldigt gärna ville tända eld på ”den jäveln” men inte orkade gå ända dit.

Att ”vara på tå” är ju som bekant ett språkligt uttryck för att vara beredd, och i idrottens värld säger man dessutom att man ”hamnade på hälarna” för att förklara att man inte hängde med. Just inom idrott kan man tydligt se vikten av att vara tå. Kampsportare i synnerhet står primärt på främre delen av foten för att ha balans och snabbt kunna anpassa sig efter motståndaren. Som tennisspelare i min ungdom blev jag också konstant påmind av mina tränare att röra på fötterna, vara på tå. Och jag minns hur pinsamt uppenbart det blev när man glömde bort sig och ställde sig på hälarna. Man var chanslös rätt fort. Sprinters springer också på främre delen av foten. Däremot verkar långdistanslöpare föredra ”häl till tå”-teknik, vilket också bekräftar att det är mer energisnålt.

Allt det här och mer därtill vet förstås vetenskapen en hel del om. Man studerar minituöst hur man ska springa optimalt som sprinter respektive långdistanslöpare, hur man ska få ut maximalt på kortast möjliga tid kontra röra sig energisnålt. Men det intressanta är om vi faktiskt gick på ett helt annat sätt en gång i tiden. Att förändringar i livsstil ledde till behov av ett annat skodon vilket förändrade vårt sätt att gå, vilket man i sin tur får anta ledde till andra konsekvenser i form andra belastningar på skelett, leder och muskler. Och således också efterfrågan på andra material i skorna.

Det är lite av en ”butterfly effect”. En ändring någonstans leder till stora och oförutsedda förändringar längre fram. Jag tycker att sådana saker är häftiga. Och ja, jag har naturligtvis ägnat mig åt att prova att gå med ”tå till häl”-teknik idag. Det känns otroligt fånigt. Men det är också uppenbart hur mycket tystare och lättare man rör sig. Det blir mer som att glida fram, lite som att åka skidor, även om man är en hundraplus-kluns som jag. Det som också slog mig direkt var att det är så jag går i trappor, med tån först.

Slutligen påpekar Warzecha också att det här kan förklara varför personer i medeltida målningar så ofta har märkliga poser. Det kanske inte alls är avsett att illustrera en pose, utan snarare rörelse hos en person som går ”tå till häl”.

Borgerlighetens imageproblem

Photo credit: Foter.com
Det sägs att en moderat politiker i ett ögonblick av självinsikt sa ”Folk har inget emot vår politik – det är oss de inte gillar”. Det ligger mycket i det. Inte nödvändigtvis gällande moderat politik, men borgerligt tankegods. Borgerlighetens problem är inte så mycket att folk inte gillar idéerna utan mer att de inte identifierar sig med dess förespråkare. Det är som en variant av Sören Kierkegaards klassiska ”Till eftertanke” – för att bli lyssnad på behöver man också visa att man lyssnar, att man är på samma ställe, att man förstår varandra.

Tvålfagra gladliberaler som Johan Norberg i spalt efter spalt förklarar hur allt blir bättre, att förändring är av godo och ska omfamnas och att det inte är ett problem att tillverkning flyttar utomlands. Och han har rätt. Ur sitt bildade, nationalekonomiska helikopterperspektiv har han alldeles rätt. Men det hjälper knappast Jocke i Utsocknes när fabriken som är ortens livsnerv packar ihop och drar till Lettland. Jocke bryr sig inte om helikopterperspektiv – han har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan.

Men Jocke vill också vara ifred. Han stör sig också på klåfingriga politiker som vill detaljstyra allt från vilken färg han får ha på sitt hus till vilket material det får vara i påsarna han bär hem sin mat i. Han undrar varför han inte får köpa öl från det lokala mikrobryggeri som ett par av hans gamla klasskamrater startade upp på orten och hur det kan vara möjligt att det finns en lag som säger att innan man brister ut i en spontan glädjeyttring såsom dans så måste man ha tillstånd.

Jocke är ingen idiot. Han förstår det där med konkurrens, att saker förändras, att man måste anpassa sig. Han behöver inte gilla det för det. Så när prydliga herrar med kavaj och fantastiskt hår eller damer i pärlhalsband från sina höga hästar basunerar ut att Jocke ska vara glad och tacksam så har han lite svårt att ta till sig det. ”Borgarbrackor”, tänker Jocke då. Och det blir inte bättre av att ytterligare andra ledarskribenter låter honom veta att han i själva verket är privilegierad. Han känner inte igen sig i det heller. Det som statistiskt sant är inte nödvändigtvis sant på individnivå.

Jag har stått på ett fabriksgolv i elva år nu och kan vittna om att liberala värden som rätten att få bestämma över sig själv är minst lika viktiga för de flesta som konservatismens vurm för traditioner eller socialismens rättvisepatos. Problemet är sällan ideologin, utan hur den paketeras och presenteras. Fabriksgolven är fulla av hederligt arbetande människor som vill få vara ifred och bestämma över sina egna liv. Majoriteten är slentriansossar, för att det är det de har fått lära sig att de ska vara. Men de skulle kunna vara liberaler, om de bara kunde identifiera sig med dess förespråkare.

För det är inte era idéer de inte gillar. Det är er. Det kan tyckas ytligt och djupt orättvist, i synnerhet som vänstern av tradition är bättre på att få gehör hos arbetarklassen trots att dess förespråkare många gånger bor på ännu finare adresser, men så är det. Om man kan bryta det mönstret kan man också bryta sossedominansen hos industriarbetarna. För gudarna ska veta att under ytan pyr ett djupt missnöje med såväl socialdemokratin som med facket, men under lång tid har man fortsatt rösta åt det hållet därför att man aldrig upplevt sig ha några alternativ.

Så det är hög tid att erbjuda lite alternativ. Liberalismen och borgerligheten behöver en make over. Vänstern har tagit patent på att vara lite coola och rebelliska, vilket är helt galet då det som borde vara coolt och rebelliskt är att vara liberal. Det är liberaler som vill låta folk röka på, dansa och knulla runt. Det är faktiskt jättekonstigt att så många frihetsälskande hippies och punkare identifierar sig som socialister när de upproriska aktiviteter de så gärna vill använda för att uttrycka sig så obönhörligen blir förbjudna av socialistiska regimer. Det borde vara punk att vara liberal! Här behövs mindre kavajer och pärlhalsband och mer skägg, dreads och t-shirts. Mer hårdrocksliberalism åt folket! Ingen normalt funtad människa lyssnar ändå på synth, Norberg…

#52weeks bok 23 – The mammoth book of celtic myths and legends

Bokläsandet hamnade lite i pausmode på grund av orsaker. En av orsakern, men inte den enda, var att jag gick lite väl långt utanför min comfort zone när jag gav mig på den här boken. Jag tycker att det är intressant att läsa om mytologi, det var därför jag köpte den, men att läsa om mytologi och att faktiskt läsa mytologiska berättelser är inte samma sak. Det senare är för mig som att läsa dålig fantasy. Och jag gillar inte ens bra fantasy.

Med det sagt: Peter Berresford Ellis har uppenbarligen lagt ner ett imponerande arbete med att sammanställa myter, spåra deras ursprung och presentera det keltiska kulturarvet. Själv har jag haft mest behållning av introduktionen i boken, där Berresford Ellis bland annat diskuterar den indoeuropeiska kopplingen som dyker upp om och om igen i likheter mellan keltisk kultur och språk, och indiska motsvarigheter i sanskrit och hinduism.

Och så lärde jag mig vad ordet druid kommer sig av. I den keltiska mytologin förekommer en helig ek, ett slags världsalltets träd (låter det bekant?), Bíle. Detta träd släppte ifrån sig två frön, ett manligt (Dagda) och ett kvinnligt (Brigid), som blev urmänniskorna (låter det bekant?). Eller urgudarna om man så vill. Hur som helst tog de på sig uppgiften att befolka jorden. Brigid, gudinnan av all skicklighet och poesi, lärde sina barn hur man ansamlar visdom. Och de som lärde sig den konsten hedrade också den heliga eken, Bíle. Men eftersom de inte fick uttala hans heliga namn (låter det bekant?) kallade de honom draoi. De lärde sades besitta dru (ek) (kunskap). Druid. Ekkunskap.

Men i övrigt är det här tyvärr en bok som känns bortkastad på mig. Jag skulle därför gärna lämna den vidare till någon med en stadigare kunskapsbas och ett större intresse för mytologi, som säkert kan få ut så mycket mer än mig av att läsa den. Något för Hanna och #myttwitter kanske?

Kvällen då jag blev påkörd

Photo credit: J. Sibiga Photography via Foter.com / CC BY-NC-ND

Så jag blev nyss påkörd då. Och innan någon sätter i halsen eller blir alldeles till sig vill jag meddela att jag är helt ok. Jag gjorde inte illa mig. Ramlade inte ens omkull. Jag fortsatte gå, lite som en cool guy som inte tittar på explosioner.

Det gick till ungefär såhär: Jag var på väg hem från stan efter att ha tagit ett par öl med några kollegor. Det spöregnade och till saken hör att för några dagar sedan fixade någon problemet med trafikstockningar i Turingekorset genom att helt sonika köra ner trafikljusen. Ärligt talat, trafiken har flutit på mycket bättre sedan dess. Inte säkrare, märk väl, men… bättre flyt. Således. Trafikljusen är ur funktion, med allt vad det innebär.

Nåväl. Dyngsur och i mörker korsade jag först ett par filer i den ena körriktningen utan problem. Jag stannade till vid refugen i mitten och släppte förbi en bil. Nästa bil i filen närmast mig stannade och jag började gå. Jag såg en bil komma mot korsningen i filen bredvid men jag såg också att den tydligt saktade ner så jag fortsatte gå. När jag var mitt framför bilen började den plötsligt accelerera och jag hann tänka något i stil med ”Jävla idiot, ska du markera mot mig för att jag går på ett övergångsställe, det är för fan du som har väjningsplikt!” Strax innan kollisionen insåg jag att han helt sonika inte såg mig. Jag hann parera genom att hoppa (förmodligen med en gasells grace) baklänges samtidigt som jag tog emot mig med händerna mot motorhuven. Han måste ha sett mig precis innan det hände för han tvärnitade och de hastigt uppslängda handflatorna till ursäkt visade rätt tydligt att han helt enkelt inte såg mig tidigare. Jag vinkade någonting tillbaka i stil med ”det är lugnt” och sedan fortsatte jag gå. För det var blött och jag ville hem. Det var först sisådär en hundra meter senare som jag insåg att jag faktiskt blev påkörd, att det kunde ha gått mycket värre.

Så. Om ni känner någon som körde på en snubbe i Turingekorset i Södertälje ca 21:20 på onsdagen – hälsa att det är lugnt. På riktigt. No hard feelings. Jag fattar att han scannade efter korsande trafik när trafikljusen inte fungerar, att sikten var begränsad, att jag inte syntes bakom den andra bilen och dessutom har jag ingen reflex. (Vi skiter i det juridiska här, som att man inte får köra om vid övergångsställe – jag förstår situationen.) Jag sätter mig in i hur jag skulle ha upplevt det som bilförare och föreställer mig att upplevelsen egentligen var mycket värre för honom än för mig. Det kunde ha gått mycket värre för mig, men själva upplevelsen, vetskapen om hur det kunde ha slutat och det ansvar det innebär att köra bil gör att jag tror att han mår sämre än jag. Så hälsa att det är lugnt.

Och ta det försiktigt därute. Kör inte på varandra. That’s bad, m’kay?