Skip to content

Borgerlighetens imageproblem

Photo credit: Foter.com
Det sägs att en moderat politiker i ett ögonblick av självinsikt sa ”Folk har inget emot vår politik – det är oss de inte gillar”. Det ligger mycket i det. Inte nödvändigtvis gällande moderat politik, men borgerligt tankegods. Borgerlighetens problem är inte så mycket att folk inte gillar idéerna utan mer att de inte identifierar sig med dess förespråkare. Det är som en variant av Sören Kierkegaards klassiska ”Till eftertanke” – för att bli lyssnad på behöver man också visa att man lyssnar, att man är på samma ställe, att man förstår varandra.

Tvålfagra gladliberaler som Johan Norberg i spalt efter spalt förklarar hur allt blir bättre, att förändring är av godo och ska omfamnas och att det inte är ett problem att tillverkning flyttar utomlands. Och han har rätt. Ur sitt bildade, nationalekonomiska helikopterperspektiv har han alldeles rätt. Men det hjälper knappast Jocke i Utsocknes när fabriken som är ortens livsnerv packar ihop och drar till Lettland. Jocke bryr sig inte om helikopterperspektiv – han har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan.

Men Jocke vill också vara ifred. Han stör sig också på klåfingriga politiker som vill detaljstyra allt från vilken färg han får ha på sitt hus till vilket material det får vara i påsarna han bär hem sin mat i. Han undrar varför han inte får köpa öl från det lokala mikrobryggeri som ett par av hans gamla klasskamrater startade upp på orten och hur det kan vara möjligt att det finns en lag som säger att innan man brister ut i en spontan glädjeyttring såsom dans så måste man ha tillstånd.

Jocke är ingen idiot. Han förstår det där med konkurrens, att saker förändras, att man måste anpassa sig. Han behöver inte gilla det för det. Så när prydliga herrar med kavaj och fantastiskt hår eller damer i pärlhalsband från sina höga hästar basunerar ut att Jocke ska vara glad och tacksam så har han lite svårt att ta till sig det. ”Borgarbrackor”, tänker Jocke då. Och det blir inte bättre av att ytterligare andra ledarskribenter låter honom veta att han i själva verket är privilegierad. Han känner inte igen sig i det heller. Det som statistiskt sant är inte nödvändigtvis sant på individnivå.

Jag har stått på ett fabriksgolv i elva år nu och kan vittna om att liberala värden som rätten att få bestämma över sig själv är minst lika viktiga för de flesta som konservatismens vurm för traditioner eller socialismens rättvisepatos. Problemet är sällan ideologin, utan hur den paketeras och presenteras. Fabriksgolven är fulla av hederligt arbetande människor som vill få vara ifred och bestämma över sina egna liv. Majoriteten är slentriansossar, för att det är det de har fått lära sig att de ska vara. Men de skulle kunna vara liberaler, om de bara kunde identifiera sig med dess förespråkare.

För det är inte era idéer de inte gillar. Det är er. Det kan tyckas ytligt och djupt orättvist, i synnerhet som vänstern av tradition är bättre på att få gehör hos arbetarklassen trots att dess förespråkare många gånger bor på ännu finare adresser, men så är det. Om man kan bryta det mönstret kan man också bryta sossedominansen hos industriarbetarna. För gudarna ska veta att under ytan pyr ett djupt missnöje med såväl socialdemokratin som med facket, men under lång tid har man fortsatt rösta åt det hållet därför att man aldrig upplevt sig ha några alternativ.

Så det är hög tid att erbjuda lite alternativ. Liberalismen och borgerligheten behöver en make over. Vänstern har tagit patent på att vara lite coola och rebelliska, vilket är helt galet då det som borde vara coolt och rebelliskt är att vara liberal. Det är liberaler som vill låta folk röka på, dansa och knulla runt. Det är faktiskt jättekonstigt att så många frihetsälskande hippies och punkare identifierar sig som socialister när de upproriska aktiviteter de så gärna vill använda för att uttrycka sig så obönhörligen blir förbjudna av socialistiska regimer. Det borde vara punk att vara liberal! Här behövs mindre kavajer och pärlhalsband och mer skägg, dreads och t-shirts. Mer hårdrocksliberalism åt folket! Ingen normalt funtad människa lyssnar ändå på synth, Norberg…

Published inKulturPolitikSamhälle

5 Comments

  1. ey! Jag lyssnar på synth och jag är fan fullkomligt… äh, point taken

  2. anders widén anders widén

    Shit! Varför får aldrig jag som anarkist något utrymme! Jag känner mig kränkt.

    Ingen skriver om mig. Min anarkism är långt liberalare än liberalismen. Så det så.

    Suck. Jag får väl gå med i sossarna och försöka omforma dem. ”Nya Liberalerna” ska vi heta!

    Vi har redan en väljarbas på ca 30% och alla andra vilsna frihetstörstande kommer bums till oss. Precis samma makalösa palatsrevolution som Reinfeldt genomförde i M. Med ett namnbyte och lite juste retorik fixar man biffen. Det är just bara ”Liberalerna” som fullständigt misslyckats med det. Fel framtoning. Fel image, helt klart.

    Du är något på spåren här. Nu måste jag hinna före och organisera alla anarkister så vi kan kapa (S) och vinna val. För den riktiga friheten.
    Liberalare än Liberalismen!

    Vårt första slagord.

    • Ja, alltså… ”Liberalernas” problem är inte bara ett imageproblem. De lider också brist på liberala idéer. ;)

  3. Patrik Patrik

    Problemet med politik är att man bara kan rösta på paketlösningar. Visst finns det absolut bra saker i den liberala sfären, precis som det finns det i den socialistiska dito. På samma sätt har båda nackdelar som man får på köpet. Att tro att liberal överlägsenhet och snobbism är skiljt från idégodset är ett misstag. Snarare är det en förutsägbar följd av liberalt idégods – den sortens personlighet som frodas med liberal politik kommer att nå framgång inom den liberala sfären, så i någon mening är företrädarna en inblick i baksidan av liberala idéer snarare än ett olyckligt sammanträffande.

    För det finns naturligtvis en baksida med liberala idéer också, och jag tror att Jocke på någon nivå förstår det och att det är en del av hans tvekan inför de förment goda idéer som liberala företrädare torgför. Kanske påminner de honom om Bernie Madoff, vilket gör att han minns att oansvarig ekonomisk politik kan kasta hela världen i ekonomisk kris? Kanske gör klasskillnaden att han minns hur den förra regeringen drog åt tumskruvarna på sjukskrivna rejält i sin jakt på bidragsfuskare medan de inte verkade ha något större intresse att jaga skattesmitare?

    Nu hävdar någon säkert att det inte är MENINGEN att liberal politik ska vara oansvarig och leda till börskrascher? No true scotsman, och så vidare… men oavsett om det beror på medvetet agerande eller kognitivt bias så tycker nog borde jag och Jocke att kopplingen finns där, och när vi väljer vilket paket vi ska lägga vår röst på tvingas vi väga in det i ekvationen. Det är inte BARA frågan om vi vill rösta på personlig frihet, vi måste också vara medvetna om att det kan resultera i att vi inte får ett öre av staten utan får dö en plågsam och omänsklig död om vi har oturen att få cancer.

    Jag tycker därför inte att det någon av sidorna i det här är uppenbart bättre än den andra. Snarare är jag irriterad över att både borgerlig/liberal och socialistisk politik rövknullar medelklassen. Skillnaden är att den förra gynnar rika och den senare fattiga, men för mig som är varken eller känns båda dåliga även om det är på lite olika sätt!

    Det som är grymt störande är hela det politiska systemet som gör att 51% kan få 100% av makten; det gör att det blir ett otroligt ryckigt samhällsstyre. En väldigt liten förändring i väljaropinionen kan utgöra skillnaden mellan höger- eller vänsterstyre, vilket innebär att partierna numera positionerar sig kring mitten och kämpar om de viktiga ”mittenväljarna”. Vilket på det hela taget är ett jävla skitsystem…

    I tanken leker jag med ett system som är i grunden annorlunda. Den viktigaste förändringen som behöver göras är att dela makten proportionellt efter valresultat – se till att alla röster räknas. Se till att inte 51% kan få 100% av styret, och se till att det inte går att låsa ute en signifikant del av församlingen för att de har ”obehagliga åsikter”. Tvinga fram samarbete, så att vi kan slippa detta evinnerliga käbbel. Exakt hur det ska utformas vet jag inte, men jag har en känsla av att någon som har studerat spelteori bör kunna komma fram till ett bättre system än det vi har idag. Eller kanske någon som studerat neurala närverk och AI? Målet är i alla fall att ha ett system som inte gynnar det politiska spel som vi ser idag och den typ av psykopater som får luft under vingarna av det – utan i stället gynnar personer som har helt andra egenskaper.

  4. Min kommentar här har dröjt lite eftersom det tog ett tag att hitta artikeln jag direkt associerade till. Den beskriver det du beskriver, fast i USA. Enligt den artikeln (och mig) ser Johan Norberg ut precis som den synthare som kommer ut på fabriksgolvet och förklarar att dataprogrammet man tidigare behövde skriva i en siffra i och klicka en gång nu kommit i en ny och bättre version, så att man nu måste först klicka, välja en siffra i en rullgardinsmeny, klicka, och klicka en sista jävla gång innan man kan börja montera nästa otympliga plastskit. Sedan går jag tillbaka till kon… Jag menar sedan går den jäveln tillbaka till kontoret med ett självgott leende, kanske en tur via kaffeautomaten.

    Till din pricksäkra text skulle jag vilja lägga att de som inte känner att det får del av produktionsöverskottet sedan den europeiska demokratins barndom bildat politiska partier för att få en chans att ta del av detta överskott. De partierna verkar ha, och ha haft, en olycklig tendens att dra åt det totalitära hållet, med en spetsig udd riktad mot sin utmålade fiende. Hej Sd.

    För övrigt anser jag att Thomas Engström har rätt i att du skriver så bra att det borde vara möjligt att försörja sig på det.

    https://hbr.org/2016/11/what-so-many-people-dont-get-about-the-u-s-working-class

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: