Skip to content

Folk var mer på tå innan de hade skor

Photo credit: mkd. via Foter.com / CC BY
Imorse snubblade jag över en oväntad och mycket intressant kunskap: Människor har inte alltid gått så som vi gör idag. Åtminstone om vi ska tro Roland Warzecha. Han menar att sättet att gå förändrades när våra skor förändrades. Så länge vi gick barfota eller i skodon som praktiskt taget bara var en läderstrumpa så gick satte vi i foten med tårna först. Vi använde alltså en ”tå till häl”-teknik istället för, som nu, ”häl till tå”.

Det är märkligt tillfredsställande att titta på videon där Warzecha illustrerar detta iförd full medeltida mundering. Och det kan tyckas som ett underligt och ineffektivt sätt att gå, men det har sina fördelar. Att sätta i foten med tån före innebär att man har kvar tyngden på den bakre foten och kan känna sig för efter vassa stenar och annat som kan skada. När man går med hälen före flyttas tyngden över på den fot man sätter i med omedelbar verkan vilket gör att om man trampar på något spetsigt så skadar man säg. Det här sättet att gå med tån före tycks också stämma överens med hur andra ”barfotafolk” rör sig. Till exempel sägs det att spårare i koloniserade delar av världen kunde se på fotspår om de härstammade från européer eller infödingar, just på grund av den här skillnaden i gångart.

Att gå med tån före tycks också ha fördelen att bidra med bättre hållning. Som Warzecha visar i videon är det mycket svårare att säcka ihop när man går med ”tå till häl”-teknik. Det borde således vara bättre för oss, och kanske mer naturligt. Inga har väl så bra hållning som balettutövare, även om det kanske är att ta det hela till sin ytterlighet. Så varför går vi inte så då? Varför ändrades det när vi fick riktiga skor?

För att vi är lata. Att gå ”häl till tå” är förmodligen mer energisnålt. Det faktum att det tillåter oss att just säcka ihop tyder på det. Och människan gillar att vara lat. Det kanske inte ens är vårt fel – vi kanske är evolutionärt predestinerade att vara lata. Lathet kan mycket väl vara nyckeln till vår framgång som art. Lathet är orsaken till mängder av uppfinningar som gjort livet bättre för oss, såsom allehanda verktyg och transportmedel. Och eldkastaren, icke att förglömma. Den uppfanns garanterat av någon latmask som väldigt gärna ville tända eld på ”den jäveln” men inte orkade gå ända dit.

Att ”vara på tå” är ju som bekant ett språkligt uttryck för att vara beredd, och i idrottens värld säger man dessutom att man ”hamnade på hälarna” för att förklara att man inte hängde med. Just inom idrott kan man tydligt se vikten av att vara tå. Kampsportare i synnerhet står primärt på främre delen av foten för att ha balans och snabbt kunna anpassa sig efter motståndaren. Som tennisspelare i min ungdom blev jag också konstant påmind av mina tränare att röra på fötterna, vara på tå. Och jag minns hur pinsamt uppenbart det blev när man glömde bort sig och ställde sig på hälarna. Man var chanslös rätt fort. Sprinters springer också på främre delen av foten. Däremot verkar långdistanslöpare föredra ”häl till tå”-teknik, vilket också bekräftar att det är mer energisnålt.

Allt det här och mer därtill vet förstås vetenskapen en hel del om. Man studerar minituöst hur man ska springa optimalt som sprinter respektive långdistanslöpare, hur man ska få ut maximalt på kortast möjliga tid kontra röra sig energisnålt. Men det intressanta är om vi faktiskt gick på ett helt annat sätt en gång i tiden. Att förändringar i livsstil ledde till behov av ett annat skodon vilket förändrade vårt sätt att gå, vilket man i sin tur får anta ledde till andra konsekvenser i form andra belastningar på skelett, leder och muskler. Och således också efterfrågan på andra material i skorna.

Det är lite av en ”butterfly effect”. En ändring någonstans leder till stora och oförutsedda förändringar längre fram. Jag tycker att sådana saker är häftiga. Och ja, jag har naturligtvis ägnat mig åt att prova att gå med ”tå till häl”-teknik idag. Det känns otroligt fånigt. Men det är också uppenbart hur mycket tystare och lättare man rör sig. Det blir mer som att glida fram, lite som att åka skidor, även om man är en hundraplus-kluns som jag. Det som också slog mig direkt var att det är så jag går i trappor, med tån först.

Slutligen påpekar Warzecha också att det här kan förklara varför personer i medeltida målningar så ofta har märkliga poser. Det kanske inte alls är avsett att illustrera en pose, utan snarare rörelse hos en person som går ”tå till häl”.

Published inHistoria

2 Comments

  1. Spännande! I qigong går man ofta på tå, eller tå-till-häl. Det är tydligen gammal kinesisk läkekonst att vara rädd om sina fötter, känna efter hur de mår och hur de har kontakt med marken.

  2. buddy jesus buddy jesus

    Läs Born to Run, ej av Springsteen.

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: