Skip to content

Högtidsvägraren

Photo credit: duncan via Foter.com / CC BY-NC

Så här i Halloweentider blir jag lite extra anti. Det är en så uppenbart tramsig och konstruerad högtid, en Hollywoodexport, ytterligare en amerikanisering. Jo, jag vet att Halloween ursprungligen är en irländsk sedvänja. Jo, jag vet också att vissa hävdar att den uppstod genom vikingarnas kontakter med Irland och om man vill kan man därför försöka vrida det till att det _egentligen_ är en pursvensk grej. Förutom då att de vikingar som intog Irland på 800-talet var norrmän, inte svenskar. Men allt detta är bara långsökta försök att rättfärdiga Halloween, för ingen vill ju vara en Hollywoodposör. Halloween, som det firas idag, är en amerikansk grej på samma sätt som den numera ursvenska maten på tacofredag är amerikansk, inte mexikansk. Man firar Halloween för att folk gör det i amerikanska filmer, och för att det är kul att klä ut sig.

Och det får man väl göra. Halloween är ju, ärligt talat, en harmlös företeelse. Folk har roligt. Gott så. Ändå stör det mig. Någonstans inser jag ju också att varje ny högtid en gång har börjat som trams som medelålders män fnyst nedlåtande åt. De där jävla amerikanerna och deras jultomte när alla vet att det ska vara en julabock! All förändring börjar som hädelse.

Någonstans inser jag också att på samma sätt som försöken att hitta ursäkter för att fira Halloween som har lite mer betydelse än ”kul” och ”sett på tv” är halvhjärtat, är min egen kritik om amerikanisering och Hollywoodexport lama ursäkter. Sanningen är den att jag egentligen inte gillar högtider alls. Jag har jobbigt nog med de jag är vana vid, och så kommer ni dragande med en till!

Högtider är för mig förknippat med stress och för högt ställda förväntningar på hur jävla roligt det kommer att bli. På julen ska man umgås med folk bara för att man råkar vara släkt och det ska pyntas till förbannelse och jagas julklappar (köp nu, betala i februari). Till påsk ska det också pyntas och målas ägg och sättas färgglada fjädrar i pinnar som man har burit in från skogen för att… anledningar.

Men nyår då, det är väl roligt? Eh, nej? Folks förväntningar på nyår är alltid vansinnigt högt uppskruvat. Man lägger ner groteska pengar på att snofsa upp sig och duka till flådig, småborgerlig middag så man får en bra bild att lägga upp på Facebook så alla ser hur jävla lyckliga och lyckade de är. Sedan super man skallen i bitar och spränger av sig händerna. Valborg är typ samma men utan samma snofsighet. Arbetarklassnyår, typ. Och då finns det åtminstone en brasa av gammalt skit och igelkottar att värma sig vid.

Midsommar är också en högtid med högt ställda förväntningar. Å det ska bli så roligt! Alla ska ut på landet och posera för Facebook (igen), den här gången med blomsterkransar och seglarskor med en allergiframkallande, fästinginvaderad äng och en mäklarhimmel i bakgrunden. Sedan ska man hoppa som grodor runt en blomsterklädd fallos innan regnet utbryter.

Men första maj måste du väl ändå fira? Du kommer från arbetarklassen, du är industriarbetare, det är klart du firar första maj? Absolut! Jag brukar fira första maj med att arbeta om jag har möjlighet.

Högtider är, som synes, något jag härdar ut snarare än deltar i med glädje. Så ja, jag blir grinig när ni släpar hit en till. Jävla kulturberikare. Men jag har åtminstone kommit på hur jag ska kunna delta i Halloween utan att själv behöva lida av det. Om jag blir bjuden på fest ska jag gå som PostNord. Detta genom att helt enkelt skicka ett sms om att jag var där men ingen var hemma.

Published inKåseriKultur

Be First to Comment

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: