Skip to content

Det är något som skaver

Photo credit: San Diego Shooter via Foter.com / CC BY-NC-ND

Det har gått fem dagar sedan Fredrik Virtanen talade ut om anklagelserna mot honom, i sin egen tidning. Sedan dess har jag tänkt och grunnat kring den där intervjun. För det är något som skaver. Något som sitter som en tagg i hjärnan som jag inte riktigt kan släppa. Så jag går tillbaka och läser. Jag hittar flera grejer som stör.

För det första:

Jag är såklart jätteledsen om jag har gjort folk illa berörda. Det är vidrigt och tråkigt och något jag är mycket ledsen för.

Virtanen säger att han är ledsen om han har gjort någon illa berörd. Inte för att han har gjort någon ledsen, och definitivt inte för sitt beteende. Det må vara semantiskt hårklyveri, men ibland kan ordval ge ledtrådar till hur en person egentligen tänker. När man ber om ursäkt för att någon blev ledsen lägger man över en del av ansvaret på offret. Det är mer som att man ångrar att man blev ertappad snarare än att ångra själva brottet.

För det andra:

Jag tycker det är hemskt att det rått lynchjustis på internet. Vi har ett rättsväsende i landet som bör hantera frågor om brott. Jag tycker inte man ska hänga ut personer på sociala medier i drev. Den som anklagas kan omöjligen försvara sig.

Instämmer helt och fullt. Men har VIrtanen själv aldrig deltagit, dirigerat, eldat på eller rent av dragit igång drev? Fråga Sakine Madon om den saken, till exempel. Det är sorgligt att han inte tycks reflektera över hur brutalt hänsynslös den där elefanthjorden är förrän han står framför den själv.

Och för det tredje:

Jag är feminist och det har jag kämpat och kämpar för. Jag kämpar för jämställdhet. Men återigen, man lyckas inte alltid leva perfekt. Att jag själv tryckte i mig sprit och droger för att döva min egen ångest och så hoppade det ut någon annanstans. Men jag har alltid kallat mig feminist.

Allt som oftast tycks det som att det viktiga är vad man kallar sig, inte vad man står för egentligen. Det går jättebra att slänga sig med fina etiketter som feminism, antirasism eller liberal och det strösslas friskt med tjusiga ord som solidaritet, frihet och jämlikhet. Men för allt för många är det inte mer än en läpparnas bekännelse. Det här är varför jag inte tycker om att sätta etiketter på vare sig mig själv eller andra. För att det är så lätt att gömma sig bakom. Det är lite ”Under örnens vingar” över det hela. Den som har rätt etikett på sig är immun. Att leva som man lär, eller ens ha ett hum om vad man lär, är inte så viktigt.

I sammanhanget skrev Julian Assange en tweet om att det för oss andra alltid varit uppenbart att det bland feministmännen finns en och annan ulv i fårakläder. Nu borde ju just Julian Assange verkligen hålla käften i det här ämnet, men i sak har han rätt. Vi vet att de finns där, att de seglar under falsk flagg. Under dagarna har dominobrickorna trillat vidare och den senaste i raden ska vara en komiker. Jag har mina aningar om vem det är men ber er ändå avstå från spekulationer. Men det är ytterligare en som ska ha varit en stark röst i frågor som jämställdhet och jämlikhet, och jag är inte förvånad. Besviken, men tyvärr inte förvånad.

En fundering som min klokare hälft drog upp vid middagsbordet är att det kanske inte ens är ursäkter och undanflykter när de här männen ber om ursäkt om någon blev ledsen. Det är möjligt att de många gånger faktiskt inte förstår bättre. De är vana att få vad de vill ha, de är vana att ta för sig och de har alltid blivit belönade för det. Så det är inte osannolikt att de går omkring och tror att allt och alla vill ligga med dem, och att de inte heller förstår att deras närmanden, deras ”skämt” och what not, inte uppskattas. Att anledningen till att ingen säger ifrån är för att det sker från en maktposition, eller att man helt enkelt uppfattas som så obehaglig eller rent av hotfull att man inte vågar säga ifrån ordentligt. Det är ingen ursäkt eller överslätning, bara en teori. Vi pratar trots allt om karriärmänniskor, om folk som vill till toppen. Och det är väl ingen hemlighet att det procenten tämligen otäcka människor ökar ju högre upp i samhällspyramiden man kommer, helt enkelt för att det är de tillräckligt skrupelfria som klarar av att ta sig dit. De som inte väntar på sin tur utan tar vad de vill ha.

Vad som också är djupt obehagligt i hela den här soppan är den illa dolda skadeglädjen som bubblar upp till ytan hos diverse element. Där man blir till sig i trasorna över att en hatad meningsmotståndare fallit. Det är både osmakligt och korkat. Osmakligt för att det här inte borde handla om förövarna utan om offren och de strukturer som gjort att det fått fortgå så länge och på sådan skala. Och korkat för att när som helst kommer någon i ditt lag att falla. Sexism är verkligen inte en höger-/vänsterfråga. De finns överallt, även bland de som starkast fördömer den, eftersom hyckleri inte heller är en höger-/vänsterfråga.

Published inMediaSamhälleSociala medier

Be First to Comment

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: