Skip to content

Månad: november 2017

Veckans plattnacke v.48

Photo on Foter.com

Det var igår måndag som Staffan Heimerson, 182 år, slog till med en krönika så dum och tondöv att den utan tvekan förtjänar en utmärkelse trots att veckan bara är barnet ännu. Jag har suttit på händerna i ungefär ett dygn för att låta bli att skriva om den eftersom det är ett så uppenbart ragebait. Gammelmedia publicerar dylik dynga för att det genererar klick och därmed reklamintäkter. Så fungerar klickonomi. Det kan vara mer lönsamt att publicera dumheter än klokskap eftersom dumheter genererar mer trafik. Aftonbladet och Heimerson är således inte bättre än klassiska forumtroll som lever och frodas av andras reaktioner. Penntroll. Och ni vet hur man säger; mata inte trollen.

Skälet till att jag ändå till slut bestämde mig för att hugga är att jag inte heller står ut med att dylika dumheter får stå oemotsagda. Grejen med #metoo är ju att inte längre tiga, att bryta den tystnadskultur som skyddar förövarna och låter oss övriga komma undan med att titta åt andra hållet. Så skitsamma om Heimerson får uppmärksamhet för sin stofila krönika och Trollbladet får mer näring – här kommer det!

Heimerson inleder sin krönika med en kort tillbakablick till händelserna i Salem, Massachusetts, när Heimerson var ung. Det han syftar på är en häxjakt år 1692 som slutade med att ett par dussin människor avrättades som häxor på grund av den pöbelmentalitet som spelar på människans allra sämsta egenskaper. Efter denna starka inledning skriver Heimerson att ”vi ska inte dra liknelserna för långt” och hoppar sedan raskt vidare till Stalins utrensningar september 1936 till augusti 1938. Dessa två historiska händelser är alltså vad #metoo närmast påminner Heimerson om. Jag skulle vilja påstå att det säger mer om Heimerson än om #metoo.

Han skriver också att ”två generationer unga människor kommer i en framtid att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje”. Nåja. Den ”glädjen” har ju uppenbarligen inte varit direkt ömsesidig, om man säger så… Jag undrar i mitt stilla sinne hur mänga generationer kvinnor som gått miste om ”sexualitetens glädje” på grund av att gränslösa män glupskt och utan samtycke tagit för sig. Den sortens övertramp reducerar Heimerson till ”drullputteri”. Som att det är lite ”klumpigt” och något man liksom ”råkar” göra.

Jag tycker uppriktigt att det är fascinerande att se en stofil som Heimerson ställa sig mitt i stormen och skjuta på den. Där väldigt många andra börjat fatta hur lite vi förstått, börjar ifrågasätta oss själva och invanda beteenden, och framför allt inser att det är läge att ödmjukt hålla käften och lyssna, så bara gubbvet Heimerson att hans syn på saken är precis vad världen behöver. Detta trots att hans vänner varnat honom för att skriva den texten. Man brukar säga att visa människor är fulla av tvivel medan dåren alltid är tvärsäker på sitt eget geni. Ungefär så. Att Heimerson inte lyssnade mer på sina vänner säger återigen något om honom, om man säger så.

Det bästa stycket är ändå detta:

I andra miljöer är spelet mellan män och kvinnor mera traditionellt sexigt. En arbetsmiljö har skapat en egen litterär genre, sjukhusromanen i vilken Syster möter Doktor, blir kär. I det internationella flyget väcker mötet mellan Kapten med grånad mustasch och den blonda Flygvärdinnan andlös förväntan.

Jag vet inte ens vad karln vill ha sagt med det. Bestialiska mord har också givit upphov till en egen litterär genre; det betyder väl inte att det är något vi borde ägna oss åt? Bortsett från det vittnar prosan om att Heimerson tar sats mot en ny karriär som Harlequinförfattare. Jag önskar honom lycka till med detta.

Jag fattar att det är jobbigt för en del när gamla strukturer rivs ner. Det har länge varit ett manligt och maktens privilegium att slippa tänka, att inte behöva ta med samtycke i beräkningen. Det vi ser just nu är, förhoppningsvis, början på slutet för detta. Det är klart att för den som är van att inte behöva bry sig om huruvida det är önskvärt att klappa kvinnor på rumpan eller hälsa genom nypa någon i kinden är det lite besvärligt att plötsligt behöva tänka efter, men det tycker jag att vi ska skita högaktningsfullt i. Saker blir obsoleta och fasas ut hela tiden. Det är hög tid att förpassa gubbar som Staffan Heimerson och Elisabeth Höglund till historiens soptipp också.

Fotnot: ”Gubbe”, liksom ”fjortis”, är inte så mycket kopplat till kön och/eller ålder. Det är mer ett sätt att vara. Det finns både 40- och 50-åriga fjortisar, liksom det finns gubbar i varierande åldrar och av olika kön.

Uppdatering: Om det nu rådde något som helst tvivel om att Heimerson förtjänar veckans plattnackeutmärkelse så skingrar han, på ett återhållsamt dessa tvivel i en uppföljande Resumé-intervju där han ger sig själv betyget ”briljant” samt anser att om det fanns någon rättvisa i världen skulle ha ha kallats in på redaktionen och fått veta att han var för begåvad för det här jobbet. Återhållsamt var ordet.

Detta är inte en recension, det är en rekommendation

Jag avundas alla som inte har sett den australiensiska serien The Code än. Avundas därför att ni fortfarande har den upplevelsen framför er. Det är nämligen bland det absolut bästa jag någonsin sett.

The Code är något så ovanligt som en politisk thriller som håller. Jag brukar ofta bli besviken på konceptet politisk thriller i form av film eller serie därför att det ofta blir för mycket. Till exempel tröttnade jag några avsnitt in i Designated Survivor för att det som händer är på en så enorm skala att det liksom inte känns trovärdigt. Många gånger är det också så att om man skruvar ner tempot en smula och inte låter sig förledas av explosionerna lämnas man med ett stort ”varför”. Varför göra sig allt det där besväret? Varför ägnar hela den här världsomspännande konspirationen av mäktiga människor så mycket tid och energi åt att jaga den ensamme hjälten som råkat snubbla över hemligheter istället för att bara, inte vet jag, förklara honom galen? Och så vidare. Poängen är att det är en genre som lider av sensationslystnad och ett ”fan vad vi är smarta”-komplex.

The Code är något annat. Konspirationerna finns där, givetvis, men det ligger på en rimligare nivå. Det är inte nödvändigtvis konspirationer som innefattar ministrar – däremot kan diverse ministrar dras in i det hela och hamna i positioner där de måste välja mellan det rätta och det lätta, med diverse påtryckningar och hänsyn till ”nationens intresse” att väga in. Mycket mer trovärdigt. Dessutom är tempot avsevärt lägre än vad man är van vid. Inte så att det är långsamt eller tråkigt – det är ju trots allt inte en svensk produktion – men det känns som att Shelley Brise litar på sin egen story och tittarnas intelligens istället för att göra MTV-video av det hela för att täcka hålen.

Den politiska thrillern är sällan heller karaktärsdriven. Det är själva konspirationen i sig som ska skapa spänning, inte individerna, och De Onda är vanligtvis en ansiktslös och hänsynslös organisation. Även här skiljer sig The Code från mängden. Den är verkligen karaktärsdriven. Seriens huvudpersoner, bröderna Ned och Jesse, är förvisso sympatiska och de man fäster sig vid, men serien tillåter också andra människor att vara just mänskliga. Därmed låter man även skurkar lida samvetskval, politiker att ha skrupler och de vanligtvis så robotlika agenterna att påverkas av personliga agendor. Allt som allt skapar detta ett rikt persongalleri, men det gör också att handlingen inte måste kretsa runt konspirationen med stort k, utan lika gärna kan bero på en kombination av egenintresse och pragmatism, och lojaliteter kan vara något flyktigt.

Serien kretsar som sagt kring bröderna Ned och Jesse. Ned är journalist på en oansenlig nättidning och har samtidigt ansvar för sin bror som har någon form av autism (antar jag, jag tror inte att det sägs rakt ut någon gång). Jesse, suveränt gestaltad av Ashley Zukerman, må ha sina problem men är också en briljant hacker. En superkraft som till stor del är både orsaken och lösningen på alla deras problem. Ganska snart får de sällskap av hacktivisten Hani som snart visar sig vara den enda förutom Ned som förstår och kan hantera Jesse, samtidigt som hon också förstår hans förmågor. Hon blir på ett sätt en brygga mellan dem, och en avlastning för Ned som annars har väldigt svårt att låta sin bror vara vuxen. Jag vet, så långt låter det inte överdrivet originellt, men på något sätt är det lite det som är grejen med The Code – den gör inte anspråk på att vara så originell och smart. Det är just det som gör den originell och smart.

Sedan är det något särskilt med miljöerna. Serien utspelar sig växelvis mellan det moderna Canberra och småstaden Lindara, vars dammiga plåtskjul för tankarna till Sydafrika. I Lindara får vi för övrigt lära känna lärarinnan Alex, spelad av Lucy Lawless som en del kanske känner igen som Xena. Riktigt kul att se henne i en sådan roll och, om jag får tillåta mig att göra en sådan värdering, så är den vuxna och påklädda kvinnan Lucy Lawless ännu hetare än den lättklädda fantasifiguren Xena. I säsong två är Lindara utbytt mot Västpapuas djungelmiljöer, men i övrigt håller jämförelsen. Det är kontrasterna som är intressanta, och ett genomgående tema är hur beslut i det präktiga Canberra påverkar människorna längst bort från maktens centrum, men också hur händelser ute i periferin ger eko i maktens korridorer.

Jag vet. Att hylla någonting på det här sättet är att bygga upp för besvikelse, men jag kan faktiskt inte komma på något att klanka ner på. Karaktärerna, fotot, skådespeleriet, handlingen, miljöerna. Till och med introt är förträffligt, med kombinationen av vyer och cyberknaster och musiken med sin pulserande industrirock som bryter sönder i signalbrus. Jag älskar alltihop. Det ska vara att säsongerna bara är sex avsnitt långa då, även om avsnitten är nästan en timme styck. Jag vill ha ännu mer, men kvalitet över kvantitet alla gånger. Och sedan vet jag att det finns de som har invändningar mot själva hackandet. Jag förstår det. Kan man något om datorer så är det klart att det stör när någon sätter sig vid en dator och knattrar intensivt på tangentbordet för att dekryptera en fil eller så. Jag accepterar det som en form av dramatisk effekt. Lite som däckskrikare på grusvägar eller att folk kastas bakåt när de blir skjutna. Inget av det har någon förankring i verkligheten men är ett bildspråk som vi vant oss vid så till den milda grad att vi nog skulle tycka att en actionfilm var löjlig om folk blev skjutna realistiskt. Och dessutom; de som dristar sig till att stöna över hur löjligt hacking framställs på film brukar annars inte ha några problem med flygande män i färgglada underkläder.

Se The Code, och hör sen! Själv ska jag sätta mig ner och se vad mer seriens skapare Shelley Brise är ansvarig för, och se det också.