Skip to content

Månad: november 2017

Detta är inte en recension, det är en rekommendation

Jag avundas alla som inte har sett den australiensiska serien The Code än. Avundas därför att ni fortfarande har den upplevelsen framför er. Det är nämligen bland det absolut bästa jag någonsin sett.

The Code är något så ovanligt som en politisk thriller som håller. Jag brukar ofta bli besviken på konceptet politisk thriller i form av film eller serie därför att det ofta blir för mycket. Till exempel tröttnade jag några avsnitt in i Designated Survivor för att det som händer är på en så enorm skala att det liksom inte känns trovärdigt. Många gånger är det också så att om man skruvar ner tempot en smula och inte låter sig förledas av explosionerna lämnas man med ett stort ”varför”. Varför göra sig allt det där besväret? Varför ägnar hela den här världsomspännande konspirationen av mäktiga människor så mycket tid och energi åt att jaga den ensamme hjälten som råkat snubbla över hemligheter istället för att bara, inte vet jag, förklara honom galen? Och så vidare. Poängen är att det är en genre som lider av sensationslystnad och ett ”fan vad vi är smarta”-komplex.

The Code är något annat. Konspirationerna finns där, givetvis, men det ligger på en rimligare nivå. Det är inte nödvändigtvis konspirationer som innefattar ministrar – däremot kan diverse ministrar dras in i det hela och hamna i positioner där de måste välja mellan det rätta och det lätta, med diverse påtryckningar och hänsyn till ”nationens intresse” att väga in. Mycket mer trovärdigt. Dessutom är tempot avsevärt lägre än vad man är van vid. Inte så att det är långsamt eller tråkigt – det är ju trots allt inte en svensk produktion – men det känns som att Shelley Brise litar på sin egen story och tittarnas intelligens istället för att göra MTV-video av det hela för att täcka hålen.

Den politiska thrillern är sällan heller karaktärsdriven. Det är själva konspirationen i sig som ska skapa spänning, inte individerna, och De Onda är vanligtvis en ansiktslös och hänsynslös organisation. Även här skiljer sig The Code från mängden. Den är verkligen karaktärsdriven. Seriens huvudpersoner, bröderna Ned och Jesse, är förvisso sympatiska och de man fäster sig vid, men serien tillåter också andra människor att vara just mänskliga. Därmed låter man även skurkar lida samvetskval, politiker att ha skrupler och de vanligtvis så robotlika agenterna att påverkas av personliga agendor. Allt som allt skapar detta ett rikt persongalleri, men det gör också att handlingen inte måste kretsa runt konspirationen med stort k, utan lika gärna kan bero på en kombination av egenintresse och pragmatism, och lojaliteter kan vara något flyktigt.

Serien kretsar som sagt kring bröderna Ned och Jesse. Ned är journalist på en oansenlig nättidning och har samtidigt ansvar för sin bror som har någon form av autism (antar jag, jag tror inte att det sägs rakt ut någon gång). Jesse, suveränt gestaltad av Ashley Zukerman, må ha sina problem men är också en briljant hacker. En superkraft som till stor del är både orsaken och lösningen på alla deras problem. Ganska snart får de sällskap av hacktivisten Hani som snart visar sig vara den enda förutom Ned som förstår och kan hantera Jesse, samtidigt som hon också förstår hans förmågor. Hon blir på ett sätt en brygga mellan dem, och en avlastning för Ned som annars har väldigt svårt att låta sin bror vara vuxen. Jag vet, så långt låter det inte överdrivet originellt, men på något sätt är det lite det som är grejen med The Code – den gör inte anspråk på att vara så originell och smart. Det är just det som gör den originell och smart.

Sedan är det något särskilt med miljöerna. Serien utspelar sig växelvis mellan det moderna Canberra och småstaden Lindara, vars dammiga plåtskjul för tankarna till Sydafrika. I Lindara får vi för övrigt lära känna lärarinnan Alex, spelad av Lucy Lawless som en del kanske känner igen som Xena. Riktigt kul att se henne i en sådan roll och, om jag får tillåta mig att göra en sådan värdering, så är den vuxna och påklädda kvinnan Lucy Lawless ännu hetare än den lättklädda fantasifiguren Xena. I säsong två är Lindara utbytt mot Västpapuas djungelmiljöer, men i övrigt håller jämförelsen. Det är kontrasterna som är intressanta, och ett genomgående tema är hur beslut i det präktiga Canberra påverkar människorna längst bort från maktens centrum, men också hur händelser ute i periferin ger eko i maktens korridorer.

Jag vet. Att hylla någonting på det här sättet är att bygga upp för besvikelse, men jag kan faktiskt inte komma på något att klanka ner på. Karaktärerna, fotot, skådespeleriet, handlingen, miljöerna. Till och med introt är förträffligt, med kombinationen av vyer och cyberknaster och musiken med sin pulserande industrirock som bryter sönder i signalbrus. Jag älskar alltihop. Det ska vara att säsongerna bara är sex avsnitt långa då, även om avsnitten är nästan en timme styck. Jag vill ha ännu mer, men kvalitet över kvantitet alla gånger. Och sedan vet jag att det finns de som har invändningar mot själva hackandet. Jag förstår det. Kan man något om datorer så är det klart att det stör när någon sätter sig vid en dator och knattrar intensivt på tangentbordet för att dekryptera en fil eller så. Jag accepterar det som en form av dramatisk effekt. Lite som däckskrikare på grusvägar eller att folk kastas bakåt när de blir skjutna. Inget av det har någon förankring i verkligheten men är ett bildspråk som vi vant oss vid så till den milda grad att vi nog skulle tycka att en actionfilm var löjlig om folk blev skjutna realistiskt. Och dessutom; de som dristar sig till att stöna över hur löjligt hacking framställs på film brukar annars inte ha några problem med flygande män i färgglada underkläder.

Se The Code, och hör sen! Själv ska jag sätta mig ner och se vad mer seriens skapare Shelley Brise är ansvarig för, och se det också.