Skip to content

Veckans plattnacke v.48

Photo on Foter.com

Det var igår måndag som Staffan Heimerson, 182 år, slog till med en krönika så dum och tondöv att den utan tvekan förtjänar en utmärkelse trots att veckan bara är barnet ännu. Jag har suttit på händerna i ungefär ett dygn för att låta bli att skriva om den eftersom det är ett så uppenbart ragebait. Gammelmedia publicerar dylik dynga för att det genererar klick och därmed reklamintäkter. Så fungerar klickonomi. Det kan vara mer lönsamt att publicera dumheter än klokskap eftersom dumheter genererar mer trafik. Aftonbladet och Heimerson är således inte bättre än klassiska forumtroll som lever och frodas av andras reaktioner. Penntroll. Och ni vet hur man säger; mata inte trollen.

Skälet till att jag ändå till slut bestämde mig för att hugga är att jag inte heller står ut med att dylika dumheter får stå oemotsagda. Grejen med #metoo är ju att inte längre tiga, att bryta den tystnadskultur som skyddar förövarna och låter oss övriga komma undan med att titta åt andra hållet. Så skitsamma om Heimerson får uppmärksamhet för sin stofila krönika och Trollbladet får mer näring – här kommer det!

Heimerson inleder sin krönika med en kort tillbakablick till händelserna i Salem, Massachusetts, när Heimerson var ung. Det han syftar på är en häxjakt år 1692 som slutade med att ett par dussin människor avrättades som häxor på grund av den pöbelmentalitet som spelar på människans allra sämsta egenskaper. Efter denna starka inledning skriver Heimerson att ”vi ska inte dra liknelserna för långt” och hoppar sedan raskt vidare till Stalins utrensningar september 1936 till augusti 1938. Dessa två historiska händelser är alltså vad #metoo närmast påminner Heimerson om. Jag skulle vilja påstå att det säger mer om Heimerson än om #metoo.

Han skriver också att ”två generationer unga människor kommer i en framtid att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje”. Nåja. Den ”glädjen” har ju uppenbarligen inte varit direkt ömsesidig, om man säger så… Jag undrar i mitt stilla sinne hur mänga generationer kvinnor som gått miste om ”sexualitetens glädje” på grund av att gränslösa män glupskt och utan samtycke tagit för sig. Den sortens övertramp reducerar Heimerson till ”drullputteri”. Som att det är lite ”klumpigt” och något man liksom ”råkar” göra.

Jag tycker uppriktigt att det är fascinerande att se en stofil som Heimerson ställa sig mitt i stormen och skjuta på den. Där väldigt många andra börjat fatta hur lite vi förstått, börjar ifrågasätta oss själva och invanda beteenden, och framför allt inser att det är läge att ödmjukt hålla käften och lyssna, så bara gubbvet Heimerson att hans syn på saken är precis vad världen behöver. Detta trots att hans vänner varnat honom för att skriva den texten. Man brukar säga att visa människor är fulla av tvivel medan dåren alltid är tvärsäker på sitt eget geni. Ungefär så. Att Heimerson inte lyssnade mer på sina vänner säger återigen något om honom, om man säger så.

Det bästa stycket är ändå detta:

I andra miljöer är spelet mellan män och kvinnor mera traditionellt sexigt. En arbetsmiljö har skapat en egen litterär genre, sjukhusromanen i vilken Syster möter Doktor, blir kär. I det internationella flyget väcker mötet mellan Kapten med grånad mustasch och den blonda Flygvärdinnan andlös förväntan.

Jag vet inte ens vad karln vill ha sagt med det. Bestialiska mord har också givit upphov till en egen litterär genre; det betyder väl inte att det är något vi borde ägna oss åt? Bortsett från det vittnar prosan om att Heimerson tar sats mot en ny karriär som Harlequinförfattare. Jag önskar honom lycka till med detta.

Jag fattar att det är jobbigt för en del när gamla strukturer rivs ner. Det har länge varit ett manligt och maktens privilegium att slippa tänka, att inte behöva ta med samtycke i beräkningen. Det vi ser just nu är, förhoppningsvis, början på slutet för detta. Det är klart att för den som är van att inte behöva bry sig om huruvida det är önskvärt att klappa kvinnor på rumpan eller hälsa genom nypa någon i kinden är det lite besvärligt att plötsligt behöva tänka efter, men det tycker jag att vi ska skita högaktningsfullt i. Saker blir obsoleta och fasas ut hela tiden. Det är hög tid att förpassa gubbar som Staffan Heimerson och Elisabeth Höglund till historiens soptipp också.

Fotnot: ”Gubbe”, liksom ”fjortis”, är inte så mycket kopplat till kön och/eller ålder. Det är mer ett sätt att vara. Det finns både 40- och 50-åriga fjortisar, liksom det finns gubbar i varierande åldrar och av olika kön.

Uppdatering: Om det nu rådde något som helst tvivel om att Heimerson förtjänar veckans plattnackeutmärkelse så skingrar han, på ett återhållsamt dessa tvivel i en uppföljande Resumé-intervju där han ger sig själv betyget ”briljant” samt anser att om det fanns någon rättvisa i världen skulle ha ha kallats in på redaktionen och fått veta att han var för begåvad för det här jobbet. Återhållsamt var ordet.

Published inKåseriMediaPlattnackarSamhälle

4 Comments

  1. Amanda Amanda

    Hej! Jättebra inlägg, fantastiskt bra, tack! <3

    Jag skulle vara vilja ha ett förtydligande kring varför Elisabeth Höglund drogs in i inlägget?

    • Hon fick sig en känga för att hon tidigare också på liknande sätt förminskat de upplevelser många vittnar om och delvis velat skjuta över skulden på offret med diverse medeltida resonemang som att om man lägger ut ”halvnakna bilder på Instagram” så får man nog skylla sig lite själv. Typ. Det var också ett sätt att understryka min definition av ”gubbe” som något som inte nödvändigtvis är knutet till vare sig kön eller ålder. Och avsett att vara lite roligt, förstås. ;)

      https://www.dagensmedia.se/medier/dagspress/ilska-mot-elisabet-hoglunds-debattinlagg-om-metoo-6878344

      Och tack för beröm och besök!

  2. Jag är ju varken hårdocksliberal eller pirat men du skriver väldigt bra och roligt ibland! Uppskattar din blogg och bra inlägg kring jämställdhet och så. Fortsätt gärna så här! :)

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: