Skip to content

Månad: juni 2018

Den villkorade svenskheten

2012-06-11. Kiev Ukraina: Sverige möter värdnationen Ukraina i Fotbolls-EM. Det står 1-1 när Andrei Sjevtjenko i den 62:a matchminuten nickar in sitt andra mål för kvällen och ser till att Ukraina vinner matchen med 2-1. Sjevtjenko matchhjälte för Ukraina således. I Sverige fokuserades det istället på den svenske landslagsbacken Mikael Lustig som ansågs ha gjort ett grovt misstag på det avgörande målet. Hans jobb var att ”hålla stolpen”, som det heter, och alltså stå precis där Sjevtjenkos nick gick in.

Domen mot Lustig var hård. ”Hur svårt kan det vara att hålla stolpen?” frågade sig folk, vilket resulterade i en, förvisso rolig, kampanj där folk gick man ur huse och fotade sig själva kramandes lyktstolpar och andra cylinderformade objekt för att demonstrera hur man gör. Hur svårt det egentligen kan vara, hur små marginaler det kan vara mellan rätt och fel beslut, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå, men det hindrade inte upprörda svenskar från att såga Lustig vid fotknölarna. Han var en sopa, kort och gott.

2018-06-23. Sotji, Ryssland: Sverige möter Tyskland i Fotbolls-VM. Det står 1-1 i den femte tilläggsminuten när Toni Kroos slår till med ett frisparksmål och vinner matchen åt Tyskland. Kroos matchhjälte för Tyskland således, men i Sverige hamnar mittfältaren Jimmy Durmaz i blåsväder eftersom det var han som orsakade frisparken och därmed gav Tyskland en chans att avgöra matchen.

Domen mot Durmaz blev hård, och det var en onödig frispark att dra på sig. Durmaz hade täckning bakom sig, det fanns ingen anledning att gå in så hårt som han gjorde. Men marginalerna är som sagt små, och hur lite det skiljer mellan en klockren brytning som river ner jubel från läktarna, och en onödig frispark som Toni Kroos kan skruva in, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå. Det hindrade inte heller den här gången upprörda svenskar. Durmaz sågades vid fotknölarna. Han var en sopa.

Men han var också någonting som inte Mikael Lustig var. Jimmy Durmaz var en blatte. En självmordsbombare. Terrorist. En sammanfattning av kommentarerna på Durmazs Instagram är att han är en inavlad ryggsäcksbombande arab/neger som aldrig borde ha fått asyl och som helst borde ta sin kebabvagn tillbaka till IS.

Jimmy Durmaz är född i Örebro och har assyriskt/syrianskt ursprung. Jag har ingen aning om Durmazs religiösa övertygelser eller hur han identifierar sig själv, men assyrier/syrianer definieras som en kristen etnisk folkgrupp, och även om de ibland felaktigt beskrivs som ”kristna araber” så är de inte araber och definitivt inte IS-sympatisörer. Faktum är att Syrian Democratic Forces (SDF), som huvudsakligen slåss mot IS, är en multietnisk koalition av kurder, assyrier/syrianer och araber. Inte för att man kan kräva av den särskrivande pöbeln att de ska hålla reda på så komplicerade saker som att det kan finnas olika sorters blattar, men ändå.

Poängen är den här: När Mikael Lustig kostade Sverige en match var han en sopa. När Jimmy Durmaz gjorde det var han inte längre svensk.

Livet som idrottare kan vara hårt. Inte nog med att såväl träning som tävling kan vara extremt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Varje eventuellt misstag sker i rampljuset. Varje felbedömning granskas i minsta detalj. Kritiken kan vara skoningslös. Den kan vara orättvis och ibland går den överstyr. Men jag tror också att de allra flesta idrottare är rätt hårdhudade. Jag tror att de kan stå ut med att vara ”folkets sopa” ett par dagar. Men att få sin identitet villkorad på det viset? Att ens nationella tillhörighet bara gäller tills man begår ett misstag?

Det är inte ett nytt fenomen. Ludmila Enquist var godkänd så länge hon vann medaljer åt Sverige. Hon lärde sig språket, målade svenska flaggan på naglarna, hon försökte vara så svensk hon bara kunde. Sedan torskade hon för dopning. Då spelade ingenting av det någon roll längre. Hon blev ryska igen. ”Vet man ju hur de där är.” När en svensk (alltså en ”riktig” svensk) åker dit för dopning är det ett enskilt fall, och det må så vara att vederbörandes karriär är över, men de får åtminstone behålla sin svenska identitet.

Nu är det förmodligen inte så att Jimmy Durmaz eller Ludmila Enquist egentligen ”blev av” med sin svenskhet i hatarnas ögon. För egentligen var de ju aldrig svenskar till att börja med, men så länge de representerade Sverige utan att göra misstag så tolererades de. Köksbordsrasisterna kanske knöt näven i fickan eller gnisslade tänder lite missnöjt, men inte mer. Och representerar man Sverige exceptionellt bra kan man till och med bli ”vår neger”, som Martin Dahlin 1994. Martin Dahlin är för övrigt född i Uddevalla.

Jimmy Durmaz har ett skyddsnät. Han har ett landslag av kamrater som sluter upp bakom honom, han har fotbollsförbundet med sig och han har i stort sett alla vettiga röster i Sverige med sig. Han kommer att landa på fötterna. Men förstår ni vad ni skickar för signaler till alla andra? När det inte räcker att vara född här, att kunna språket, att vara medborgare? När det inte räcker att spela i svenska jävla fotbollslandslaget! När det inte ens räcker att måla flaggor på naglarna och vinna medaljer för Sverige? Hur ska man då någonsin kunna bli svensk när man har utländsk påbrå? Samtidigt som samma mentala kalhyggen klagar på invandrare som inte identifierar sig som svenskar…

Därför är det som hände efter påhoppen på Durmaz så viktigt att lyfta. För efter att de rasistiska glåporden rasat in fylldes hans Instagram med kärleksbombningar. Mängder av människor har valt att visa sitt stöd med vänliga ord, hjärtan och annat. Det kan tyckas fånigt, men det är allt annat. Det visar på en vilja att säga ifrån, att stötta, att skydda. En vilja att jaga ut svinen ur kommentarsfälten. En vilja att tala om att din identitet inte villkoras av din framgång.

2018-06-24. Sotji, Ryssland: Svenska fotbollslandslaget samlas inför träning. Förbundskapten Janne Andersson och landslagsmittfältaren Jimmy Durmaz ställer sig några steg framför resten av den samlade truppen. Durmaz gör ett kort uttalande om det hat och de hot han fått utstå senaste dygnet samt bedyrar sin stolthet över att spela för Sverige. Sedan vänder han sig mot övriga truppen som unisont skriker: Fuck rasism!

Kanske kan det komma något gott ur det här trots allt.


Photo by pasa47 on Foter.com / CC BY

#metoo och Uppdrag Granskning

Mot bättre vetande satte jag mig att titta på Uppdrag Granskning om #metoo och Fredrik Virtanen. Inslaget hade redan kritiserats rejält och min erfarenhet av Uppdrag Granskning är sedan tidigare tämligen negativt, men jag ville se med egna ögon.

Jag tänker inte försöka mig på att plocka sönder inslaget i detalj. Det får andra ägna sig åt. Istället tänker jag börja med att slå fast att det finns saker att granska när det gäller medias hantering av #metoo i allmänhet och fallet Virtanen i synnerhet. Namnpubliceringen kan och bör kritiseras. Fanns det verkligen ett så stort allmänintresse att det motiverade att man gick ut med Virtanens namn och bild? Eller var det kanske så att god journalistisk sed och principer vägde väldigt lätt mot möjligheten till snaskiga löpsedlar och klirr i kassan?

Det finns också fog för att ifrågasätta hur diverse medier hanterade de uppgifter de fick in. I inslaget skjuter Uppdrag Granskning in sig på SvD, och det är inte utan grund. SvD nämner i en rubrik att tolv kvinnor berättar om trakasserier och övergrepp som Virtanen ska vara skyldig till, men i artikeln finns “bara” sex vittnesmål. Det kan naturligtvis finnas fullt rimliga skäl till varför de andra sex inte redovisas, varav risken att bli identifierad kan vara en, men varför brassar man på med en rubrik som man inte är beredd att backa upp i artikeln? Sex kvinnor som anklagar någon för trakasserier och övergrepp är väl redan det alldeles åt helvete för mycket?

Det finns också fallet med fjortonåringen som kontaktade Virtanen i syfte att ansöka om praktikplats, som fick svaret “så mycket att du vill ligga med mig?”. Läs gärna hela den meningen igen, för det finns en subtil men avgörande skillnad mellan “kontakta i syfte att” och att “ansöka om”. Såvitt jag förstår, och här kan jag ha fel, har men Fridah Jönsson har skrivit ihop en FAQ och hävdar själv att hon konsekvent sagt att hon kontaktade Virtanen med “intentionen att få en prao-plats” och att hon inte vet exakt vad hon skrivit som Virtanen svarade med den nu bevingade ligg-kommentaren. Men distinktionen mellan “syfte att” och “ansöka om” flög ut genom fönstret tillsammans med diverse andra principer på landets redaktioner och framställdes som att Jönsson, fjorton år, skrivit “jag vill prao hos dig” och fått svaret “så mycket att du vill ligga med mig?”.

Allt detta är rimligt att granska. Problemet, som jag ser det, är att Uppdrag Granskning begår samma fel som de kollegor de ger sig ut för att granska. Någonstans längs vägen tappar de också bort den där lilla detaljen att Fridah Jönsson aldrig har sagt att Virtanens ligg-kommentar var ett svar på en prao-ansökan. Så när de lyckas gräva fram vad det var hon hade skrivit så hamnar hon på något sätt på den anklagades bänk och blir ansvarig för vad media och allmänhet fått för sig att hon har sagt.

Vidare uppfattar jag Uppdrag Gransknings granskning som full av vaga insinuationer. Jag menar, visst, den svenska medievärlden är lite av en ankdamm där alla känner alla. Man bör förvisso därför ta hänsyn till att det finns jävssituationer. Men det man drar upp är till exempel att Carolina Neurath på SVT:s morgonstudion är privat vän med Cissi Wallin – som alltså var den som ursprungligen gick ut och öppet anklagade Virtanen. Detta var dock morgonstudion öppen med och när Wallin intervjuades lämnade Neurath studion. Detta redovisar Uppdrag Granskning, men fortsätter ändå att därefter ifrågasätta att Neurath kontinuerligt rapporterade om #metoo. #metoo är rlimligen större än Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, om man säger så, och skulle man börja diskvalificera journalister för att de känner någon som… Ja, ni förstår. Det blir inte många kvar.

Man ger sig också på att antyda jäv utifrån vilka som har “lajkat” diverse inlägg. Det är en synnerligen tunn is att stå på. Den där tummen upp på sociala medier kan betyda så mycket. Det kan betyda att man gillar innehållet, att man gillar att någon berättar även om man inte alls gillar innehållet, det kan vara bilden man gillar och att man inte ens har läst texten, det kan vara ett uttryck för stöd. Det kan till och med vara av misstag. Oavsett varför någon “lajkat” något så går det liksom inte att dra några långtgående slutsatser av det. Man skulle antagligen kunna göra en Uppdrag Granskning och granska Uppdrag Gransknings granskning utifrån vad Uppdrag Gransknings granskare “lajkat”.

Granska gärna mediernas hantering av det hela, redovisa gärna att det är en rätt incestuös ankdamm, men låtsas inte själva stå utanför den. Och framför allt; ge er inte på kvinnorna som vittnat om händelser för att media tagit deras berättelser och sprungit med dem.

Slutligen ett par reflektioner om Virtanen själv:

I intervjun dras det upp ett fall där han ska ha filmat en kvinna, utan hennes vetskap och samtycke, som dansar naken på ett bord för honom, och därefter skickat filmen till henne, vilket hon uppfattat som obehagligt, rent av hotfullt. Virtanen medger utan omsvep att han har gjort det men tycks fullständigt oförstående till hur det kan uppfattas som hotfullt.

För mig säger det något om personen Virtanen. Hur kan man inte förstå det? Du filmar någon, i en rätt jävla intim situation, utan hennes vetskap. Redan det är jävligt creepy. Sedan skickar du filmen till henne? Men du förstår inte varför det skulle kunna uppfattas som obehagligt och rent av hotfullt? Verkligen?

Jag har, såvitt jag vet, aldrig dansat på bord vare sig påklädd eller naken. Jag har knappt dansat alls. Risken att få något sådant material skickat till mig är således obefintligt. Men jag kan ändå säga att även om någon utan min vetskap fotade mig medan jag gjorde något så oskyldigt som att dricka kaffe, och sedan skickade den bilden till mig, så skulle jag tycka att det var obehagligt. Och ja, det skulle absolut kunna uppfattas hotfullt (beroende på vem det kom från förstås). Lite “jag har ögonen på dig”. Om bilden eller filmen dessutom föreställde mig i en situation som på ett eller annat sätt kunde användas mot mig (nudes hör till kategorin “bilder man inte vill hamnar i fel händer”) skulle jag absolut kunna uppfatta det som hotfullt. Det skulle kunna uppfattas som att personen ifråga vill låta mig veta att hen har det här materialet i sin ägo och att om jag inte håller mig på mattan så…

Att Virtanen i interjun ställer sig helt oförstående till det får mig att undra hur det står till med hans empatiska förmåga. Ännu mer tragikomiskt blir det när han direkt efter konfronteras med att han ska ha hävt ur sig okvädningsord till en kvinna på en krog, varpå han redogör för ett händelseförlopp där en kvinnlig fotograf fortsatt fota honom efter att han påtalat att han inte ville det, och att han säkert sa något “olämpligt”. Du har en bjälke i ögat, kompis.


Andra bloggar om: , ,