Skip to content

Månad: juli 2018

Redan hemma

I helgen snubblade jag över ett inlägg på Facebook där en Amer Hatic beskriver hur han har fått en broschyr i brevlådan från Alternativ för Sverige. Broschyren talar kort och gott om att det är dags för honom att åka hem. Hatics svar är läsvärt, och landar i följande: ”Jag är redan hemma.”

Bland kommentarerna hittar jag vittnesmål från en person med utländsk bakgrund som fick en likadan broschyr tryckt i handen i Almedalen. Efter detta har jag sett flera vittnesmål i sociala medier om personer med invandrarbakgrund som fått den här broschyren. Det verkar oklart om det här är en riktad kampanj som AfS fotfolk delar ut till människor de uppfattar som invandrare, eller om det är en folder som distribueras till allmänheten. När ETC frågar PostNord vet de inte själva om de har varit inblandade i distributionen, men just det kan ju knappast förvåna någon.

Jag blir beklämd när jag ser sådant, för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vill tala om att de där tomtarna inte talar för mig. Att för mig får du stanna. I mitt Sverige är du välkommen. Men det blir också fel, för det är inte mitt Sverige. Alla försök att formulera det blir lätt självgott. Som att folk ska vara tacksamma för att jag låter dem bo här, i mitt Sverige, när många av de människor AfS vill kasta ut har bidragit till så mycket mer för det här samhället än vad jag har gjort. Jag får samma märkliga känsla av vanmakt och oförmåga att formulera mig när Svärjevännerna lever rövare med sin falska omsorg om ”våra” kvinnor.

Så jag tänker travestera Birk Borkasson när han läser lusen av Ronja Rövardotter:

Era kvinnor? Ert Sverige? Kvinnorna är sina egna, och de lever i kvinnornas Sverige. Och det är också finnarnas Sverige, och kurdernas och syrianernas Sverige. Och skåningarnas och norrlänningarnas och stockholmarnas Sverige. Och arbetarnas och borgarnas och böndernas och de lärdes Sverige. Och judarnas och muslimernas och de kristnas och ateisternas Sverige. Dessutom är det mitt Sverige. Och ert Sverige med. Men vill ni ha det för er själva, då är ni dummare än jag trodde när jag först såg er.


Bild: Panoramavy över Södertälje. Mitt hem.

Avgrunden som öppnar sig om upphovsrättsmaffian får som den vill

Så. Ed Sheeran har blivit stämd för likheten mellan sin hit Thinking Out Loud och Marvin Gayes Let’s Get It On. Stämningen har lämnats in å Ed Townsends vägnar, som var med och skrev och äger en del av upphovsrätten till Let’s Get It On. Townsend själv dog 2003 – det är i själva verket parasitföretaget SAS (Structured Asset Sales) som står för själva stämningen. Stämningen i sig är på det ringa beloppet etthundra miljoner dollar vilket, som väl alla vet, motsvarar ungefär fyrtiotusen miljarder kronor.

Jag tänker inte grotta ner mig i likheterna mellan verken eller varför stämningen är orimlig. Andra gör det nämligen bättre. Ägna några minuter åt att titta på Adam Neely’s genomgång. Neely är nämligen både en begåvad musiker och musikteoretiker, liksom en utmärkt pedagog. Men det man kan konstatera är att låtarna har uppenbara likheter. Ackordföljden är likartad (men inte helt identisk, vilket mr Neely påpekar), basgången och själva groovet är också praktiskt taget identiskt. Melodin, däremot, är annorlunda.

Det är här någonstans problemet med den här stämningen uppstår, vilket också Neely förklarar. Den som kan kasta tillräckligt mycket musikaliska termer på rätten har en stor chans att vinna. Den som kan sin musikteori och -historia inser däremot det orimliga i att påstå att en ackordföljd, ett groove eller ett tempo (!) skulle kunna upphovsrättsskyddas. Det är lika orimligt som att påstå att en meningsbyggnad med ordningen subjekt – predikat – objekt är tillräckligt originell för omfattas av upphovsrätten. Den som har hyfsad musikteoretisk kunskap och till exempel är bekant med harmonilära och funktionsanalys förstår detta. Det är inte lika självklart att en domare, oavsett hur skicklig jurist vederbörande må vara, eller en jury (skwäck!) förstår detsamma.

Låt oss för bara ett ögonblick föreställa oss att en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Ta sedan en titt på följande klipp där Rob Paravonian illustrerar hur mycket rock och pop som är derivat av Pachelbels Kanon i D. Förstå vilken mumma detta vore för ett copyrighttroll som kunde lägga vantarna på rättigheterna till en tidig inspelning som använder just den strukturen! Fundera sedan också på hur mycket musik som aldrig hade blivit till om man var tvungen att uppfinna en originell ackordstruktur varje gång, eller hur mycket musik som aldrig kommer att spelas in av rädsla för att bli stämd på hundra jävla miljoner dollar.

Slutligen kan man för all del också göra en koppling till det förslag till copyrightreformer som ligger på bordet i EU, och specifikt artikel 13. Man vill, väldigt förenklat, hålla plattformar ansvariga för vad användarna laddar upp, vilket i praktiken skulle innebära någon form av filter. Youtube har redan ett sådant filter i form av en algoritm som söker av innehållet i jakt på likheter med skyddade verk. Denna algoritm är redan ifrågasatt och kritiserad då den är klumpig, slår fel och inte förstår kontext. Återigen hänvisar jag er till magister Neely för en lektion. Om vi nu stannar kvar i den här fantasivärlden där en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Lycka till att någonsin ladda upp någon musik som är ens det minsta begriplig enligt västerländsk harmonilära.

Allt det här är ytterst problematiskt och alarmerande ur ett musikaliskt och kulturellt perspektiv. Däremot är det inte svårt att se vilka som har något att vinna på det. Och om man kan stämma en artist på hundra miljoner dollar för en låt, då kan man också tänka sig att det är värt att investera en hel del pengar i sin parasitverksamhet. Till exempel att köpa rättigheter till gamla verk av avlidna upphovsmäns släktingar, eller att lobba för hårdare lagar hos politiker.

Samtidigt. Det är inte helt glasklart. Som sagt finns det uppenbara likheter mellan de båda verken i den aktuella stämningen, även om det mest avgörande – melodin – är annorlunda. Men om jag sätter mig och sjunger en egen melodi och egen text till ett av tidernas mest ikoniska gitarriff – Deep Purple’s Smoke On The Water – kan jag då rimligen hävda att det är ett eget och fristående verk?


Photo by eleephotography on Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , , , ,

Ensamt på toppen

Elon Musk har hamnat i blåsväder. Detta för att i en tweet ha kallat en brittisk grottomte boendes i Thailand för ”pedo guy”. Det togs inte emot väl, kan man säga. Det är som Winston Churchill sa: Twittra i affekt och du kommer att ha författat den bästa tweet du någonsin ångrat. Musk har sedemera bett om ursäkt och förklarat att, även om ”det var Unsworth som började” så var det fel av honom att vräka ur sig något dylikt.

Så varför blev han så förbannad till att börja med? Ja, kanske för att han, under hela tiden då räddningsarbetare tillsammans med all möjlig expertis runt om i världen försökte få ut ett pojkfotbollslag och deras tränare ur ett översvämmat grottsystem, konstant kritiserats av kreti och pleti för sitt engagemang i saken. Det har hetat att hans engagemang är ett PR-stunt och han borde fixa något annat problem i världen istället, och dessutom vet ju varenda människa som aldrig har försökt dyka i ett grottsystem att en miniubåt inte fungerar. Och så vidare. En väldigt bra sammanfattning av händelseförloppet finns här. Jag rekommenderar att man läser det innan man lustfyllt stämmer in i den skadeglada kören.

Utifrån följande tweet från Opassande började jag fundera lite.

Det finns ett mönster här. Någon är exceptionellt bra på något och blir såväl framgångsrik som monetärt rik, och berömd. Efter ett tag börjar vederbörande verka lite märklig. Excentrisk. Varför? Förutom de ganska uppenbara skälen som att leva i ett konstant rampljus och att ha kopiöst med pengar så tror jag att det finns en anledning till: Vi vill att de ska vara märkliga, udda och excentriska. Därför är det också det vi ser. Jag tror att ett det är ett slags försvarsmekanism. För om den här berömda personen är som jag, då måste jag ta itu med det faktum att det ”bara” är hans intelligens, slit och disciplin som tagit honom dit han är, och att det är min egen frånvaro av detsamma som gör att jag är där jag är. Den insikten är jobbig, så det är lättare att föreställa sig att vederbörande är något mer än så. Något slags överjordiskt, omänskligt väsen. Kombinera det med ett starkt gillande av vad personen ifråga gör, och det övergår snart i något nästan religiöst. I sina fans ögon kan då Elon Musk, eller Steve Jobs, eller Bono, eller vem ni vill, göra något fel. Och alla eventuella udda grejer som rapporteras är egentligen bara en del av deras gudomlighet. Ty de är inte som oss.

Parallellt med det uppstår en antirörelse av folk som blir orimligt provocerade av denna okritiska idoldyrkan. Det är inte en slump att jag tog upp just Steve Jobs och Bono i föregående stycke. Jag har nämligen i viss mån själv varit på endera sida av staketet. Som U2-fan fick jag ofta höra om Bonos upplevda skenhelighet från folk som uppenbarligen provocerades av U2:s framgångar kombinerat med socialt engagemang. Å andra sidan har jag själv alltid varit snabb att kasta en gliring eller två efter ”Apple fan boys” då jag blir orimligt provocerad över hur många som helt okritiskt sväljer exakt allting Apple gör.

Lägg därtill lite gammal hederlig, unken missunsamhet. Komma här och tro att man är något! Bara för att du har fått folk att köra elbilar (som de snart inte ens behöver köra för biljävlarna kör sig själva) och byggt rymdraketer som går att landa igen vilket i ett svep gör rymdresor tio gånger billigare. Bara för att du inte bara har tänkt något andra inte har tänkt utan dessutom haft visionerna och kunskaperna att göra det, så tror du att du är något! Va!? Och det riktigt intressanta är att det tycks som att ju mer socialt engagerad en sådan här berömd och framgångsrik person är, desto mer kritik får de. Att stapla pengar på hög och vältra sig i lyx, det må väl vara hänt, men att faktiskt komma och försöka göra världen bättre också? Nej, där går gränsen! Tror du att du är bättre än mig?

Och där kommer det igen, den där försvarsmekanismen. Inte nog med att jag måste leva med att det finns människor som har talang, idéer och disciplin att ta sig någonstans här i världen, ska de dessutom hålla på att rädda den medan jag knappt orkar fylla i en protestlista? Det är faktiskt bara för mycket. Därför är det återigen viktigt att föreställa den här excentriska figuren som är något helt annat än du och jag. Men därtill kanske det är så att just när det kommer till socialt engagemang, då får vi en möjlighet att ta ner fanskapet på jorden. Varför ska du rädda 12 pojkar i en grotta? Fixa vattenbristen i Michigan istället! Rädda barnarbetarna fattiga länder! Laga klimatet! Och stoppa omoralen i musiken!

Och sen, efter att ha skapat en piedestal att sätta vår gudom på samtidigt som andra gör vad de kan för att försöka putta omkull densamma, så gör objektet för vår dyrkan något dumt. Inte något konstigt och excentriskt som att gifta sig med en schimpans eller köpa alla biljetter till en alla konserter på Håkan Hellströms turné bara för att jävlas med både artist och fans. Nej, något mycket värre. Något fullständigt mänskligt. Han blir förbannad och säger något elakt och oövertänkt till objektet för sin ilska. Vips, så blev han en människa av kött och blod, med fel och brister som alla oss andra. Illusionen brast. Besvikelsen är enorm. I det andra lägret vet istället inte skadeglädjen några gränser.

Jag tror att det är ungefär så det går till. Och det är faktiskt inte konstigt att någon som lever under lupp på det viset blir lite… konstig. När alla ens ord, gester, miner och handlingar tolkas och övertolkas, när man inte längre äger sin egen berättelse, sin egen identitet. Och när man dessutom har fuck off-pengar. Det konstiga är nog egentligen att de inte tappar det och ber oss dra åt helvete oftare.


Photo by Rodrigo_Soldon on Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: