Skip to content

Ensamt på toppen

Elon Musk har hamnat i blåsväder. Detta för att i en tweet ha kallat en brittisk grottomte boendes i Thailand för ”pedo guy”. Det togs inte emot väl, kan man säga. Det är som Winston Churchill sa: Twittra i affekt och du kommer att ha författat den bästa tweet du någonsin ångrat. Musk har sedemera bett om ursäkt och förklarat att, även om ”det var Unsworth som började” så var det fel av honom att vräka ur sig något dylikt.

Så varför blev han så förbannad till att börja med? Ja, kanske för att han, under hela tiden då räddningsarbetare tillsammans med all möjlig expertis runt om i världen försökte få ut ett pojkfotbollslag och deras tränare ur ett översvämmat grottsystem, konstant kritiserats av kreti och pleti för sitt engagemang i saken. Det har hetat att hans engagemang är ett PR-stunt och han borde fixa något annat problem i världen istället, och dessutom vet ju varenda människa som aldrig har försökt dyka i ett grottsystem att en miniubåt inte fungerar. Och så vidare. En väldigt bra sammanfattning av händelseförloppet finns här. Jag rekommenderar att man läser det innan man lustfyllt stämmer in i den skadeglada kören.

Utifrån följande tweet från Opassande började jag fundera lite.

Det finns ett mönster här. Någon är exceptionellt bra på något och blir såväl framgångsrik som monetärt rik, och berömd. Efter ett tag börjar vederbörande verka lite märklig. Excentrisk. Varför? Förutom de ganska uppenbara skälen som att leva i ett konstant rampljus och att ha kopiöst med pengar så tror jag att det finns en anledning till: Vi vill att de ska vara märkliga, udda och excentriska. Därför är det också det vi ser. Jag tror att ett det är ett slags försvarsmekanism. För om den här berömda personen är som jag, då måste jag ta itu med det faktum att det ”bara” är hans intelligens, slit och disciplin som tagit honom dit han är, och att det är min egen frånvaro av detsamma som gör att jag är där jag är. Den insikten är jobbig, så det är lättare att föreställa sig att vederbörande är något mer än så. Något slags överjordiskt, omänskligt väsen. Kombinera det med ett starkt gillande av vad personen ifråga gör, och det övergår snart i något nästan religiöst. I sina fans ögon kan då Elon Musk, eller Steve Jobs, eller Bono, eller vem ni vill, göra något fel. Och alla eventuella udda grejer som rapporteras är egentligen bara en del av deras gudomlighet. Ty de är inte som oss.

Parallellt med det uppstår en antirörelse av folk som blir orimligt provocerade av denna okritiska idoldyrkan. Det är inte en slump att jag tog upp just Steve Jobs och Bono i föregående stycke. Jag har nämligen i viss mån själv varit på endera sida av staketet. Som U2-fan fick jag ofta höra om Bonos upplevda skenhelighet från folk som uppenbarligen provocerades av U2:s framgångar kombinerat med socialt engagemang. Å andra sidan har jag själv alltid varit snabb att kasta en gliring eller två efter ”Apple fan boys” då jag blir orimligt provocerad över hur många som helt okritiskt sväljer exakt allting Apple gör.

Lägg därtill lite gammal hederlig, unken missunsamhet. Komma här och tro att man är något! Bara för att du har fått folk att köra elbilar (som de snart inte ens behöver köra för biljävlarna kör sig själva) och byggt rymdraketer som går att landa igen vilket i ett svep gör rymdresor tio gånger billigare. Bara för att du inte bara har tänkt något andra inte har tänkt utan dessutom haft visionerna och kunskaperna att göra det, så tror du att du är något! Va!? Och det riktigt intressanta är att det tycks som att ju mer socialt engagerad en sådan här berömd och framgångsrik person är, desto mer kritik får de. Att stapla pengar på hög och vältra sig i lyx, det må väl vara hänt, men att faktiskt komma och försöka göra världen bättre också? Nej, där går gränsen! Tror du att du är bättre än mig?

Och där kommer det igen, den där försvarsmekanismen. Inte nog med att jag måste leva med att det finns människor som har talang, idéer och disciplin att ta sig någonstans här i världen, ska de dessutom hålla på att rädda den medan jag knappt orkar fylla i en protestlista? Det är faktiskt bara för mycket. Därför är det återigen viktigt att föreställa den här excentriska figuren som är något helt annat än du och jag. Men därtill kanske det är så att just när det kommer till socialt engagemang, då får vi en möjlighet att ta ner fanskapet på jorden. Varför ska du rädda 12 pojkar i en grotta? Fixa vattenbristen i Michigan istället! Rädda barnarbetarna fattiga länder! Laga klimatet! Och stoppa omoralen i musiken!

Och sen, efter att ha skapat en piedestal att sätta vår gudom på samtidigt som andra gör vad de kan för att försöka putta omkull densamma, så gör objektet för vår dyrkan något dumt. Inte något konstigt och excentriskt som att gifta sig med en schimpans eller köpa alla biljetter till en alla konserter på Håkan Hellströms turné bara för att jävlas med både artist och fans. Nej, något mycket värre. Något fullständigt mänskligt. Han blir förbannad och säger något elakt och oövertänkt till objektet för sin ilska. Vips, så blev han en människa av kött och blod, med fel och brister som alla oss andra. Illusionen brast. Besvikelsen är enorm. I det andra lägret vet istället inte skadeglädjen några gränser.

Jag tror att det är ungefär så det går till. Och det är faktiskt inte konstigt att någon som lever under lupp på det viset blir lite… konstig. När alla ens ord, gester, miner och handlingar tolkas och övertolkas, när man inte längre äger sin egen berättelse, sin egen identitet. Och när man dessutom har fuck off-pengar. Det konstiga är nog egentligen att de inte tappar det och ber oss dra åt helvete oftare.


Photo by Rodrigo_Soldon on Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om:

Published inSamhälle

2 Comments

  1. Patrik Patrik

    Handlar det inte till viss del om Dunning-Krüger-effekten? Människor har svårt att bedöma sin egen kompetens, antagligen för att de bara har sig själva som referensram och därför antar att de själva är minst medelmåttiga. Den som inte är kompetent överskattar sin förmåga, helt enkelt därför att denne inte kan föreställa sig hur det är att vara kompetent.

    Det är ungefär som Arthur C Clarke skrev om teknologi – ”any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic”. Fast i vårt fall blir det så att man uppfattar intelligenta människor som magiska eller annorlunda för att man är oförmögen att förstå vad det innebär att vara intelligent. Kanske spelar förnekelse av sin egen oförmåga också in, men oförmågan i sig gör att skillnaden ter sig obegriplig.

    Jag minns en diskussion där en person resonerade ungefär ”jag förstår inte ett dugg av vad du säger, därför antar jag att du bara försöker förvirra mig”. Tänk efter själv – om du lyssnar på någon som har grävt ned sig i konspirationsteorier som verkar vara nonsens, hur benägen är du att övertygas om dem? Om en sådan människa råkar ha rätt i en av sina teorier, omvärderar du då allt du har tänkt tidigare? Eller tänker du bara ”vilken tur han hade den gången”?

  2. Bra tänkt! Jag tror att du har rätt.
    Min favorit i Musk-historien är för övrigt snubben som dissade miniubåten för ”jag är minsann ingenjör och vet hur saker fungerar”. Jo, men vet du vilka som också är ingenjörer? Musks ingenjörer som byggde den där miniubåten!

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: