Skip to content

Månad: augusti 2018

Som tåget

Mat verkar vara ett genomgående tema i valfilmerna. Feministiskt initiativ gick på middag och betedde sig medan Socialdemokraterna köpte korv. (Fun fact: Att ”köpa korv” är i idrottssammanhang en metafor för att ha blivit bortfintad.)

Moderaternas valfilm börjar också vid en matvagn. Här är det thaimat som gäller. Framför vagnen står en person som ser ut att ha rymt från en östtysk kolgruva alldeles nyss och berättar att ”det finns ett Sverige som toppar alla listor”. Därefter berättar en flicka vid en badstrand om ett Sverige som är världens bästa land att vara flicka i, varpå en kvinna vittnar om ett Sverige där ”ekonomin går som tåget och där människor kliver upp och går till jobbet varje dag”.

Som tåget. Var det verkligen den bästa metaforen man kunde komma på i ett land där vi ägnat det senaste decenniet åt att häckla tågen just för att de inte går? Viserligen pekar mycket på att svensk ekonomi är avstannande och inte ens tillnärmelsevis så ”urstark” som den har beskrivits av fantasiminister Magdalena Andersson. Men ändå – det känns inte som att det är riktigt det Moderaterna vill understryka här. Tvärtom vill de måla upp bilden av ett splittrat land. De kunde lika gärna säga att ”klyftorna ökar”.

För, får vi snart veta, det finns också ett Sverige där flickor inte lär sig simma. Där ambulanser behöver poliseskort och där bara män vågar gå ut och jogga på kvällen. Vi behöver ett Sverige som håller ihop.

Nu ökar man farten lite på musiken och börjar presentera lite visioner. Sverige ska vara ett land där både pojkar och flickor är välkomna i badhuset, samtidigt. Skolan ska prioritera kunskap och man ska lära sig svenska. Sverige ska vara ett land för hoppfulla.

Lika för alla. Lika för alla. Lika. För. Alla.

Jag har inga problem att ställa mig bakom visionerna i sig, men det är lite väl många ”ska” för ett parti som brukar vilja beskriva sig självt som frihetligt. Det, tillsammans med intrummandet av ”lika för alla” gör att jag plötsligt förstår var den där östtyske proletären vid thaivagnen passar in. Det är den nya chefsideologen! Det är därför man spelar stillsam pianomusik till softade naturbilder och försöker få det där med att kliva upp och gå till jobbet varje dag som något idylliskt och eftersträvansvärt.

Filmen förstärker bilden av att Moderaterna är ett parti som desperat söker efter sin egen identitet, och man skulle rent av kunna säga att det går som tåget…

Kokt med bröd

Låt mig börja med att säga att jag gillar Socialdemokraternas valfilm. Nej, den får mig inte att bli sosse, men jag gillar ändå filmen. Den har en positiv ton, den andas trygghet är väldigt… socialdemokratisk. På det bra sättet. Inte på det gnälliga ”allt är borgarnas fel”-sättet. Inte heller på det ångestfyllda, hotfulla ”om inte vi får styra går det åt helvete”-sättet. Därför gillar jag den. (Lugn, jag har inte fått en stroke.)

Det hela börjar med att Stefan Löfven stiger fram till en korvmoj. Korvgubben, som är en ung kille men det heter faktiskt korvgubbe ändå, frågar vad han vill ha. Och då berättar Löfven att han vill ha ett samhälle där trygghet går före skattesänkningar, och så klipper filmen mellan olika scenarier medan Löfven pratar på om hur han vill att det ska fungera.

Det jag verkligen gillar är att i alla olika scenarier är att Löfven inte har huvudrollen. Det är inte han som kommer in och fixar allting. På sin höjd underlättar han lite men håller sig i övrigt ur vägen. Han öppnar dörren på sjukhuset så att vårdpersonalen som kör en bår kommer fram snabbare. Han sparkar tillbaka en boll till några ungar på skolgården och langar verktyg till mekanikern i smörjgropen under en bil. Och om det är något jag verkligen skulle önska av politiker så är det just det – att de nöjer sig med att underlätta saker och i övrigt håller sig ur vägen. Därför att oftast räcker det. Avlasta så att var och en kan göra det de är bäst på. Låt mekanikerna skruva bilar, låt kirurgerna operera och låt poliser vara ute på gatorna. Det behövs inga stora reformer där det räcker med små justeringar.

Så ja, det är väldigt socialdemokratiskt. Jordnära, vardagligt, diskbänksrealistiskt. Jag gillar det. Ändå är det något som skaver.

För Löfven avslutar det hela med att säga: ”Och så vill jag ha en kokt med bröd. Men vad vill du ha?” Och då tar korvgubben ett andetag för att svara, men istället för att lyssna på vad han har att säga smackar man upp den socialdemokratiska loggan i plytet på oss och dränker honom med lite gullig musik.

Och det känns också väldigt socialdemokratiskt. På det dåliga sättet. Jag begriper att det inte alls är så det ska tas emot, men för oss som inte bekänner oss till socialdemokratin så är det här ett utslag av socialdemokratisk arrogans. Det här att fråga, men inte lyssna på svaret. ”Alla ska med”, oavsett om de vill det eller inte. Vart vi ska? Oroa dig inte för det du, lille vän.

För att vara ärlig så är det knappast något unikt socialdemokratiskt fenomen. Svårigheten att lyssna på vad andra vill, det här att bara mala på om sitt eget budskap, även när man får en helt vardaglig fråga, spänner över hela det politiska fältet. Men som det stora, statsbärande parti Socialdemokraterna varit och vill vara får det också finna sig i att vara de som blir mest förknippade med dylikt oskick.

Vad jag vill ha? Politiker som lyssnar mer än de pratar. Som ser människor som individer, inte grupper och definitivt inte röstboskap. Och så vill jag ha en chorizo.


Photo on Foter.com

Mansplaining och alkoholfri skål

Jag börjar med Feministiskt Initiativ. Mest för att få det överstökad. Den här filmen är nämligen så gräslig att jag inte ens klarade av att se färdigt den första gången. Det bör också noteras att mycket av det jag vill skriva förmodligen redan har sagts i något andra formuleringar av Johan Ingerö så om du tycker dig känna igen kritiken är det inte så mycket en fråga om plagiat som en fråga om great minds think alike.

Upplägget är att en man har bjudit hem några företrädare för Fi på middag. Vi får följa honom när han förbereder inför bjudning. Dammsuger, matar katten, fixar håret. Allting filmat med softat fokus och ackompanjerat av något slags hissjazz. Sedan ringer det på dörren, och eländet börjar.

Värden börjar duka och ställer frågan hur många de är totalt, varpå en av gästerna genast replikerar med en dryg utläggning om partiets ”feministiska, antirasistiska fördelningspolitik”. Apropå räkna liksom. En annan gäst frågar efter ”återvinningen” och värden gör misstaget att svara på hennes fråga (medan han skär sallad och sprätter den över hela bänken), varpå han får sig en drapa om miljöpolitik. (Vem frågar förresten efter ”återvinningen” i någons kök? Pratar folk så?”)

Och så här fortsätter det. De sitter vid bords och ler gulligt medan en äldre dam i sällskapet petar i maten med armbågen på bordet och gaffeln i fel hand. Värden berättar att det är trevligt att ha alla där och råkar nämna ordet trygghet, och då kommer det naturligtvis en utläggning om säkerhetspolitik, och så får vi veta att ”mäns våld mot kvinnor är en global pandemi runt om i världen”. Vad sägs om den rökta böcklingen?

Det verkligt stora misstaget värden gör är när han visar sin uppskattning för ett bakverk med orden ”jag skulle kunna äta hela den här tårtan själv” varpå tanten med bristande bordskick uppvisar en häpnadsväckande brist på förståelse för bildspråk och med snipig min plockar efterrätten ur händerna på honom. ”Nej vet du vad, någon rättvisa får det ändå vara.” Och på tal om rättvisa…

Jag antar att filmen är avsedd att vara lättsam och jag utgår från att den är gjord med glimten i ögat, att den ska vara lite rolig. Men humorn är ändå ofrivillig för det verkligt roliga med filmen är hur outhärdligt drygt den framställer partiet. Hur allt, från dukning till efterrätter, kan politiseras. Hur bokstavligt man tolkar varenda ord. Och hur nedlåtande man uttrycker sig. Alla som föreläser för den stackars värden gör det med betoning på varenda stavelse, gärna med huvudet lite på sned, som att man talar till ett barn, medan övriga sitter och nickar medhållande. Och under föreläsningarna svävar diverse värdeord i luften i något slags fluffigt, pulserande typsnitt, vilket ytterligare förstärker känslan av att den här filmen vänder sig till människor som har åtminstone tio år kvar till rösträtt.

Jag kan väl säga så här: Om folk kom hem till mig och betedde sig som de fem fiministerna i filmen, då hade jag slängt ut dem långt innan vi kom till ”alkoholfri skål”. Och det verkligt ironiska är att det här sättet att förklara saker som ingen har bett om, att svara på frågor som ingen har ställt och att förutsätta att mottagaren för budskapet för ens budskap är totalt okunnig – är inte det själva definitionen av mansplaining?

Avsiktsförklaring

Det drar ihop sig till val. Nu ska valfläsket tillredas, leden slutas och flosklerna dammas av. Såväl städer som landsbyggd tapetseras med plakat där partiledare ler ikapp med solen tillsammans med ett par slagord som är lagom intetsägande för att inte reta upp någon. Och medan partister stämmer in i fotbollskören och hurrar åt allt just deras parti gör, drar resten av oss täcket över huvudet och inväntar valdagen så att vi kan få stoppa en lapp i lådan och göra slut på lidandet för den här gången.

Ett sätt att få ut sitt budskap är förstås med en propagandafilm. Varje parti med självaktning gör därför en valfilm. Efter att ha råkat se ett par sådana blev jag lite sugen att i någon form av självskadebeteende ta itu med uppgiften att göra en bloggserie där jag recenserar partiernas respektive filmer. I sann demokratisk anda lät jag folket väljarna bestämma så jag slängde ut frågan på Twitter.

Och eftersom ja-sidan vann med en majoritet så förkrossande att bara Folkrepubliken Nordkorea kan överträffa den måste jag ju leverera. Eller kanske inte. Vallöften brukar väl ändå bara gälla fram till valdagen.

Den som lever får se. Men jag lovar att det som blir åtminstone kommer att vara subjektivt, spydigt och surt.

Glorifieringen av kommunism

Den som aldrig har råkat ställa sig på en scen iförd en persedel som smyckats med en kommunistisk symbol skall kasta den första stenen!
Okej, det blir ganska många stenar. Själv kan jag dock inte kasta någon, ty jag har nämligen gjort mig skyldig till precis det.

Det kan ha varit 1994 eller 1995. Jag var (förmodligen) sjutton år och spelade gitarr i ett hårdrocksband. Genom en bekant som drev en liten second hand-butik med inriktning mot diverse udda samlarobjekt hade jag kommit över en huvudbonad av klassiskt ryskt snitt (kan de heta ushanka?). I pannan på sagda huvudbonad satt det typiska sovjetiska armémärket i form av hammaren och skäran i en röd stjärna, omgiven av en guldfärgad krans.

Den valde jag att ha på mig på scenen under ett par spelningar. Varför? Jag har ingen annan motivering än att jag tyckte att det var en kul grej. Det låg liksom i hårdrockens natur att vilja vara lite edgy och udda. Att sticka ut. När pudelrockens smink och spandex nådde vägs ände började man söka nya vägar att sticka ut. Grungen var den tydligaste reaktionen på det och där kunde man se allehanda märkliga utstyrslar. Som exempel på roliga hattar från den tiden kan nämnas Pearl Jams basist Jeff Ament, Guns n’ Roses gitarrist Slash eller 4 Non Blondes sångerska Linda Perry. Så en ushanka verkade som en bra idé. Att den pryddes av en symbol för en vedervärdig regim och ideologi var ingenting jag reflekterade över. Jag visste att det var sovjetisk/kommunistisk symbol, men jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget funderade över innebörden mer än så. Det var en ”kul grej”.

Lyckligtvis bestod vår publik inte av mycket mer än de närmast sörjande och spelningarna var över långt innan Youtube fanns, så mängden människor som någonsin har kunnat se den fadäsen är, minst sagt, begränsad. Den turen hade inte Fiona Fitzpatrick när hon ställde sig på en scen under Pride iförd en röd tröja prydd med en hammare och skära.

Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och den är befogad. Fitzpatrick har också bett om ursäkt för klädvalet och sagt att ”det blev fel”. Och jo, det blev ju det. Skillnaden mellan mig själv för över tjugo år sedan och Fitzpatrick igår är både mängden ögon som kunde se eländet live och den spridning det fick efteråt, men också antalet människor runt omkring som kunde ha talat oss tillrätta. I mitt fall var vi fem långhåriga killar i tonåren som drömde rockstjärnedrömmar och spelade lite Iron Maiden-covers utan att få betalt för att vi tyckte att det var roligt. Arrangör var typ en pizzeria i Skutskär  eller Folkets Hus i Älvkarleby där ”arrangörens” ansvar i stort sett gick ut på att låsa upp dörren. Fitzpatrick å sin sida är en 32 år gammal popstjärna i duon Rebecca & Fiona. Bakom dem finns det ett helt batteri av människor som har hand om marknadsföring, bokningar och allehanda rådgivning. Plus då arrangören Pride. Var det verkligen ingen som kunde ha sagt till henne att den där tröjan var en dålig idé?

Jag tänker inte kasta några stenar, av förklarliga skäl. Vad jag istället skulle vilja belysa är att dylikt inte skulle hända om vi ägnade lite mer tid åt att prata om kommunismens illdåd. Om vi slutade låtsas att det är ”en fin idé även om det inte alltid fungerar i praktiken”. Om skolorna ägnade en gnutta av tiden som går åt till att upplysa om Förintelsen till att också upplysa om Holodomor. Eller om förföljelsen, fördrivningen och folkmorden i kommunismens namn. I Sovjet, i Kina, i Kambodja, på Kuba. Jag kan inte tala för Fiona Fitzpatrick, men jag kan tala för mig själv och försvara mig med att mitt sjuttonåriga jag faktiskt inte hade någon koll på det. Jag visste att människorna bakom den då rivna järnridån var mindre fria, att staten kontrollerade mer. Jag hade ett hum om planekonomin och att den hade sina brister. Och jo, nog hade jag hört talas om sovjetiska arbetsläger, om det östtyska angiverisamhället och en och annan avrättning av ”revolutionens fiender” men jag hade absolut ingen uppfattning om dess omfattning. Hade jag haft det hade jag aldrig någonsin ställt mig på en scen prydd med en hammare och skära. Och hade det funnits tillstymmelse till medvetenhet om hur HBTQ-människor behandlas i kommunistiska regimer skulle ingen någonsin välja att skylta med sådana symboler på just Pride, såvida inte vederbörande hade någon sällsynt masochistisk läggning och gick igång på att löpa gatlopp.

Så det är fullt möjligt att Fiona Fitzpatrick gjorde ett misstag baserat på okunnighet. Det är i så fall ett vittnesmål om det svenska utbildningssystemet. Sedan kan man förvisso tycka att en 32-åring i ett av världens mest och bäst uppkopplade länder svårligen skulle ha kunnat missa allt detta, men hon befinner sig i så fall i gott sällskap med diverse svenska salongskommunister som alltjämt försvarar sig med exakt samma argument som Hitlers chefsideolog Alfred Rosenberg:

En stor tanke har missbrukats av små män.


Photo by Antiporda Productions on TrendHype / CC BY-NC-ND