Skip to content

Kokt med bröd

Låt mig börja med att säga att jag gillar Socialdemokraternas valfilm. Nej, den får mig inte att bli sosse, men jag gillar ändå filmen. Den har en positiv ton, den andas trygghet är väldigt… socialdemokratisk. På det bra sättet. Inte på det gnälliga ”allt är borgarnas fel”-sättet. Inte heller på det ångestfyllda, hotfulla ”om inte vi får styra går det åt helvete”-sättet. Därför gillar jag den. (Lugn, jag har inte fått en stroke.)

Det hela börjar med att Stefan Löfven stiger fram till en korvmoj. Korvgubben, som är en ung kille men det heter faktiskt korvgubbe ändå, frågar vad han vill ha. Och då berättar Löfven att han vill ha ett samhälle där trygghet går före skattesänkningar, och så klipper filmen mellan olika scenarier medan Löfven pratar på om hur han vill att det ska fungera.

Det jag verkligen gillar är att i alla olika scenarier är att Löfven inte har huvudrollen. Det är inte han som kommer in och fixar allting. På sin höjd underlättar han lite men håller sig i övrigt ur vägen. Han öppnar dörren på sjukhuset så att vårdpersonalen som kör en bår kommer fram snabbare. Han sparkar tillbaka en boll till några ungar på skolgården och langar verktyg till mekanikern i smörjgropen under en bil. Och om det är något jag verkligen skulle önska av politiker så är det just det – att de nöjer sig med att underlätta saker och i övrigt håller sig ur vägen. Därför att oftast räcker det. Avlasta så att var och en kan göra det de är bäst på. Låt mekanikerna skruva bilar, låt kirurgerna operera och låt poliser vara ute på gatorna. Det behövs inga stora reformer där det räcker med små justeringar.

Så ja, det är väldigt socialdemokratiskt. Jordnära, vardagligt, diskbänksrealistiskt. Jag gillar det. Ändå är det något som skaver.

För Löfven avslutar det hela med att säga: ”Och så vill jag ha en kokt med bröd. Men vad vill du ha?” Och då tar korvgubben ett andetag för att svara, men istället för att lyssna på vad han har att säga smackar man upp den socialdemokratiska loggan i plytet på oss och dränker honom med lite gullig musik.

Och det känns också väldigt socialdemokratiskt. På det dåliga sättet. Jag begriper att det inte alls är så det ska tas emot, men för oss som inte bekänner oss till socialdemokratin så är det här ett utslag av socialdemokratisk arrogans. Det här att fråga, men inte lyssna på svaret. ”Alla ska med”, oavsett om de vill det eller inte. Vart vi ska? Oroa dig inte för det du, lille vän.

För att vara ärlig så är det knappast något unikt socialdemokratiskt fenomen. Svårigheten att lyssna på vad andra vill, det här att bara mala på om sitt eget budskap, även när man får en helt vardaglig fråga, spänner över hela det politiska fältet. Men som det stora, statsbärande parti Socialdemokraterna varit och vill vara får det också finna sig i att vara de som blir mest förknippade med dylikt oskick.

Vad jag vill ha? Politiker som lyssnar mer än de pratar. Som ser människor som individer, inte grupper och definitivt inte röstboskap. Och så vill jag ha en chorizo.


Photo on Foter.com

Published inPolitik
%d bloggare gillar detta: