Skip to content

Favoriternas sämsta

En vän till mig skrev en fråga på Facebook där han efterfrågade folks favoritbands sämsta album. En lite udda men kul utmaning. Eftersom jag inte kan välja bara ett exempel tänkte jag blogga och presentera några skamfläckar på annars lysande repertoarer.

Dream Theater – The Astonishing (2016)

Jag måste ju börja med att erkänna och stå för att jag faktiskt verkligen gillade det här albumet när jag lyssnade igenom det första och andra gången. Kanske tredje också. Sedan började det krackelera. Och även om jag fortfarande inte hatar det lika mycket som en del andra av Dream Theaters fans, så är det med god marginal deras sämsta album. Med tanke på bandets nedåtgående spiral kanske man med Homer Simpson-optimism får korrigera det till ”sämsta album hittills”.

Fish – 13th Star (2007)

Internal Exile, såväl låten som albumet, gjorde mig till ett stort fan av Fish. Karln har kastat ur sig en hel del bra, både som sångare och frontfigur i Marillion men även senare som soloartist. Eller i synnerhet som soloartist skulle jag säga. I likhet med Peter Gabriel blev Fish bättre av att gå solo.

Med det sagt – 13th Star är ett absolut bottennapp. Det finns överhuvudtaget ingenting minnesvärt på det albumet. Ingenting. Så om Internal Exile var albumet som en gång frälste mig så var 13th Star albumet som fick mig att vända Fish ryggen. Det kom väl inte direkt som en blixt från klar himmel då de två föregående albumen Fellini Days (2001) och Field of Crows (2004) antydde en nedåtgående spiral, men de albumen innehåller fortfarande en del bra låtar.

Det finns, som synes, en parallell till Dream Theater här. Därför bör det också nämnas att Fish, sex år efter 13th Star, släppte albumet A Feast of Consequenses (2013). Jag brydde mig inte ens om att lyssna på det när det släpptes för att jag fortfarande var sur på karln, men jag började närma mig det lite försiktigt för ett tag sedan och det är faktiskt överraskande bra. Det är inget Internal Exile, men det är då defintivt inte ett nytt 13th Star heller. Det antyder åtminstone att gubben fortfarande kan. Så då kanske gubbarna i Dream Theater också kan. Den som lever får se.

U2 – Songs of Innocence (2014)

Emedan The Astonishing må vara dålig med Dream Theater-mått mätt, så är Songs of Innocence dåligt punkt. Jag har än idag inte lyckats lyssna igenom albumet från början till slut. Jag tror faktiskt inte ens att jag har klarat av att lyssna igenom en enda låt. Och även om U2 också har haft en lång nedåtgående spiral (ni kanske börjar ana ett tema här) så har de enda lyckats hålla nivån uppe under en förvånansvärt lång tid. Det må så vara att jag upplevde såväl All That You Can’t Leave Behind (2000), How To Dismantle An Atomic Bomb (2004) och No Line On The Horizon (2009) som ett coverband som försökte låta som U2 och skriva onödigt långa albumtitlar, men det var i så fall åtminstone ett mycket kompetent coverband. Och de albumen släppts av några andra än U2 så hade jag förmodligen gillat dem mer. U2:s senare alster överskuggas helt enkelt av hur lysande deras tidigare var.

Men Songs of Innocence är ingenting av detta. Det låter mer som ett coverband som har slagit huvudet och glömt bort hur man gör. Inte helt olikt hur Metallica måste ha lobotomerat sig själva med borrmaskin innan de gick in i studion och spelade in S:t Anger. Skillnaden är att jag inte hade mycket till övers för Metallica ens innan, så det gjorde mig liksom ingenting. Men att ett band kapabelt till att göra så mycket bra musik som U2 kan bottna ur så förbannat som på Songs of Innocence, det gör fan ont.

Därför har jag inte tagit mig till att lyssna på någonting från uppföljaren Songs of Experience. Men ge mig fem år eller så att sura färdigt så kanske…

Angra – Aqua (2010)

Ett tag efter mäktiga Aurora Consurgens (2006) meddelades det att Angra hade splittrats. Detta för att sångaren Edu Falachi, som tagit över micken efter bandets grundare André Matos, bestämt sig för att satsa på sitt nya band Almah. Och det var ju tråkigt tyckte jag, eftersom Falachi var en riktigt bra sångare och både Aurora och, i ännu högre grad, Temple of Shadows (2004) var riktigt bra album.

Ännu tråkigare var det dock att de återförenades och gjorde Aqua för att sedan splittras igen. Det känns bara som ett enda stort varför. Albumet är intetsägande och når inte ens i närheten av något de gjort före och inte heller matchar det något medlemmarna gjorde i sina diverse sidoprojekt. Jag förstår om man återförenas för att man har en sista grej man vill göra, att det känns oavslutat, men Aqua kan omöjligen vara den grejen.

Jag föredrar att se det som att Aqua aldrig har hänt och att den egentliga återuppståndelsen är Secret Garden (2014).

Beyond The Bridge – The Old Man & The Spirit (2012)

Jag fullständigt älskar det här albumet. Men eftersom det är det enda Beyond The Bridge har fått ur sig så är det också deras sämsta. Och enda sedan jag upptäckte det för ett par år sedan har jag Homer-hoppats att det är deras sämsta hittills.

Published inKulturMusik

Be First to Comment

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: