Skip to content

Månad: september 2018

Och ni undrar varför politikerföraktet växer

Efter IT-skandalen på Transportstyrelsen som uppdagades för drygt ett år sedan fick inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson avgå. Ygeman fick dock snabbt ett nytt förtroendeuppdrag som gruppledare för Socialdemokraterna. I dagarna presenterade han namnen på de ledamöter som blir ordförande respektive vice ordförande i de utskott som Socialdemokraterna tilldelats ordförandeskapet för. Ett av namnen? Anna Johansson, som blir gruppledare för Arbetsmarknadsutskottet. Ygeman själv omnämns som favorit att ta över som partiledare efter Stefan Löfven, enligt en enkät som Expressen skickat ut till förtroendevalda socialdemokrater runt om i landet.

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Inför valet skulle vi matas med mer floskler än normalt för att sedan stoppa en lapp i lådan och på så vis rösta fram en ny riksdag, som i sin tur ska utse en ny regering. Det går… sådär. Istället för att begrava yxan efter att ha ägnat slutspurten inför valet åt diverse smutskastning så fortsätter man bara på den inslagna vägen. Lägg därtill ett par veckors tjafsande om vems block som egentligen är störst och sandlådenivån är fullkomlig.
”Mitt block är större än ditt block!”
”Nähe, mitt block kan spöa ditt block!”
”Jag vill inte vara kompis med dig för du har inte lovat på hedersord att du inte tänker leka med Jimmie!”
”Han tog min hink!”

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Den 21:a mars 2012 röstade riksdagen sent omsider, och med stor majoritet, slutligen igenom det kontroversiella datalagringsdirektivet. Samtliga riksdagspartier bedyrade unisont att det här inte alls var något man ville göra, men man var tvungna för att stora stygga EU tvingade dem.
Den 8:e mars 2014 ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet, som bedömdes strida mot EU:s rättighetsstadga. Och då sa riksdagen… att det skiter de i lagarna som direktivet krävde är redan stiftade och de gäller i Sverige även om direktivet underkänts, pilutta er!

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Hela det här käbblet om regeringsbildandet är rent löjeväckande. Det tilldöms dessutom orimligt stor betydelse. För att sätta saker i perspektiv:

  • Under 541 dagar 2010-2011 var Belgien utan regering. Belgien ligger kvar där det ligger och mig veterligen utlöste regeringskrisen några svältkatastrofer, inbördeskrig eller tyfusepidemier.

  • I sex månader 1970 gick Irlands banker i strejk. De trodde att de skulle kunna lamslå landet och därmed få sin vilja igenom. Irländarna idkade istället byteshandel, skrev checkar och allehanda skuldsedlar till varandra istället när de inte kunde komma åt några kontanter. Centralt i detta nätverk av spontan ekonomi: Pubarna. Effekten på ekonomin var hur som helst överraskande liten. 
  • Den 2:a februari 1968 gick New Yorks sopgubbar i strejk efter att förhandlingar om nya avtal strandat. På en vecka hade mängden sopor på New Yorks gator växt till ett sopberg på drygt 100 000 ton. Den 10:e februari klev New Yorks guvernör in och gav ett erbjudande som sopgubbarna accepterade.

Var och en kan dra sina egna slutsatser av ovanstående lista. Men det kan vara så att somliga överskattar sin egen betydelse.


Andra bloggar om: politik, sandlåda, politikerförakt

Bild: Photo by Nina Matthews Photography on Foter.com / CC BY-NC-SA

Det som inte syns

Hockeymålvakten Robin Lehner, nu i New York Islanders, berättar öppet och naket om sin psykiska hälsa i The Athletic. Eller snarare om sin psykiska ohälsa. Han beskriver hur processen till att söka hjälp började förra säsongen då han spelade i Buffalo Sabres men också hur det här är ett odiagnosticerat problem han har dragits med sedan länge och alltså inte den Buffalo-framkallade ångest och alkoholism som de flesta av stadens sportfans drabbas av.

Det är en stark text och jag tycker att den förtjänar att läsas. Det finns fortfarande en hel del stigma kvar runt ämnet psykisk ohälsa, även om vi har kommit en bit på vägen, och jag inbillar mig att stigmat är mycket starkare inom idrotten där mottot annars alltid tycks vara ”bit ihop”. Eller, som Per Elofsson en gång sa: ”Det är bara att bryta ihop och komma igen”. Känsliga konstnärer som målare, författare eller musiker får förstås vara deprimerade och allmänt psykotiska – uppfattningen bland allmänheten är väl snarare att det är ett krav, men tuffa hockeyspelare som har som jobb att stå i vägen för puckar? Det går inte riktigt ihop.

Därför är det så viktigt att en spelare som Robin Lehner talar ut. Det bör också nämnas att NHL senaste året eller så har pratat en hel del om psykisk ohälsa. Dels som följd av de många hjärnskakningar sportens utövare drar på sig och förståelsen för vad effekterna av dessa blir, men också rent allmänt. Så stigmat är på väg att lösas upp ytterligare. Kanske hade inte Lehner gått ut med det här om inte ligan redan hade börjat prata.

Men trots att det har pratats en hel del om ämnet de senaste åren lever många missuppfattningar kvar. Depression uppfattas som ett tillfälligt tillstånd av att vara ”låg”, kanske till följd av motgångar. Medicinen är att ”rycka upp sig”. ”Bit ihop”. Och eftersom det finns den missuppfattningen så utgår man någonstans från att framgångsrika människor med familj och god ekonomi inte är deprimerade. För då har man ju inget att vara deprimerad över.

Det är precis det som är grejen med depression! Det är ett tillstånd där man inte förmår uppleva glädjen av sina framgångar, av sina barn, av materiellt välstånd. Det är frånvaron av lycka på samma sätt som mörker är frånvaron av ljus. Depressionen är inte symptomet på denna frånvaro. Den är orsaken. Depression är en själens rullgardin som stänger allt ljus ute. På sätt och vis är det ännu sorgligare att ”ha allt” och inte kunna känna glädje över det, på samma sätt som ensamhet i en lappkåta verkligen är ensam men sannolikt inte alls lika vedervärdig som att vara ensam i en storstad.

När jag har berättat för folk om min depression uttrycker de ofta förvåning. Jag förstår det. För det syns inte utanpå. Jag klarar av mitt jobb. Jag kan umgås med folk, skämta och ha genuint roligt. Det är bara det att det där roliga inte går att sätta in på kontot över positiva erfarenheter. Det hjälper för stunden och humor är en utmärkt sköld, men när alla andra gått hem ska jag fortfarande stå ut med mig själv. Det är, precis som Lehner beskriver, att vara ensam i sin egen hjärna som är problemet.

Jag hoppas att så många som möjligt läser Lehners berättelse och tar till sig den. För bevisligen kan man nå den absoluta eliten på sitt område, håva in pengar och leva drömmen och ändå inte bli kvitt sina demoner. Man kan hålla skenet uppe, fortsätta prestera och samtidigt fortsätta gå sönder inombords. Man kan uppenbarligen göra det väldigt länge. Jag hoppas att Lehner får den hjälp han behöver för att kunna njuta av resten av sitt liv, och jag hoppas att hans berättelse hjälper andra att skaffa sig den hjälpen.


Bild: Foter.com

Andra bloggar om: robin lehner, psykisk ohälsa, depression

Rullande huset på prärien

I dagens Gefle Dagblad kan man läsa om Lisa som övergivit det konventionella boendet och tagit sin tillflykt till en husbil. Lisa är van vid att bo trångt och trött på att flytta, och då verkade husbil som ett bättre alternativ. I artikeln lyfts den uppenbara fördelen med mobilitet och allt vad det medför i form av frihet och varierad utsikt. Själv drabbas jag av klaustrofobi bara av att se bilderna, men vi är alla olika.

Men så kommer det till miljömedvetenhet. Lisa medger att en ombyggd skåpbil från -79 kanske inte är det mest miljövänliga alternativet och det går ju åt en del bensin, men i gengäld gör Lisa av med förhållandevis lite vatten och el och hoppas att det således jämnar ut sig.

Och det kanske det gör. Lisa kanske rent av hamnar på plus i sitt miljö-scorecard. Miljöpåverkan är så komplext och har så många faktorer att det snabbt blir oöverskådligt för oss vanliga dödliga. För mig personligen gnisslar det ändå lite när någon puttrar runt i en fyrtio år gammal bensinslukare i tretonsklassen och hoppas kompensera det med att använda mindre el och vatten. Utsläppen från bilen har en direkt påverkan på närmiljön, till skillnad från elen. Elens påverkan beror i sin tur i allra högsta grad på hur den framställs, men mängden el från kol- och dieselkraftverk i Sverige lär vara försumbar. Ur utsläppshänseende borde således alla ansträngningar att använda mer el istället för bensin vara att föredra, både för närmiljön och för klimatet. (Därmed inte sagt att det inte finns andra miljöproblem att ta hänsyn till med andra metoder att framställa el, inte minst med vattenkraft.)

I artikeln säger också Lisa att det kanske vore miljövänligt att bo i ombyggda gamla skåpbilar så länge de är stationära och inte kör runt så mycket. Jag är inte helt säker på det. Bilar släpper inte bara ifrån sig skit i form av avgaser från förbränningsmotorn, även om det är den största och mest uppenbara miljöpåverkan. Små otätheter och korrosion gör att även parkerade bilar förorenar sin omgivning. Min gissning är att en plåtburk från 1979 inte är byggd med riktigt samma hänsyn eller ens kunskap om miljöpåverkan som idag, och att den inte direkt blivit tätare med åren.

En slags camping bestående av sådana fordon skulle förmodligen inte alls vara fördelaktig ur miljösynpunkt utan snarare gradvis förgifta marken de står på. Om vi ska bo på det viset ska det väl snarare vara i något slags kojor eller baracker? Man kanske rent av kan stapla dem på varandra? Eller bygga betonglådor som rymmer flera såna kojor invändigt? På så sätt får fler människor plats på samma yta. De skulle kunna ha olika storlekar för att inhysa olika stora familjer, men dra nytta av gemensamma ledningar för vatten och avlopp och dela på kostnaden för uppvärmning, sophämtning, etcetera. Vilken grej va?

Nu har jag inte alls för avsikt att klanka ner på Lisa val av livsstil. Tvärtom applåderar jag det. Det kräver mod att bryta mot konventioner och gå sin egen väg, och det kräver både disciplin och ansträngningar att välja en sådan livsstil. Så kör hårt! Vi behöver fler som väljer alternativa vägar, inte färre. Det är först och främst bra för individen (pursuit of happiness och allt det där) men jag är övertygad om att det också är bra för samhället i stort. Och kanske rent av för planeten. Ju mer lika vi lever desto större är risken att vi blir en gräshoppssvärm som bara lämnar månlandskap efter oss.

Så jag beundrar verkligen Lisa och alla andra som väljer alternativa vägar. Jag skulle bara önska att fler alternativa vägar handlade om att utnyttja nya möjligheter istället för detta ständiga romantiserande av Lilla huset på prärien.


Photo by Neal3K on Foter.com / CC BY-NC-ND