Skip to content

Månad: februari 2019

The Room

Vi avbryter den här långa bloggtorkan med ett viktigt meddelande: Jag har hittat ett band jag gillar igen. Den här gången handlar det om progressive/power/oriental metal från Libanon, och kanske också det mest storslagna och ambitiösa projekt jag har snubblat över sedan jag upptäckte Angras Holy Land.

Bandet heter Ostura och The Room är, i likhet med nämnda Holy Land, deras andra album. Naturligtvis är det ett konceptalbum, eller kanske borde det rent av beskrivas som en metalopera, men det senare låter mer avskräckande. Jag ska ärligt medge att jag inte har satt mig in i storyn på djupet, men den beskrivs kretsa kring en ung flicka som tar sin tillflykt till ett låst rum, och ensam med sina egna tankar och känslor bygger ett eget universum där hon är skaparen. Jag har som sagt inte satt mig in i det på djupet och har därför inte mycket att säga om storyn eller texterna. Men musiken! Vid Odens stjärt, det här är bra!

Det inledande titelspåret och efterföljande Escape slår an tonen och visar var skåpet ska stå. Melodiöst tunggung med orientaliska kryddor som framför allt ger sig tillkänna i stråkarna, och storslagna refränger. Beyond fortsätter lite på det inslagna spåret och övergår sedan i ett av albuments höjdpunkter – Let There Be.

Let There Be öppnar med ett rullande piano och ensam cello innan en fullskalig orkester med pukor och allt fyller på. Elia Monsef inleder versen med en känsligare röst i moll för att sedan övergå till en mer typisk metalröst när han får sällskap av en distad gitarr. Och sedan, nästan utan förvarning, svävar hela alltet ut på en platå, en fantastiskt vacker refräng i superdur där Monsefs röst får sällskap av Youmna Jreissati, som albumet igenom gestaltar ”the girl”. Det här stycket rycker och drar i en hela vägen och det sparas inte på någonting. Horn? Klart vi ska ha horn! Det är filmiskt i sin episkhet.

Det går inte att gå igenom hela albumet ingående så vi hoppar till nästa höjdpunkt: Deathless. På nytt ett sådant där episkt stycke med en storslagen refräng och fullt orkesterpådrag. Darker Shade Of Black antyder åtminstone titelmässigt att det skulle vara ett svar på Procol Harums A Darker Shade Of Pale men musikaliskt finns det inte mycket likheter. Och sedan när man tror att man har hört allt det här albumet har att erbjuda utbryter Duality i något knäppt sönderhackat elektroniskt experiment, som om Skrillex bröt sig in i studion medan de andra sov.

Lagom till en hel timme musik passerat avslutas det hela med ytterligare en höjdpunkt i den tolv minuter långa Duality innan ett piano och en cello stillsamt rundar av i Exit The Room.

Det här albumet har allt jag älskar med progmetal: Tyngden, arrangemangen, kontrasterna mellan det hårda och det mjuka, melodikänslan och förmågan att måla med ljud. Och skickliga musiker. Ostura har som sagt inte sparat på krutet och för att inte lämna något av slumpen finns ett gäng renomerade gästartister med, som gitarristen Marco Sfogli, trumslagaren Thomas Lang, multiinstrumentalisten Arjen Lucassen (annars mer känd som soloprojektet Ayreon), och Prags filharmoniker. Jag sa att det var ambitiöst, eller hur?

Ska jag klanka ner på någonting så ska det väl vara de överpeppade trummorna. Jag vet, det är mer eller mindre genreobligatoriskt med det där groteskt fläskiga trumsoundet om man befinner sig i metaltrakterna, men det är inte mindre jobbigt för det. Det är märkligt att en genre så beroende av dynamik och nyanser som progressive rock/metal tillåter så onyanserade trumljud. Nu är albumet såpass fläskigt i övrigt att trummorna inte stör, även om jag hade föredragit ett mer naturligt sound. Jag vill höra att det är trummis vid trummorna, helt enkelt.

Men detta till trots – detta är ett fantastiskt album, och till de därute som har sniffat litet på Myrath eller Orphaned Land och tänker att det här med oriental metal nog inte är så dumt har 74 minuter att njuta av här.


Andra bloggar om: ostura, the room, musik, progressive, oriental, metal