Skip to content

Månad: mars 2019

Allt som byter händer i mörkret är inte droger

Det lär ju inte ha undkommit någon genom åren att musik är en passion för mig. Jag ränner inte på så mycket konserter, och anledningen till det är för förmodligen att jag är såpass hemtam och introvert att det ska till ett riktigt bra band för att det ska vara värt att gå hemifrån. Dave Matthews Band är ett sådant band.

Eller, var åtminstone ett sådant band. I praktiken slutade jag mer eller mindre lyssna på dem för en tio år sedan eller så då jag tappade intresset för deras musik. Icke desto mindre har jag hört och sett liveupptagningar och alltid varit övertygad om att de är ett riktigt bra liveband, så det har alltid funnits där i bakhuvudet att jag någon gång ska se dem live. Den 19:e mars tog jag den chansen. Det var värt det.

Dave Matthews Band är nämligen ett av de där sällsynta banden som rent av är bättre live än i studio. Jag vet inte exakt vad det beror på men jag tycker att deras studioinspelningar alltid har varit lite för städade. Live kommer de loss på ett annat sätt. Det är skitigare och råare men, eftersom det är så satans skickliga musiker, så klarar de av det. En annan artist som jag har exakt samma bild av är Peter Gabriel. Och i likhet med just Gabriel så är Dave Matthews en sångare som har blivit bättre med åren, och som låter bättre på scen än i studio.

Just Dave Matthews röst är kanske det mest underskattade med det här bandet. De har en fullständigt briljant trummis i Carter Beauford, en tillika fantastisk basist i Stefan Lessard, de har Daves eget gitarrspel, och därtill först LRoi Meoores och därefter Jeff Coffins saxofonspel. Alla dessa element är imponerande. Matthews röst däremot har alltid varit lite… speciell. I synnerhet på studioinspelningar. Men även den har mognat, och hans sånginsatser live är magnifika. I synnerhet när han tar i från tårna och går loss i nummer som All along the watchtower eller Don’t drink the water. Då går han från en guttural, nästan growlande, råhet till höga, utdragna toner, och han träffar varenda en. Jag vet, för jag stod bredvid hans röstcoach under konserten.

Nämnda Don’t drink the water var i mitt tycke konsertens höjdpunkt. Tillsammans med Sledgehammer, en cover på Peter Gabriel. Men även Jimi think, Rapunzel och Warehouse tog mig tillbaka till varför jag en gång i tiden kärade ner mig i det här bandet. Ändå var jag lite besviken över att inte ha fått höra vare sig Ant’s marching, Crash into me eller Stay.

Till höjdpunkterna kan också nämnas nye keyboardisten Buddy Strong. Han tillför en ny dimension till ett band som har varit igång länge och kanske behövde lite nytt. Han tar verkligen plats och känns som en del av bandet, till skillnad från tidigare turnékeyboardisten Butch Taylor. I och med att violinisten Boyd Tinsley sparkades från bandet förra året så har det uppstått en lucka, och Buddy Strong fyller den väl. Det gör också att jag ser fram emot att se var bandet tar vägen med sitt sound – det skulle inte göra mig någonting om Strongs funkiga orgel vävs in i ljudbilden permanent. Däremot förstår jag inte varför de släpar runt på Tim Reynolds annat än möjligen för att få igång ett rykte om att Tom Petty kanske inte är död.

Sämst då? Tja, att de inte kunde hålla tiden. Att lomma upp på scenen sisådär en fyrtio minuter efter utsatt tid är inte okej. Att döma av mer rutinerade konsertbesökare som inte heller var i tid, samt av mumlet runt omkring, så är det mer regel än undantag. Det gör det inte mer okej. Och ja, jag vet. ”Alla” band gör så. Det gör det fortfarande inte okej. Folk betalar närmare tusen spänn för att gå på konsert, då är allt annat än att stå på scenen vid utsatt tid respektlöst. (Dream Theater är ett föredöme. Sist jag såg dem både började och slutade de på minuten.)

Och en till höjdpunkt: Jag nämnde att jag stod bredvid Matthews röstcoach. Vi tyckte nämligen att teknikerbåset mitt på golvet var ett bra ställe att hänga vid. Man kan också tänka sig att det är där ljudet är som bäst, för det är där den som rattar ljudet står. Hur som helst – innanför staketet stod en tjomme och diggade järnet, följde med i sången, gestikulerade och nickade gillande. Efter lite sneglande fick jag bekräftat av hans namnbricka att det var Matthews röstcoach och att han heter Robert Stevenson.

Under mitt sneglande fick vi ögonkontakt, flinade och gjorde lite tumme upp och sånt. Så plötsligt kände jag en hand ta tag i mig i mörkret. Mr Stevensons hand. Jag fattade inte först vad han ville, men hans polare som stod intill lutade sig fram och sa: ”Han försöker ge dig något.” Så jag räckte fram handen och kände att jag fick något litet, platt i handen, men jag kunde inte se vad det var. Jag ska erkänna att ”droger” for genom min hjärna. Stevensons kompis verkade ha läst mina tankar för han sa: ”You’re right to be sceptical when someone’s trying to slip you something in the dark, but it’s a good gift!” Det visade sig vara ett plektrum.

Mot slutet av konserten packade flera av teknikerna, däribland Stevenson, ihop och gick. Strax efter kände jag att någon drog i mig igen. Den här gången fick jag ett papper. Jag halvt om halvt förväntade mig att det skulle stå ett telefonnummer eller dylikt på det och tänkte att han nog hade misstolkat vår tidigare ögonkontakt. Om jag såg kär ut så var det i musiken, inte i honom. Men det visade sig vara hans kopia av kvällens låtlista. Och då blev jag nästan lite besviken istället…


Andra bloggar om: dave matthews band

Allmänbildning och protestignorans

Internationella kvinnodagen är en dag som med fördel ”firas” med popcorn och skämskudde. Det är allt från ”grattis på kvinnodagen” till företag som försöker kränga såväl elabonnemang som underkläder dagen till ära samt kvinnor som förminskar och exkluderar andra kvinnor för att de är ”dåliga”. Det finns så många sätt att missa målet!

Roligast den här gången hade inte egentligen att göra med att det var internationella kvinnodagen, men roligt var det likväl. Ett twitterkonto som kallar sig Karin Boye och med jämna mellanrum publicerar citat ur hennes dikter hamnade i blåsväder. Citatet var följande:

Svaren började ramla in som ifrågasatte om det verkligen var övervakningen som gjorde oss ängsligare och inte den ökande kriminaliteten, som mansplainade att ”du gör samma misstag som Churchill innan WWII” (men förmodligen menade Chamberlain) samt uppmana Karin Boye att ta livet av sig. Vilket hon alltså gjorde redan 1941.

Det hela är förstås stor humor. Men det är också väldigt tragiskt. Hur kan så många människor ha noll koll på vem Karin Boye är? Hur kan så många vara så totalt oförmögna att förstå att det är ett citat och inte ett debattinlägg? Det är vad diskussionerna i sociala medier har handlat om så här dagen efter, på annandag internationella kvinnodagen. Eller heter det internationella kvinnoannandagen?

Jag tror att det finns mer än en förklaring, och dessa förklaringar samverkar.

För det första tycks inte litteraturhistoria ha jättehög status på Livets Hårda Skola. Inte källkritik heller för den delen. Men utöver det kanske man får ha överseende med att allt som lärdes ut i skolan inte fastnade. Eller annorlunda uttryckt; att en kunskap förmedlades betyder inte att alla fick den med sig. Som jag har skrivit förr gjorde åtminstone min skola sitt yttersta för att få litteratur att framstå som såväl skittråkigt som skitnödigt, så jag har full förståelse för att många vände den ryggen. Och även om jag kan tycka att åtminstone ytlig kännedom om Karin Boye ingår i allmänbildningen kan man uppenbarligen inte förvänta sig det. Jag har råkat på sådana häpnadsväckande brister i allmänbildningen senaste åren att jag inte är förvånad.

För det andra finns det en hel del konton på Twitter som är uppenbart falska. Man använder påhittade namn, men lånar också såväl namn som bild från historiska personer. Och en inte försumbar del av dessa är mycket aktiva i debattkrigen. Medvetet eller omedvetet utgör de en del av internets konstgräs. Dessa konton, och de som ofta interagerar med dem, är vana vid den företeelsen. Således kan man tänka sig att de inte höjer nämnvärt på ögonbrynen när Karin Boye kastar sig in i debatten, även om de vet vem hon är. Genom sig själv känner man andra, så att säga.

Under dagen har det också uppstått en subdebatt kring huruvida man bör känna till Karin Boye eller inte. En del har velat göra en poäng av att många av de som nu hånar andra för att de inte känner till Boye själva rent av koketterar med sin okunskap om ”sportboll”. Det är en rimlig invändning. Själv anser jag att okunskap aldrig är något att skryta om (såvida det inte gäller schlager och radioskval förstås). Men det serverades också ett mycket bra svar på detta. Från en bibliotekarie dessutom.

https://twitter.com/vredensbarn/status/1104444876828143616

Det sammanfattar väldigt väl min ambivalens inför det hela. Hur jag å ena sidan anser, ärligt och uppriktigt, att okunskap inte är något att skryta om, samtidigt som jag har ett uppenbart behov av att ”ta avstånd” från schlager och radioskval. För oss som förstår att uppskatta Riktig Musik™ är det provocerande och rent ledsamt hur mycket tid, energi och utrymme som ägnas åt lättsmält pop och melodijävlafestivaler. Och ur det kommer ett behov att vid varje givet tillfälle påtala just det. Samt förstås att understryka hur lite man bryr sig genom att inte ha en aning om vad eller vilka som toppar listorna. (Är topplistor ens en grej längre? Jag har ingen aning.)

Men om folk är protestignoranta när det kommer till idrott eller pop, då är det väl inte orimligt att vara protestignorant när det kommer till finkultur också? Om kulturkoftorna utvecklar ett sportfilter och rent av aktivt undviker att känna till sport, då kan väl kepsmupparna göra precis samma sak när det kommer till kultur? Inte så att två fel gör ett rätt, men båda beteendena kan faktiskt vara fullt förståeliga om man försöker se det från flera håll. För i bägge fallen rör det sig, enligt detta resonemang, om att slå ifrån sig och försvara sig från det man tycker sig bli tvångsmatad med.

Det är, för att citera vår förre justitieminister Beatrice Ask, dumt och sorgligt. Det finns en kulturklyfta och att skrika glåpord tvärs över den klyftan hjälper inte direkt till att överbrygga den.

Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. ”Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

– Karin Boye


Photo on Foter.com

Þorn

Idag lärde jag mig att engelskan har haft fler bokstäver än idag. Specifikt lärde jag mig om bokstaven Þ – Thorn. Titeln är alltså inte ett nyuppfunnet sätt att skriva porn för att kringgå filter.

Þ/þ användes i engelskan som tecken för det mycket vanligt förekommande läspljud som används. Eller ett av dem, om man ska vara petig. Och det ska man. Þ står för det tonlösa läspljudet (som i thing, thesis eller… thorn). Det finns också ett tonande läspljud (this, that). Det fanns ett tecken även för detta: Ð/ð – Eth. Detta försvann dock ur engelskan mycket tidigare, förmodligen innan engelska egentligen var engelska utan fortfarande anglosaxiska.

Þ började fasas ut ur engelskan på 1300-talet och ersättas med digrafen th. (Ja, jag har lärt mig digraf också.) Men det intressanta är inte nödvändigtvis att Þ försvann ur det engelska alfabetet, utan varför. Det var tyskarnas fel. När tryckpressen fick sitt genombrott i Europa tack vare Gutenberg och hans anhang hade Þ redan börjat tappa sin position, men tryckpressen blev dödsstöten. Detta eftersom tyskarna som tillverkade typerna inte hade något behov av Þ. Och eftersom Þ i dåtidens gotiska skrift var snarlik bokstaven Y valde många tryckare att helt sonika ersätta Þ med Y. Detta är upphovet till Ye Olde. Detta ska alltså uttalas the old men över tid har skriftspråket lurat oss att förändra uttalet.

För många av er är det här kanske inget jättekonstigt, för ni känner igen tecknet. Det har nämligen sitt ursprung i runalfabetet, futharken. Eller fuþarken, om man vill. Och det lever vidare i isländskan (dess folkvalda lagstiftande församling heter Alþingi), vilket är varför jag kan skriva ut tecknet genom att byta till isländsk layout på tangentbordet. Just Island, tack vare sitt isolerade läge, är lite av ett kulturellt och språkligt museum. Ett fönster mot historien. Med det menar jag ingalunda att Island skvalpar runt i civilisationens bakvatten, utan bara att emedan språk och kulturer på det europeiska fastlandet och närliggande öar (som de brittiska) har stötts och blötts och korsbefruktat varandra så många gånger att det är svårt att hålla reda på vad som är vad, har det isländska utvecklats jämförelsevis oberoende av influenser utifrån.

Och så kan det alltså gå till när ny teknologi förändrar världen. Ett par stackars boktryckare ställs inför dilemmat att det inte finns någon typ för þ och så man gör vad man kan göra och byter ut den mot ett tecken som åtminstone ser snarlikt ut, och några hundra år senare tror vi att man en gång i tiden sa ye i England. Thorn tog sin tillflykt till Island och klarade sig. Det får en också att tänka på hur många andra tecken som måste ha strukit med när språk mötts, kompromissat och effektiviserats, och hur många som klarat sig med en hårsmån. Våra egna å, ä och ö till exempel. Kanske var det lättare för trycksättarna att lösa. Kanske hade vi inget värt att trycka.

I diskussioner kring detta på Twitter lärde jag mig också att det en gång fanns ett tecken som hette Yogh (ȝ) i gammal skotska och mellanengelska. Det gick ett liknande öde till mötes som Thorn och förväxlades med Z. Detta förklarar kanske varför bokstaven z dyker upp i en del skotska namn, och t ex McKenzie borde egentligen inte alls uttalas som vi tror. Därför ska jag hädanefter stava den vita mejeriprodukten vi ibland äter till frukost för zurt. Nej jag vet, det blir inte rätt men det skulle göra livet lättare för oss alla.

Hur som helst tycker jag att det är vansinnigt intressant med språk och kultur. Hur man kan spåra folks rörelser över tid och rum utifrån de avtryck de lämnat i varandras språk och kulturer, eller tagit med till sina egna.


Photo by Images George Rex on Foter.com / CC BY-SA

Andra bloggar om: engelska, fornnordiska, språk, runor, thorn, ye olde

Distance Over Time

Distance over time är Dream Theaters fjortonde studioalbum och ett album som många av bandets fans har sett fram emot med skräckblandad längtan. Detta för att det senaste albumet, rockoperan The Astonishing, inte landade väl hos fansen. Lägg därtill att de två senaste albumen innan The Astonishing inte heller hör till bandets mer ansedda och man kan förstå att det har byggts upp en viss oro. Är Dream Theater som vi känner dem slut, eller har de mer att komma med?

För egen del kan jag säga att den oron inte direkt skingrades när man släppte albumets första spår Unteathered Angel som singel. Den är inte dålig, men den sveper inte iväg mig heller. Den ger mig ganska starka Outcry-vibbar, med skillnaden att Outcry hade en nerv som Unteathered Angel saknar.

Desto bättre blir det med Paralyzed. Den börjar med ett fläskigt gitarriff som sedermera backas upp av Manginis trummor innan de så småningom mynnar ut i en vers av ganska typiskt Dream Theater-snitt. Refrängen, eller egentligen bryggan, är riktigt bra och det är här vi verkligen känner igen bandet, inte minst mot slutet av låten då den byggs ut till något slags detour som tar oss genom diverse parallella tonarter innan den slutligen sätter landningen igen.

Fall into the Light flirtar mer med thrash. Inte en sida av bandet som jag personligen är så förtjust i, men då det mynnar ut i sedvanligt popiga refränger och skojiga instrumentala partier fungerar det bra även om verserna känns lite meh.

Egentligen är det först vid Barstool Warrior jag för första gången blir sådär till mig i trasorna som jag kan bli av riktigt bra musik. Det här är ganska mycket av essensen av vad jag älskar med Dream Theater, och med progrock överlag. Gitarriffet som öppnar låten, rytmsektionens studsiga markeringar och hur Myung växlar mellan att låta basen backa upp trummorna och att följa gitarren eller rent av lägga en stämma. Refrängen är sådär fantastiskt popig som bara Dream Theater kan leverera och komma undan med. Och anledningen till att de kommer undan med det utan att bli cheesy är att de håller det intressant genom att leka med rytmerna och hur man väljer att markera.

Room 137 är lite udda bara genom att vara en shuffle. Det är inte något man är van vid. Väldigt fläskiga gitarrer och trummor. Vers och refräng känns lite oengagerade. Det är ändå okej på något sätt. Inget album innehåller bara hitlåtar. Värt att notera är att det mig veterligen är första gången Mike Mangini står som upphovsman till en låt sedan han tog över trummorna i bandet för åtta år sedan.

S2N följer lite i samma spår. Mycket riffa och banka, men landar emellanåt i en snygg melodi och en bra refräng. Men sedan kommer At Wit’s End, som i likhet med Barstool Warrior innehåller det mesta av det jag lärt mig älska med Dream Theater; knasiga markeringar, snygga melodier, tunggung, fantastiska riff, vackra arrangemang, och en refräng som verkligen tar en dit man vill. Och därpå ett klassiskt Dream Theater-outro. Det enda frågetecknet är egentligen varför den här låten inte ligger sist på albumet. Outrot är nämligen som gjort för att runda av allting, ungefär som Count of Tuscany avslutar Black Clouds and Silver Linings.

Out of Reach är den enda renodlade balladen på albumet. Men det här är också en av de sköna grejerna med Dream Theater – att deras låtar ändrar karaktär och tempo. Så att det bara finns en renodlad ballad betyder inte att de smäktande och smöriga elementen saknas. De finns inbakade även i andra låtar. Men Out of Reach är den enda som skulle platsa på en av de Power Ballads-samlingar mitt tonåriga jag hånglade till. Och den funkar. Den når inte upp till The Spirit Carries On, Take Away My Pain, This Is the Life eller Wither, men det är det å andra sidan inte mycket som gör.

Pale Blue Dot avslutar det hela och har fått rätt bra betyg utifrån vad jag har läst och hört. Inte för att jag riktigt förstår varför. I mina öron är det ett av albumets svagare spår, tillsammans med S2N. Det betyder inte att den är dålig. Dream Theater gör inte dålig.Men det är mest riffa-banka och knaspartier staplade på varandra utan någon riktig förankring i ett melodiskt tema.

Ja, och så finns det ett bonusspår. Och där får jag ta tillbaka det där med att Dream Theater inte gör dålig. För Viper King är… dålig. Eller det kanske inte heller är rätt att säga, men det är liksom inte Dream Theater utan låter mer som standardhårdrock från 90-talet. Jag förstår verkligen inte varför man stoppar in den, och att dessutom kalla det bonus och få folk att betala dubbla priset för ett album som innehåller den här låten. Om jag fick motsvarande bonus av min arbetsgivare skulle jag betala tillbaka den.

Helhetsintrycket är att det här är ett bra Dream Theater-album. Lite ”safe” kanske, men det är inte en dålig sak efter experimentet med The Astonishing. Dessutom är avsaknaden av övergripande koncept i det här fallet av godo då det ger låtarna utrymme att leva. James LaBrie sjunger bra och jag tror att han sent omsider har insett sina begränsningar och håller sig i sin box så att säga. Safe, som sagt. Men som man säger, less is more. Gitarrerna är riktigt bra. Jag saknar något riktigt långt, episkt Petrucci-solo á la The Best of Times, men riffen och soundet överlag är fantastiskt. Jag gillar också att de verkar ha skruvat upp Myungs bas en aning och givit basljudet lite mer crunch. Därtill är Rudess, hans keyboards och hans flänga och fantastiska ljud mer i bakgrunden än på länge. Återigen, safe är lite av ledordet.

Trummorna beskrivs i positiva ordalag av de flesta. Jag får lov att anmäla en avvikande åsikt här. Ja, de låter bättre än på The Astonishing, men jag förstår inte riktigt lovorden för jag tycker fortfarande att det låter alldeles för mycket som en trummaskin. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag tycker att trummorna saknar dynamik. Det kanske är handlar om Manginis sätt att spela, eller överanvändande av triggade trummor, men det låter alltjämt för mekaniskt.

På det stora hela ett bra album som visar att gubbarna fortfarande kan.